Leylas hand är i min när vi sticker från klubben och jag slänger bak en blick på henne. Rodnaden om hennes kinder. Den nya glimten i hennes mörka ögon och leendet på hennes läppar. Fuck vad jag har saknat det. Saknat henne.
"Sluta stirra Adam" protesterar hon envist och jag skrattar lågmält.
"Skynda på, du går i snigelfart" svarar jag retsamt tillbaka.
"Försök att gå i de här klackskorna!" klagar hon och jag tvekar inte en sekund. Utan förvarning tar jag ett hårt grepp kring hennes höfter och lyfter upp henne så att hon blir tvungen att linda sina ben runt mig.
Såja.
Mycket bättre.
"Adam!" Utbrister hon överraskat och jag kan bara flina som en idiot. Shit. Allt jag vill är att kyssa henne och ta andan ur henne igen.
"Håll i dig hjärtat" förvarnar jag innan jag börjar småspringa till min bil och jag älskar hur hennes skratt ekar i mina öron, hur hennes mörka hår flyger och hur fucking levande jag känner mig. Jag öppnar passagerardörren och sätter ner henne i sätet. Sedan joggar jag över till min sida och så fort jag är i bilen får jag det svårt att slita blicken ifrån henne. Det känns overkligt.
"Vi skulle ta det långsamt så kör hem mig." Säger hon resolut. Jag låter mina ögon falla ner till hennes läppar och då stönar hon frustrerat.
"Adam!" Med ett flin på läpparna startar jag motorn och kör iväg. Ena handen griper tag i ratten och den andra faller ner till hennes lår. Jag tar ett hårt grepp och hör hur hon släpper ut ett skälvande andetag. I nästa sekund flätar hon in sina fingrar i mina.
Helvete.
Varenda del inom mig bultar av förväntan. Längtan.
"När tog du körkortet?" Frågar hon lågt. Det är ett ofarligt ämne. Inget som kommer besvara alla mina frågor om vad som händer nu men det kan vara bra. En mjukstart.
"Så fort jag fyllde arton..Jag behövde körkortet för att kunna flytta från Göteborg. Körkortet gav mig självständighet" ur ögonvrån ser jag att hon vänder sig mot mig och tittar på mig en frågande blick.
"Vi har aldrig varit en riktigt tajt familj...Så det kändes bara naturligt att flytta ut så fort jag hade möjligheten" Jag rycker på axlarna.
"För mig var det motsatsen...Jag hade ångest i flera veckor och ibland så får jag fortfarande skuldkänslor över att jag drog" erkänner hon.
"Men du står dina föräldrar nära, eller hur?" Hon nickar.
"Då är det inte konstigt att du känner så. Men det är starkt att du valde det bästa för dig själv" medger jag och då suckar hon djupt.
"Ja...Ibland önskar jag att mina föräldrar kunde se det på det sättet. Men de är lite oförstående"
"Men stolta. Jag tror ändå att de är sjukt stolta över dig Leyla" Hon andas ut och det faller en tystnad över bilen. Jag vet att hon tänker så det knakar.
"Berätta om ditt bästa minne i Uppsala" säger jag för att locka ut henne från allt det jobbiga och genast får jag se hennes bländande leende igen.
"Det är jättelöjligt egentligen..Men det måste va när vi vann en av våra första matcher" berättar hon uppspelt och jag spänner mig för att inte göra något dumt. Som att köra av vägen och kyssa henne.
"Grejen är att jag hade känt mig lite utanför. Tjejerna i laget kände liksom varandra sen innan. Men så fort vi vann drog vi alla till donken och beställde allt som fanns" nu skrattar hon för fullt och jag gör detsamma.
"Men hur mycket snackar vi?" Frågar jag och hon radar upp allt från olika burgare, till mcflurrys och donuts.
"Det var typ då jag kände att jag äntligen passade in. Vi hade kul när vi åt skräpmat och så hade vi alla lika stor ångest inför nästa träning" Jag nickar och vill att hon berätta ska mer. Om allt jag har missat. Men det kommer sen. För nuläget kör jag in på hennes infart och parkerar bilen utanför hennes lägenhet. Leyla skruvar på sig.
"Va ska det bli av oss Adam?"
"Tänk inte för mycket. Gör det du vill göra Leyla" säger jag ansträngt.
Hon gnager sig på läppen och jag andas tungt.
"Jag finns här. Jag finns kvar" Min röst är stadig trots att allting inom mig är knas. Sanningen är att jag är skitskraj. Jag spänner på knogarna, släpper och spänner igen. Den enda indikationen på att jag är stressad som fan.
"Ge mig bara.." börjar hon men tystnar lika snabbt. Hennes ögon mörka möter mina. Med oro. Osäkerhet. Jag kan inte lägga band på mig själv längre. Så jag sträcker mig framåt och pressar läpparna mot hennes panna.
"Tid" avslutar hon och jag nickar kort.
"Absolut"
YOU ARE READING
Full fart och titta inte bak (+18)
Teen Fiction"Jag är inte din tjej Adam" klargör jag bara så att han vet att vi inte är exklusiva eller något. Men Adam ler djärvt, "Du kommer alltid vara min tjej Leyla" Två motstående basketlag. Leyla är en flamma och Adam är den som älskar att leka med elden...
