Full fart och titta inte bak (+18)

2.0 L E Y L A

"Leyla, man köper inte tomater för 120 kr?!" Utbrister morsan fasansfullt och med ens sänker jag volymen på telefonsamtalet. Att kunna göra det kan vara något av det bästa med att ha flyttat hemifrån. Mamma yrar på om hur jag kommer ge henne en hjärtattack och jag hummar till för att ge intrycket att jag verkligen lyssnar på henne.

Sanningen är att jag förbereder mig inför jobbet. Idag ska jag vara få hålla i träningen för de yngre stjärnorna och jag har aldrig varit så uppspelt som nu.

Jag packar ner ombyte i min stora träningsväska. Sedan sätter jag på mig träningsleggins och en sweater. Håret kammas och i nuläget får det vara utsläppt.

"Leyla, kan du titta in i kameran. Jag vill se dina fina mörka ögon" säger mamma ängsligt och jag gör henne genast till lags. Jag vet hur ensamt hon har det nu. Om dagarna är pappa på jobbet. Emre har flyttat till Turkiet med sin flickvän. Och jag..Jag har flyttat till Uppsala.

"När kommer du tillbaka?"

"Mamma mitt lag är här. Och jag jobbar här. Du vet att jag inte kommer lämna basketen" hon suckar ljudligt och beklagar sig över att hon inte har en dotter som vill plugga något riktigt och som istället leker bort sin tid. Jag drar på munnen men sedan får jag syn på klockan och då slår paniken i fullkraft.

"Mamma jag måste kila iväg nu. Annars kommer jag bli sen. Jag ringer dig i veckan, jag lovar"

"Leyla Vänta!" Säger hon skarpt och så tittar hon allvarligt på mig. Nu har hon fångat min uppmärksamhet.

"Köp inte gurkor för 120 kronor, snälla" jag skrattar högt och får nästan tårar i ögonen. Ibland får jag en sån längtan efter henne men jag vet att jag är där jag ska vara. Jag gör det rätta.

"Jag lovar. Jag ska tänka på min ekonomi" svarar jag innan vi lägger på videosamtalet. Trots att tiden rusar i väg så blir jag sittande på soffan. Att prata med mamma kastar mig alltid tillbaka till en helt annan tid. Det känns som att jag var en annan person när jag bodde hemma och nu..Nu har jag svårt att veta vem jag är. Vem jag vill vara.

Flytten hjälpte. Den gav mig andrum. Självständighet. Trots att mina föräldrar rynkade på ögonbrynen var jag beslutsam. De förstod inte riktigt varför jag inte kunde fortsätta spela i samma lag, i Stockholm förevigt. Antalet tidningsrubriker eller utmärkelser hjälpte inte heller. Min storebror, Emre blev min stöttepelare, han pläderade för min sak och lyfte fram hur jag var en av de främsta basketspelarna i Sverige. Hur min karriär skulle gynnas om jag spelade för Sveriges bästa lag, Uppsala kings.
Tillslut hade jag packat ihop allting och föräldrarna kunde inte motsätta sig.

De accepterade det men att släppa taget om mig blev nog svårare för dem än vad det var att släppa Emre. Förståeligt. De har alltid sett mig som sin lilla bebis.

Jag skjuter undan tankarna kring Stockholm och skyndar från min lägenhet. Bara tanken av att jag kommer få hålla en lektion för små söta barn iklädda i Uppsala Kings basketkläder ger mig ett leende på läpparna.

Basket kan förändra livet för många. Speciellt för barn. Det bygger självkänsla. Men mest av allt kan basket ge så mycket glädje och jag vill vara en del av det. Jag vill se till att var och en av barnen känner sig fria.

***

Tjugo minuter senare har jag anlänt till baskethallen i Uppsala centrum och jag rusar uppför trapporna och saktar sedan ner när jag har kommit igenom dörren till entrén.

Det har precis spelats en match här och lyckan från ena laget är storslaget. Från omklädningsrummet hörs rop och skrålande och jag ler. Tänker på andra tider. Lika snabbt slutar jag le. För jag borde inte ens tänka på de tiderna. Jag gör inte ens de så ofta men när han dyker upp i huvudet så..Känns det som att allting bara stannar till för en sekund.

Jag tränger bort tankarna och går igenom korridorerna för att ta mig till kvinnornas omklädningsrum och byta om till mina egna basketkläder. Men plötsligt stannar jag till. Jag hör ett ansträngt flämtande och sedan ser jag en kille som verka ha någon form av...Panikattack. Händerna har han tryckt mot väggen och huvudet är nedböjt. Han darrar. Det ser ut som att han kommer falla ihop. Närsomhelst. Jag rör mig hastigt mot honom och då tittar han upp. Ler halvt.

Hela min värld sätts i gungning.

Hans leende. Jag minns en annan baskethall och en annan tid. Och hans leende. Det irriterande leendet som fick hjärtat att skena iväg som aldrig förr.

Nu slits hjärtat mitt itu.

Hans blåa ögon blixtrar till och han sträcker på sig. Den första tanken som slår mig är att han blivit större, längre och mer muskulös. Några år äldre och det syns. Men han är samma kille. Han skulle alltid vara densamma för mig. Men när han sätter fart mot mig är min första tanke att fly..Fly och inte titta bakåt.

Fan...