Jag skickar iväg ett sms till Leyla:
Väntar utanför❤️
Mobilen vibrerar i fickan och jag tar genast upp den. Det är mamma, inser jag besviket. Hon brukar ringa en gång om månaden. Från pappa hör jag alltmer sällan. Det stör mig inte. Inte ens när jag bodde med dem hade vi daglig kontakt.
"Hej, Adam," säger hon. "Hur är det med dig?"
"Det är bra," svarar jag och resten av samtalet fortsätter som ett stelt manus. Jag andas ut när vi äntligen lägger på. Stirrar på mobilen i min hand och undrar varför det känns som att jag just blivit nerdragen i ett hav av ångest.
Jag trummar på bilratten och försöker skingra mina tankar. Men min puls bara stiger och stiger. Inte här. Inte nu. Mitt högerben börjar rycka till och jag försöker tänka på alla övningar som jag har lärt mig under åren. Det är lönlöst. Jag har ingen kontroll. Min egen kropp blir min fiende. Jag sätter på radion och försöker fly. Men allting dunkar i huvudet. Lika snabbt stänger jag av den.
Det är okej. Det tar bara lite längre tid än vanligt att lugna ner sig. Men jag kommer inte svimma på den här parkeringen. Om några minuter kommer ångesten ha släppt. Leyla kan inte se mig såhär. Det är fan skämmigt. Jag tittar i backspegeln och ser en mörkhårig tjej som går tillsammans med en blondin. De har precis kommit ut från caféet och hon skrattar livligt åt någonting som blondinen berättar. Mina ögon vandrar över henne, det mörka vilda håret, hennes tunna svarta linne och hennes basketshorts. Efter att ha kramats rör sig min flickvän mot min bil. Jag vill gå upp och öppna dörren till henne men fuck va mina ben darrar.
Jag ser henne i ögonvrån och försöker le, men det känns som att hela ansiktet krampar ihop sig. Jag hör bildörren öppnas och känner hur hon sätter sig bredvid mig. Hennes familjära doft fyller hela bilen och trycket i bröstkorgen lättar. Men samtidigt vill jag skrika av frustration. Jag känner mig så jävla fucked. Jag öppnar ögonen och ser att hon tittar på mig med ett oroligt uttryck i ansiktet.
"Vad är det?" frågar hon. Jag skakar på huvudet.
"Adam, du är likblek" hennes röst är mjuk men hennes ögon söker febrilt efter svar i mitt ansikte.
"Ge mig någon minut" rosslar jag fram och stänger ögonen. Jag kan inte titta på henne. Hon är för fin och jag...Jag är inget av det där. Jag känner mig bara svag och sårbar. Hennes varma hand läggs på min kind, och med den andra stryker hon mig över håret. Jag suckar av lättnad och lutar mig in mot henne.
"Det är okej, älskling. Andas med mig. Blås ut och dra in djupt" Jag försöker. Jag försöker verkligen för Leyla skull men hela kroppen skälver till svars.
"Adam, det är okej. Du är okej" uppmanar hon och jag kniper ihop ögonen. Nu kan jag verkligen inte titta på henne. Hennes ord, hennes beröring, allting är för jävla bra. Men så jävla fel. Leyla borde inte ens oroa sig över sånt här.
"Leyla, förlåt...Du borde gå" mumlar jag.
"Andas med mig, Adam" svarar hon istället. Jag försöker igen. Jag andas in och ut i takt med hennes andetag, och långsamt börjar jag känna mig mer som en människa igen.
Hon stryker bort håret från mitt ansikte och jag känner hennes läppar mot min kind, mitt ögonlock, min panna. Varje kyss känns som en livlina, som om hon håller mig kvar i verkligheten.
"Du är det bästa i mitt liv och jag kommer alltid finnas här. Jag ska ingenstans, hör du det?" Säger hon bestämt och hennes ögon brinner av löfte.
"Jag fucking älskar dig" säger jag hest. Hennes kinder exploderar i röda flammor och ett strålande leende breder ut sig över hennes ansikte. Hon lutar sig fram och kysser mig med en mjukhet som får mitt hjärta att slå över. Det är som att komma hem, till det enda hem jag någonsin känt. Jag besvarar hennes kyss med samma ömhet, låter min tunga utforska hennes mun. Leyla stönar dovt och hennes händer glider ner till mina axlar, omsluter mig helt och håller mig nära henne. Mina händer rör sig ner till hennes svank och jag lyfter upp henne, sätter henne i mitt knä.
Vi sitter där i bilen, bara vi två och allting är verkligt. Jag kan känna hennes värme, hennes hjärta som slår i takt med mitt, hennes andetag mot min hud. Jag kan känna hennes läppar mot mina, hennes händer på min rygg. Allting är så intensivt, så äkta, att det nästan gör ont. Men det är en smärta som är välkommen, en smärta som påminner mig om att jag är levande, och att jag är här och nu.
Hon stannar upp och smeker min kind,
"Det finns ingen som jag älskar som dig, Adam" viskar hon mot mina läppar och hennes ord ekar i mitt huvud. Jag kan inte hjälpa men att le mot henne. Allt annat kan blekna bort, det är bara vi två som existerar.
ESTÁS LEYENDO
Full fart och titta inte bak (+18)
Novela Juvenil"Jag är inte din tjej Adam" klargör jag bara så att han vet att vi inte är exklusiva eller något. Men Adam ler djärvt, "Du kommer alltid vara min tjej Leyla" Två motstående basketlag. Leyla är en flamma och Adam är den som älskar att leka med elden...
