"Hade du inte..." Jag avbryter mig själv genom att gäspa högt för andra gången. Två. Klockan är två och vi blev precis klara med tvätten.
"Hade du inte distraherat mig, hade vi blivit klara tidigare,"säger jag och höjer ett anklagande finger mot Adam, som kommer efter mig.
Hans långa ögonfransar ramar in en sval blick.
"Jag hade gjort det igen. Utan att tveka" kontrar han, med en skrovlig röst som får kroppen att brusa till liv. Jag skakar generat på huvudet. Han är en riktig idiot, faktiskt den största av dem alla.
Med den tanken släpar jag mig uppför de sista trappstegen, medan mina leder protesterar förfärligt. Hissen är ur funktion för sjunde gången den här veckan. Det är helt sjukt. Det borde vara olagligt.. Snart. Snart är det slut på eländet. Men så fort vi står framför min dörr rycker jag till. Att släppa in Adam till min lägenhet är som att...Ta ett språng och hoppa från en klippavsats.
Och plötsligt är han där, bakom mig. Med försiktiga steg ställer han ner tvättkorgen som han burit på, nästan som att han anar något. Jag vänder mig om och möter hans blick. Utan att väja håller han min blick. Stadigt. Övertygar mig om att han är där för mig, att jag inte är ensam i mina tankar och känslor. Han står på min sida. Om jag nu ber honom att gå så kommer han göra det. Utan att tveka. Om jag ber honom att stanna. Så kommer han att göra det istället. Det är upp till mig.
"Vad är det?" Han vet vad det är. Jag vet att han vet. Jag känner ett försiktigt hopp när jag tittar in hans blåa ögon.
"Du får inte driva om något i min lägenhet. Det är min bebis" varnar jag honom.
Han håller oskyldigt upp händerna.
"Jag lovar på heder och samvete" Jag nickar nöjt och sätter nycklarna i låset. Jag måste lita på honom. Lita på oss. Det är ett språng i det okända, men jag är redo att ta risken och se vart det leder oss.
Med beslutsamhet öppnar jag dörren, och vi kliver in i den lilla hallen. Så fort vi har tagit av oss skorna bestämmer jag mig för att visa runt honom. Berättar kort om de små detaljerna som betyder mycket för mig, som de färgglada kuddarna på min soffa. Den lilla växten vid fönstret som mår skit. Min fotovägg med bilder från åren som gått. När jag sneglar upp mot honom lägger jag märke till att han ler. Jag blir torr i munnen. Det är svårt att tro. Att han är här, i mitt hem. Det är överväldigande. Men samtidigt är det rätt. Det känns rätt. Vi stannar framför fönstret och blickar ut. Ljussken från gatlyktor och skyltfönster kastar färgglada reflektioner på väggarna.
Han tar ett djupt andetag och säger,
"Det är varmt i din lägenhet. Precis som dig..Jag kan känna att du bryr dig och jag är så jävla glad...För att jag är här"
"Jag med..." säger jag och möter hans ögon. "Men helt ärligt, Adam, mina ben kommer ge upp snart. Jag är helt slut!" gnäller jag, och han skrattar lågmält. Vi går längre in tills vi står framför min säng. Jag försöker verka lugn, men sanningen är att mitt hjärta dundrar för fullt. Benen är alltför svaga och skakiga. Det är som om vi kan läsa varandras tankar. Känna varandras hjärtslag. Jag känner mig vimmelkantig och Adam...Adam tittar på mig som om solen går upp och ner på min befallning.
"I mina tankar...Brukade jag se oss tillsammans. Varje gång något blev för jobbigt, Leyla, tänkte jag bara på dig. Att du låg bredvid mig i min säng. Kallade mig för en idiot eller skrattade åt nåt jag sa, det var som en tröst" berättar han med en mjuk röst. "Som ett lugn mitt i all kaos"
Jag känner hur mina axlar sjunker.
"Jag tänkte på dig också" svarar jag med en svag röst, mina ord knappt hörbara. "Varje gång något hände, ville jag dela det med dig. Höra din röst. Typ som den gången jag tjafsade med Minna och undrade om du skulle ta mitt parti?" Säger jag och ett skratt bubblar upp i min hals. Adam ler så bländande att det gör ont inom mig.
"Jag hade tagit Minnas parti. Hon är förståndig" säger han och jag snappar genast åt mig en färgglad kudde och slänger den på honom. Han skrattar högt och fångar kudden innan den träffar honom. Jag skrattar också, tills jag helt plötsligt gäspar.
"Kom hit, du behöver vila" säger han och slänger sig på min säng som han har gjort det tusen gånger förr. Sedan griper han tag i sin svarta t-shirt och drar av den i en snabb rörelse. Mina ögon tar genast in allt. Hans smidiga axlar och vältränade armar visar på en styrka som inte går att förneka. Varje muskel är tydligt definierad. Min blick rör sig neråt och jag möts av hans markanta magmuskler. Jag biter mig i läppen. Snacka om Guds skapelse.
"Sluta titta så Leyla, och kom. Lägg dig bredvid mig," Absolut. Jag måste bara vara säker på att jag inte får en hjärtattack först. Kanske borde jag slänga ut honom? Bara för att vara på den säkra sidan liksom.
"Hjärtat" uppmanar han mig otåligt och när han sträcker ut sin hand tar jag den tillslut, låter honom dra ner mig bredvid honom. Han sveper instinktivt sina armar kring mig och jag drar djupa andetag. Hjärtattack. Definitivt.
"Det var faktiskt hon som övertygade mig till att snacka med dig igen. Minna asså" erkänner jag efter en stund och Adam borrar in huvudet i min hals.
"Sa ju att hon var förståndig," svarar han och det får mig att le. Vi ligger där, tätt intill varandra, och jag känner hur hans kroppsvärme smyger sig över till mig. Känner hur hela kroppen hummar till svars.
YOU ARE READING
Full fart och titta inte bak (+18)
Teen Fiction"Jag är inte din tjej Adam" klargör jag bara så att han vet att vi inte är exklusiva eller något. Men Adam ler djärvt, "Du kommer alltid vara min tjej Leyla" Två motstående basketlag. Leyla är en flamma och Adam är den som älskar att leka med elden...
