"Säg det igen" viskar han lågt och jag möter hans blick som är fylld av en tyst bön. Jag tar ett djupt stadgande andetag. Känner mig mer säker och övertygad än någonsin tidigare.
"Det finns ingen som jag älskar som dig. Det är bara du. Det har alltid varit du, Adam" När han hör mina ord för andra gången, lutar han huvudet mot bilens mjuka nackstöd och sluter ögonen. Det är som att han vill inpränta varje stavelse i sitt minne. Vi sitter tysta en stund, med Adams armar som omsluter mig och mitt huvud i hans nacke.
Plötsligt börjar regndroppar smattra ner mot rutan och jag ger ifrån mig en nöjd suck. Försiktigt drar jag mig tillbaka och möter hans blåa ögon. Han ler mot mig och jag kan inte låta bli att le tillbaka.
"Du vill ut, eller hur?" Frågar han, varpå jag nickar ivrigt. Han skrattar lågmält och jag tvekar inte. På en sekund slänger jag upp dörren och hoppar ut i ösregnet.
Jag står där i regnet och känner de kalla vattendropparna strila ner över mig. Mitt linne klibbar mot min kropp och basketshortsen hänger vid mina höfter men jag bryr mig inte. Det är som att regnet får allt annat att försvinna. Det är som att regnet är en ny chans. Adam kliver ur bilen och ställer sig bredvid mig. Regndropparna fångas upp av hans ljusa hår och rinner ner längs hans ansikte och han är så jävla fin. Hans jeans är dränkta och klistrar sig mot hans bens, hans vita t-shirt är genomblöt och klibbar sig mot hans muskulösa kropp. Ett leende sprider sig på mina läppar.
Han sträcker ut sin hand mot mig och jag tar den utan att tveka, klamrar mig fast vid honom som om han var en livlina.
"Be mig inte att gå igen. Oavsett vad det är, så kan vi prata om det. Jag vill inte lämna dig när du får en ångestattack" viskar jag intill hans hals, känner hur han nickar till svars.
"Jag menar det Adam. Jag vill dela allt med dig, både det som är bra och det som är jobbigt. Jag tänker inte dra när det blir tufft" fortsätter jag och lägger varsamt min hand på hans kind, känner den kalla huden under mina fingrar.
Adam svarar inte direkt. Han tar sig tid att känna på min ord, att låta dem sjunka in. Tystnaden är inte obekväm, endast fylld av regnets rytmiska sjungande mot marken. Till slut bryter han tystnaden.
"Jag har aldrig haft någon som är beredd att stå vid min sida genom allting, inte ens när det är svårt," säger han med en röst som nästan är bortblåst av regnet. "Det skrämmer mig, Leyla"
Jag knyter mina fingrar samman med hans, känner värmen från hans hand trots kylan."Jag vet det, Adam," svarar jag och lutar mitt huvud mot hans axel. "Det skrämmer mig också. Men det som är starkare än rädslan är hur mycket jag bryr mig om dig"
Han drar ett djupt andetag, och jag kan känna hur hans kropp spänner sig och sedan slappnar av. "Vad i helvete har jag gjort för att förtjäna dig?"
Jag lyfter mitt huvud och tittar på honom, min blick är både hård och ärlig. "Sluta säga sånt. Jag är med dig för att jag älskar dig. För att jag vill vara med dig och jag vill att du ska inse det"
Han knyter fingrarna i mitt hår och nickar. Sedan drar han mig närmre, pressar sin panna mot min, och vi står där i regnet, våra kroppar nära varandra. Regndropparna smeker våra kinder medan vi andas. Här. Det är här jag vill vara, i hans famn.
"Jag vet inte va det är. Men det finns vissa saker som triggar mig Leyla" börjar han långsamt och jag lyssnar uppmärksamt när han delar med sig av sina känslor.
"Att prata om Göteborg, att snacka med mina föräldrar...Känslor som jag har tryckt undan kommer upp och plötsligt så kan jag inte andas" förklarar han och jag hör frustrationen i hans röst.
Han tar ett djupt andetag,
"Min mamma ringde mig och hela samtalet bara fuckade mig" säger han med en sorg i rösten.
"Jag kan inte ha en relation till mina föräldrar utan att uppleva ångest" fortsätter han.
"Det är därför jag drog så fort jag hade möjligheten. Det är därför jag själv inte hör av mig till dem...Jag kan helt enkelt inte"
Jag stryker hans rygg i en lugnande gest och försöker vara närvarande för honom,
"Det måste vara tungt för dig att känna den ångesten i samband med dina föräldrar," svarar jag. "Men det är förståeligt att du har behövt skapa distans för att skydda dig själv."
Han nickar,
"Jag har alltid haft svårt att sätta ord på det, Leyla," medger han efter en stund. "Men det här hjälper..Du hjälper"
KAMU SEDANG MEMBACA
Full fart och titta inte bak (+18)
Fiksi Remaja"Jag är inte din tjej Adam" klargör jag bara så att han vet att vi inte är exklusiva eller något. Men Adam ler djärvt, "Du kommer alltid vara min tjej Leyla" Två motstående basketlag. Leyla är en flamma och Adam är den som älskar att leka med elden...
