Två dagar senare, polishuset (17:05)
Alla i beckgruppen förutom Josef och Alex har gått hem från jobbet nu. Josef är faktiskt lite irriterad på henne. Igår ville hon fortfarande inte ses. Hon var tydligen "upptagen" igen. Han accepterar det såklart men dom senaste dagarna har hon nästan ignorerat honom totalt. Knappt svarat när han sagt något. Knappt reagerat på att han har varit där. Inte skickat ett enda sms. Till och med Oskar frågande om något har hänt. Han måste få veta. Det känns inte bra. Han struntar i om han skämmer ut sig. Han reser sig ur sin stol, tar med sina grejer och går bestämt in till Alex kontor.
Alex nästan hoppar till när dörren till hennes kontor öppnas. Josef kliver in utan att knacka. Han lägger ner sina saker på golvet och sätter sig tungt i besöksstolen. Hans min ger henne en dålig känsla. Hon förstår såklart direkt vad han vill.
"Vad har jag gjort nu då?" Frågar han och höjer ögonbrynen. Hon tar av sina glasögon och lägger ner dom på bordet.
"Vad menar du?" Frågar hon svagt men hinner knappt säga färdigt innan han avbryter henne.
"Lägg av!" Varnar han högt. Hon suckar och himlar smått med ögonen.
"Säg vad jag gjorde för fel." Ber han henne.
"Du har inte gjort något fel. Förlåt, jag har varit trött bara." Svarar hon och söker hans blick.
När Josef och Alex får ögonkontakt kan ingen av dom låta bli att le. Det kommer liksom automatiskt. Det är någonting med deras blickar som blir så speciellt när dom möts. Allt blir bra.
"Känns det bättre?" Nästan viskar Alex. Han skrattar till, hon också.
"Mm." Mumlar han.
"Du ska veta hur många andra som skulle vilja ha sån tur som du." Säger han svagt. Hon suckar matt och lutar sig trött tillbaka i stolen.
"Men usch, Josef!" Säger hon och ser nästan lite äcklat på honom.
"Jag skojade bara, Alex! Ta det lugnt för fan." Säger han och lägger huvudet på sned.
"Ja, det hoppas jag verkligen att du gjorde." Svarar hon och ler smått.
"Jag tycker bara att det börjar kännas fel." Säger Alex ärligt efter en stunds frågande tystnad. Han nickar och fäster blicken långt fram på bordet.
"Alltså det är verkligen ingenting som du gör eller har gjort, jag lovar." Förklarar hon snabbt, hon hoppas verkligen att han ska förstå det. Han nickar.
"Så du vill inte ses mer?" Frågar han, fortfarande utan att se på henne. Det tar emot i henne när hon skakar på huvudet.
"Nej. Precis." Säger hon med en mycket formellare röst än innan för att inte göra det känslosamt.
"Okej, då ska väl jag låta dig vara nu då. Jag hoppas bara att du vet hur dum du har fått mig att känna mig." Säger han, tar sina saker och reser sig.
"Men Josef? Det var såklart inte meningen!" Försöker hon. Han presser ihop läpparna, nickar smått och går därifrån.
Alex tänker precis resa sig och skynda efter honom, men så låter hon bli. Hon slappnar istället av och tar ett djupt andetag. Hon måste låta bli. Allt hon vill är att glömma. Eller? Vill hon verkligen det? Stunderna tillsammans med honom är ju inget som hon ångrar precis, det har varit skönt att få känna sig sedd ibland. Att veta att hon kanske inte är helt ensam hela tiden. Men samtidigt så önskar hon väl att det aldrig skulle ha börjat. Nu blir det jobbigt att låta bli honom. Men hon vet att hon klarar sig själv. Det gör hon alltid. Hon har aldrig behövt någon, inte på länge iallafall.
En timme senare, Alex lägenhet
Alex sätter sig tungt i soffan och slår på nyheterna. Det är svårt att hålla uppe ögonen när tröttheten kommer ikapp henne. Det har varit en lång dag. Hon håller precis på att somna sittandes när det plingar på dörren. Hon förstår ingenting. Vem ringer på nu? Inte en tänkbar person dyker upp i huvudet. Hon reser sig och går sakta dit. Av någon anledning förväntar hon sig alltid det värsta. Allt ifrån en bomb till en fälla. Det är väl någon form av arbetsskada förmodligen. Alla poliser kan nog relatera. Nästan alla iallafall.
Alex tar sig snabbt till kikhålet och kikar ut. Då ser hon en liten pojke stå utanför. Hon andas ut och öppnar snabbt dörren.
"Vill du köpa kakor för att stötta scouterna?" Frågar han och ler brett med en stor väska i handen, nästan större än pojken själv. Hon ler mot honom. Det måste ju vara helt omöjligt för någon att säga nej.
"Absolut." Svarar hon och känner i sin ficka. Hon tar upp mobilen och skannar sin swish mot pojkens lilla utskrift på väskan.
"Vilka vill du ha?" Frågar han med den gulligaste rösten hon hört på länge. Men varför tänker hon så? Hon gillar ju knappt barn. Men hon tycker väl synd om honom kanske? Att han ensam går från dörr till dörr och plingar på i hopp om att stötta sin förening. Hon kan bara förställa sig hur många som smäller igen den i hans ansikte.
"Vilka är godast tycker du?" Frågar hon mjukt, sätter sig på huk och visar upp sin swish som bevis. Han nickar mot den.
"Helt klart dom med jordgubbar." Svarar han sedan övertygande och pekar på dom röda kakorna på lappen på väskan. Hon ler, han är en bra säljare iallafall.
"Jag förstår, men om jag väljer den så kan du få dom av mig. Okej? Jag äter så mycket kakor ändå. Jag har ju redan betalat den nu, så du kan ta med den hem till dig själv." Förklarar hon för pojken. Han rynkar på näsan och ser oförstående in i hennes ögon.
"Får man verkligen det?" Frågar han henne.
"Självklart, jag har ju köpt dom." Svarar hon snabbt. Då spricker han upp i ett brett leende.
"Tack!" Säger han lyckligt och kramar om henne så gott den går när hon sitter på huk. Hon blir varm inombords. Den där kramen var välbehövlig.
"Det var så lite!" Svarar hon och han släpper.
"Hejdå!"
"Hejdå!"
När Alex stänger dörren igen känner hon hur hon ler för sig själv. Det piggade faktiskt upp henne lite att pojken kom. Hon går mot köket och tar fram bröd och pålägg för att göra en macka. För hur mycket än pojken piggade upp henne så har hon ingen lust att laga någon bättre middag än så. Det är väl nackdelen med att bo ensam, att laga mat bara till sig själv undviker man ofta. Hon köper nästan alltid något eller så äter hon något litet bara.
När mackan är klar sätter hon sig i soffan med den igen. Då vandrar tankarna iväg till Josef. Var hon för hård mot honom? Hon förstår om han blev lite chockad att det kom så plötsligt men någon gång måste det ju få ett stopp. Bara det inte påverkar arbetet så kommer dom båda nog att gå vidare snart. Det är iallafall vad hon vill tro.
