Samma dag, samma tid
Josef fångar direkt upp Alex när hon faller och Martin är snabbt framme och tar tag i hennes arm av reflex. Dom ser förskräckt på varandra och lägger henne snabbt men mjukt på bänken vid dom. Josef lägger en hand under hennes huvud och Martin håller upp hennes ben för att försöka få tillbaka blodtillförseln.
"Alex?" Säger Josef lugnt och slår henne löst på kinden. Sedan möter han Martins besvärade min.
"Alex? Hallå?" Fortsätter han högt och då öppnar hon ögonen stort och ser skrämt på honom. Rädslan i hennes blick går inte att missta.
"Det är lugnt, vi har dig!" Säger Josef snabbt för att inte skrämma henne ännu mer. Då börjar hon försöka sätta sig men han håller ner henne mjukt.
"Sakta." Uppmanar han henne. Då lugnar hon ner sig lite, sätter sig långsamt upp och Josef och Martin sätter sig på varsin sida om henne på bänken.
"Ska jag ringa efter ambulans?" Frågar en kvinna oroligt och går fram mot dom.
Alex som sitter med blicken fastfrusen framför sig svarar inte. Josef funderar kort.
"Jag tror inte att det behövs, tack." Svarar han tillslut och ler så trevligt han kan.
"Vi skulle behöva lite vatten." Säger Martin istället. Då kliver en man fram och räcker över en vattenflaska mot dom.
"Jag har inte druckit ur den." Försäkrar han. Josef nickar tacksamt när han tar emot den och skruvar upp korken. Han tar vattnet mot Alex mun och sätter en hand i hennes hår.
"Försök dricka lite." Säger han och hon blundar och tar några små klunkar. Sedan lämnar han tillbaka vattenflaskan och tackar mannen.
"Nu behöver ni inte stå här och glo!" Säger han irriterat till alla andra som stannat upp och bara står och stirrar nyfiket på Alex.
"Ta det lugnt bara." Hör Alex Josef säga samtidigt som han drar lugnande med sin hand över hennes rygg. Hon känner också hur Martin håller i hennes ena hand. Hon klämmer hans hand lite för att förstå om det verkligen är verklighet. Vad är det som händer egentligen?
"Vad hände?" Frågar hon svagt och sväljer.
"Du svimmade." Påminner Josef och då förstår hon plötsligt vart hon är. Det är som att det inte hade gått upp för henne innan. Hon sätter den handen som Martin inte håller i framför ansiktet.
"Du? Det är ingen fara." Viskar Josef men det hjälper inte riktigt. Hon skäms för mycket.
"Har du ont någonstans?" Frågar Martin och hon känner efter lite innan hon skakar på huvudet.
"Ska vi försöka gå till bilen då?" Frågar Josef då. Hon nickar och så reser dom sig. Hon håller i båda två på varsin sida om sig.
Josef blir mer och mer orolig för henne. Alla varningstecken hela tiden. Hur hon fick ont i bröstet, får svårt att andas och nu svimmar hon. Det känns inte alls bra. När dom kommer ut mot bilen öppnar han dörren till passagerarsätet och hon sätter sig.
"Ta hand om henne." Säger Martin oroligt och lägger en hand på hans axel.
"Självklart, vi ses."
Under bilresan hem säger ingen av dom så mycket.
"Mår du illa?" Frågar Josef plötsligt men hon skakar bara lätt på huvudet. Då tar han hennes hand och håller i den.
"Säg till isåfall så stannar vi till en stund."
En kvart senare
När dom är hemma hos Josef kliver han ur bilen först och skyndar snabbt runt till hennes sida. Han öppnar dörren och hon knäpper upp sitt bälte. Han tar henne under ena armen och håller i henne hela vägen upp för alla trappor.
"Är du yr?" Frågar han försiktigt och sneglar mot henne. Men hon skakar återigen bara på huvudet.
När dom har klivit in i lägenheten och Alex har lagt sig i soffan slappnar dom båda av lite mer.
"Orkar du att jag är här?" Frågar hon trött när han lägger en filt över henne och sätter sig vid hennes ben. Han lägger en hand på hennes knä.
"Såklart att du ska vara här." Svarar han tryggt. Hon kan inte låta bli att le. Trots att deras relation är så oklar kan dom alltid lita på varandra.
"Behöver du något?" Frågar han mjukt och börjar klia henne lite över ryggen med ena handen. Hon blundar och njuter av hans beröringar.
"Det här räcker gott och väl." Viskar hon.
En timme senare
Josef har suttit länge och kliat Alex över ryggen och upp i nacken. Hon har somnat men han slutar inte ändå. Han tycker om att röra vid henne och vill inte lämna henne ensam nu. Hon öppnar ögonen långsamt.
"Hur känner du dig?" Frågar han lite oroligt.
"Mycket bättre, tack." Svarar hon lugnt.
Alex är verkligen så tacksam för allt Josef gör för henne. Det finns ingen annan som hon värdesätter och litar på så mycket som honom. Hon hoppas att han förstår det för hon skulle aldrig våga säga det högt.
"Du måste äta någonting, finns det något du kan tänka dig? Vad som helst?" Försöker Josef. Hon sätter sig upp bredvid honom i soffan. Allt hon vill är att han ska hålla om henne men hon vill inte be om det. Det känns pinsamt. Desperat. Hon ser in i hans ögon. Dom är så snälla och hon vet att han bara vill henne väl. Det finns inget ont i honom. Hon lägger upp sitt knä i soffan och sitter åt hans håll. Han ler smått, hon blir nästan tårögd. Varför är hon så känslig nu?
"Jag kanske borde åka hem istället?" Frågar hon svagt. Trots att hon vet att han bryr sig om henne så vill hon verkligen inte lägga sitt dåliga mående på honom. Han behöver inte ta hand om henne.
"Nej, absolut inte. Du kan väl sova här?" Frågar han snabbt. Hon ler lite.
Josef ser på Alex, han älskar verkligen hennes leende. Att få se det betyder allt. Han älskar när hon ler och speciellt när han har orsakat det.
"Du måste inte..." Börjar hon men han skakar avbrytande på huvudet.
"Snälla?" Frågar han och hör själv att han låter desperat. Hon nickar. Allt han vill är att hålla om henne men han vet inte om det är för mycket. Men så slår han bort tanken.
"Kom." Viskar han och drar in henne mot sin famn. Snabbt lutar hon sig in mot honom och han kramar om henne tätt mot sig. Hon är varm och helt avslappnad i kroppen. Han håller om henne länge.
Alex förstår inte vad hon har gjort för att förtjäna det här. Varje gång hon är med Josef är det som att han läker en del av henne. Hur konstigt det än låter. Hon drar sig ifrån hans grepp lite men håller fortfarande om honom. Men nu är deras ansikten bara centimeter ifrån varandra.
"Jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan dig." Viskar hon nervöst. Varför sa hon så? Det är för mycket. Han ser djupt in i hennes ögon och sedan ner mot hennes läppar. Det pirrar i henne när hon nickar svagt för att han ska förstå. Då flyttar han ena handen och placerar den på hennes kind. Hon sluter sina ögon och känner snart hans läppar mot sina.
