En vecka senare (11:50)
Alex kliver ur bilen utanför Polishögskolan och slås direkt av kylan. Det får henne att kura ihop sig lite. Hon tittar upp mot byggnaden och sedan ut över alla blivande poliser som är runt omkring. En känsla av stolthet tränger nästan igenom, hon blir glad att se dom. En del tränar med hundarna, andra står och pratar medan några tålmodigt väntar på bussen. Hon får en klump i magen när hon minns busskjutningen. Det är helt klart bland dom värsta morden hon har utrett i Stockholm, hon vill inte ens tänka på att Vilhelm skulle ha varit med på den. Det skulle vara helt fruktansvärt om något hände honom. Istället slår hon bort tanken och så går hon mot entrén och in till hissen. Där trycker hon på 2 för att komma upp till rektorn. Dom har bestämt möte klockan tolv.
Josef sitter på polishuset vid sitt skrivbord. Hans tankar är delade. På ett sätt skulle det vara bra om Alex bytte jobb eftersom att deras relation skulle kunna bli seriös, frågan är bara om det verkligen är vad dom vill. Men det är såklart också bra eftersom att det är ett rätt så prestigefyllt erbjudande att få. Samtidigt känns det inte rätt. Hon är som gjord för att vara chef över mordroteln, han skulle inte kunna tänka sig att ha någon annan. Hon är den enda här som förstår honom. Om hon skulle sluta är han inte säker på att han skulle kunna jobba kvar. Det är såklart hennes beslut och han är glad för henne och att hon får chansen, men innerst inne hoppas han nog på att hon tackar nej. Han känner dig hemsk som tänker tanken.
Alex sitter mitt emot Sverker, rektorn.
"Alexandra Beijer." Säger han och räcker över ett papper. Hon nickar och tar emot det.
"Stämmer bra." Svarar hon och skummar igenom texten med blicken. Det står inget nytt, lite information om tjänsten bara.
"Jag vet inte om du vet att jag och Martin Beck är rätt goda vänner?" Frågar han. Hon tittar upp mot honom och rynkar pannan smått.
"Nej, det var en nyhet." Svarar hon och ler.
"Det var så jag fick höra om dig, sedan har jag ju sett en hel del." Berättar han. Hon nickar långsamt.
"Du har ju en bra bredd med erfarenhet om alla möjliga saker som kan tänkas krävas, inte sant?" Frågar han vidare.
"Ja, det tror jag nog. Jag har arbetat med foreign service i Syrien och Jordanien. Ja, och såklart en hel del med olika titlar i Sverige också." Berättar hon.
"Imponerande!" Säger Sverker och ler. Hon skrattar till och nickar smått.
"Du är precis vad vi skulle behöva här. Du har kunskap och är förtroendeingivande." Säger han.
"Tack." Börjar Alex. Men hon tvekar lite.
"Jag måste nog ändå fundera lite om det är okej?" Frågar hon. Han nickar snabbt.
"Ja, självklart. Och om det är lönen som får dig att tveka så går den såklart att förhandla." Svarar han snabbt. Hon höjer ena mungipan. Den är bättre än hon har just nu, konstigt nog.
"Det låter bra. Jag återkommer." Säger hon avslutande och reser sig.
När Alex sätter sig i bilen igen suckar hon djupt. Det känns inte riktigt rätt. Alltså, det är en stor möjlighet, men orkar hon det? Hon har ingen lust att varje dag behöva bli tyngd och påmind om det hon har varit med om. Skulle hon kunna använda det för att special-utbilda andra? Hon vet inte. Det är redan extremt jobbigt men samtidigt kanske hon har en liten skyldighet till det. Då kanske allt hon var med om inte bara gav negativa konsekvenser? Andra kanske kan lära sig utav det?
Josef jobbar på sin dator när mobilen plötsligt ringer. Det är Alex så han tvekar inte på att svara.
"Hej, hur gick det?" Svarar han snabbt. Nyfiket.
"Det gick bra, men jag vet inte riktigt. Har du lust att ta en promenad om jag köper kaffe?" Frågar hon.
"Gärna, när är du här?" Frågar han och lutar sig bekvämt bakåt i stolen.
"Gå ner om en kvart." Svarar hon kort. Han nickar kort för sig själv.
"Okej, vi ses." Svarar han mjukt med harklar sig lite för att kollegorna runt omkring inte ska undra.
"Hejdå." Säger hon kort och så lägger dom på.
En stund senare
Josef och Alex går längst promenadslingan dom har gått vid förut. Det är så lugnt där.
"Berätta nu då." Ber Josef nyfiket och ser på Alex. Hon tar en klunk av sitt kaffe.
"Alltså, allt var jättebra. Hög lön, trevlig rektor och bra arbetstider." Börjar hon. Han nickar.
"Men?" Frågar han och hon stannar upp. Han ställer sig mitt emot henne.
"Men jag vet inte om jag kan." Funderar hon.
"Det är väl klart att du kan?" Säger han frågande.
"Nej, men jag tror att det kommer att bli för jobbigt. Jag vet inte om jag orkar stå dag för dag och prata om allt." Förklarar hon. Han nickar förstående, sedan blir dom tysta en stund.
"Och jag kommer att sakna dig." Säger Alex svagt efter en stund. Deras blickar möts.
"Jag kommer att sakna dig också. Men vi skulle ju fortfarande ses. Jag vill bara inte att du kastar iväg den här chansen på grund av mig." Säger han tydligt.
"Det gör jag inte. Jag lovar." Svarar hon övertygande. Han ler.
"Bra." Viskar han och lägger handen, som han inte håller sin take-away kaffe i, runt hennes midja. Sedan kysser han henne. Hon sträcker på sig och kysser honom mjukt.
Josef älskar att han och Alex blir mer och mer bekväma med varandra för varje dag. Han släpper kyssen och kramar om henne.
"Du har inte sagt någonting till någon än va?" Frågar hon plötsligt och så släpper dom varandra långsamt.
"Såklart inte." Svarar han snabbt. Han blir nästan lite stött över att hon ens känner att hon behöver fråga honom det. Det är väl en självklarhet?
"Förlåt. Såklart inte." Mumlar hon och nickar. Han ler lite och går igen, hon följer direkt med.
"Hur har du klarat dig utan mig den här lunchen då?" Frågar hon skämtsamt. Han skrattar till och skakar på huvudet.
"Du brukar ju aldrig ha tid att äta lunch med mig iallafall." Klagar han.
Alex höjer ögonbrynen och puttar till Josef löst.
"Vadå aldrig?" Frågar hon med ett kort skratt. Han ler brett mot henne.
"Just det! Har du hunnit äta något förresten?" Frågar han oroligt. Hon sväljer. Funderar kort på att ljuga för att slippa tjatet. Men hon kan ju inte på riktigt behöva ljuga om en sådan sak?
"Nej, inte direkt. Men jag är inte så hungrig." Svarar hon lugnande och lägger en hand på hans axel. Han suckar och himlar med ögonen.
"Jag kan ta något när vi kommer tillbaka om det känns bättre!" Säger hon snabbt innan han hinner säga någonting.
"Ja, det känns bättre. Tack." Svarar han med ett leende. Hon skrattar smått och skakar på huvudet.
