Några dagar senare, fredag (10:30)
Beckgruppen har fått ett nytt fall på sitt bord och allt är ännu rätt så oklart. Det är många personer och vittnen inblandade, allt känns rörigt. Alex sov dessutom dåligt inatt. Hon märker till sin stora skräck att hon är på väg in i en dålig period. Det var ett tag sedan hon hade en sån nu, hon vill inte säga någonting till Josef heller. Hon vill inte oroa honom men det börjar bli jobbigt. Inatt var hon tvungen att gå ut på balkongen bara för att kunna andas, som tur var märkte inte Josef någonting.
Alex känner hur det börjar stickas i fingrarna när hon trycker på tangentbordet. Hon rör på dem och knäcker nacken smått. Benen domnar nästan bort. Vad är det som händer? Hon vet det egentligen. Hon harklar sig, sväljer hårt och känner trycket över bröstet bli mer påtagligt. Inte nu. Hon reser sig och går på vingliga ben ut från kontoret. Hon blir tvungen att stödja upp sig med en hand mot väggen.
"Är du okej Alex?" Hör hon Oskar fråga bakom sig. Hon kan knappt svara, nickar kort.
"Ja." Får hur tillslut ur sig och skyndar mot toaletterna. Hon kliver in och ställer sig framför ett av handfaten, ser sig i spegeln. Hon har sett den här bilden av sig själv alltför många gånger nu. Det är den värsta bilden av henne. Hon sätter på vattnet med den kallaste strålen som går, hon sköljer av fingrarna i hopp om att komma tillbaka till verkligheten. Hon håller på att försvinna.
Josef ser förvirrat på Oskar.
"Vad är det med henne?" Frågar han som inte har sett vad han verkar ha sett eftersom Oskar är den enda som kan se mot korridoren från sin plats.
"Hon såg lite skakad ut bara, vinglade lite." Svarar han och rycker lätt på axlarna. Josef känner direkt att något är fel så han reser sig utan att tveka. Snabbt går han förbi Alex kontor, ser in i köket och fortsätter mot toaletterna där han snabbt öppnar upp dörren. Där står hon. Med huvudet vridet ner mot handfatet och händerna på det. Han ser hur hon har svårt att andas och hon skakar.
"Alex?" Hör Alex Josefs röst säga. Hon nickar utan att se på honom. Hon måste få koncentrera sig på att klara av det här nu.
"Är du okej?" Frågar han och hon hör hur han går närmare, snart känner hon en hand på sin överarm.
"Andas, Alex." Säger han tydligt. Hon skakar på huvudet och blir tvungen att luta sig ännu mer ner över handfatet, ramlar nästan. Benen bär inte.
"Men det- det går ju inte..." Får hon fram. Han öppnar upp ett bås till en toalett och tar tag i henne.
"Kom, du måste sitta." Säger han och hon går med.
Josef sätter Alex på toaletten och hon börjar sakta gunga fram och tillbaka med en hand mot hjärtat. Han sitter på huk framför henne.
"Du förstår inte...det gör så ont." Klagar hon ansträngt och han nickar. Hennes andetag är högljudda, varje är en ansträngning.
"Du måste försöka andas." Ber han och håller i hennes hand. Han ser hur hon verkligen anstränger sig för att hitta ett lugnare andningstempo.
"Aj aj aj." Hör han emellanåt upprepade gånger. För varje gång är det som att hans hjärta brister lite. Det gör så ont att den han bryr sig om mest må så här dåligt utan att kunna hjälpa.
"Jättebra, fortsätt." Uppmanar han henne bara.
Alex tycker att det är jobbigt att Josef ska behöva se på när hon är så här. Hon skäms över att inte kunna vara normal. Hon känner sig så konstig. Plötsligt lägger han sina armar över hennes lår. Hon får panik, känner sig kvävd. Det är svårt att beskriva för någon som aldrig känt känslan, det är som att en handplacering kan kännas som en strypning. Snabbt knuffar hon undan hans armar.
"Förlåt jag- jag kan inte..." Försöker hon och känner hur kinderna bränner. Hon förstår att hon gråter nu. Men det är bra, det är oftast då det börjar gå över. Hon blundar hårt, tar ett så långsamt andetag hon kan och öppnar ögonen igen. Synen känns äntligen stabilare och känseln i benen och fingrarna är snart tillbaka. Hon sätter en hand mot hjärtat, det känns lättare igen. Då kan hon andas ut.
Josef ser på Alex att det börjar gå över, äntligen. Plötsligt möter hon hans blick med glansiga ögon och små tårar längst kinderna. Han tar upp sina tummar och tokar bort dem.
"Förlåt om jag slog till dig. Det var inte meningen, jag klarar det bara inte." Säger hon och snyftar. Han ler medlidande och nickar.
"Jag förstår." Svarar han lugnt.
"Jag kan köra hem dig." Erbjuder han henne sedan men hon skakar bestämt på huvudet.
"Jo, du kan inte vara kvar. Och jag kommer inte låta dig köra själv." Försöker han och gör allt för att inte låta dömande. Hon suckar.
"Jag behöver bara få andas lite så klarar jag mig." Säger Alex och torkar de sista tårarna som faller. Hon tar ett djupt andetag och tar Josefs händer.
"Tack för att du bryr dig men jag är så här, det går inte att göra så mycket. Tro mig när jag säger att jag har försökt." Förklarar hon lugnt och ser att han tycker att det är jobbigt att höra.
"Jag vill verkligen inte skrämma dig men jag blir så här i perioder." Fortsätter hon och han nickar.
"Du måste prata med mig Alex." Säger han bedjande.
"Jag lovar, men just nu skulle jag nog behöva vara själv en stund." Svarar hon ärligt och han reser sig, pussar henne kort på pannan.
"Säg till om du behöver något."
När Josef har gått börjar tårarna bränna bakom Alex ögonlock. Hon tycker att det är så jobbigt, allt hon vill är att få känna sig normal. Hon vet att han inte kommer orka med henne, ingen gör det. Vem vill vara med någon som bara ältar gamla minnen och mår dåligt över det? Allt har ju varit så bra.
"Vad var det med henne?" Frågar Oskar när Josef går tillbaka mot gruppen. Han rycker på axlarna för att övertyga sig själv om att det inte var någon fara.
"Det är lugnt, hon hade ont i huvudet så hon fick en Ipren bara." Svarar han tillslut och de nickar.
