Dagen efter, söndag (08:45)
Josef vaknar återigen upp i Alex säng. Han öppnar ögonen och ser att hon tittar på honom. Han ler.
"Godmorgon." Viskar hon med ett svagt skratt.
"Godmorgon." Svarar han lugnt.
"Du är lite obehaglig just nu." Lägger han till. Hon skrattar och skakar på huvudet mot kudden.
"Är jag?" Frågar hon ironiskt och lägger sig på rygg. Josef sträcker sig mot henne. Han lutar sig lite över hennes kropp med en armbåge i sängen. Deras ansikten är nära varandras. Han tar upp ena handen och drar den genom hennes hår, pillar lite med det.
"Du är också lite obehaglig faktiskt." Viskar hon. Han ler och stannar upp med sin hand. Hon ser djupt in i hans ögon.
"Då är vi ju perfect match då." Svarar han med ett flin och lutar sig ner mot hennes läppar.
Alex möter Josefs läppar med ett leende. Det finns ingen som kan få henne så lycklig. När deras läppar glidit isär sätter hon en hand på hans kind, han har kvar sin hand i hennes hår.
"Förlåt att jag ställde till med en sån scen igår. Jag fick bara panik. Jag skäms." Säger hon svagt, viskar nästan. Han gör en tung utandning. Hon känner andetaget mot sin hud.
"Jag fattar, det är lugnt." Svarar han snabbt. Hon vrider huvudet smått åt sidan. Pressar ihop läpparna.
"Nej, det är inte lugnt. Jag vill verkligen bli bättre." Försöker hon.
Josef blir nästan lite chockad. Han är inte van vid att hon öppnar upp sig så här. Hon är så ärlig.
"Jag ser hur mycket du försöker. Och hur stark du är." Viskar han. Hennes ögon blir glansiga och hon skrattar till smått.
"Det där var jag inte beredd på. Hur skulle jag veta att du är så djup?" Svarar hon med ett litet leende och sätter ett finger vid ögat för att hindra en tår. Han skakar på huvudet. Då sträcker hon sig upp och kysser honom igen.
"Tack." Säger hon mot hans läppar.
Dagen efter, polishuset (07:15)
Alex går tidigt till jobbet. Hon och Josef sov på varsitt håll igår trots att dom inte gjort det på flera nätter. Dom båda trodde att det var bäst för dom. Hon berättade om Syrien igår också. Men hon lyckades faktiskt hålla sig ifrån att gråta eller få panik. Hon slängde bara ur sig allt snabbt och sakligt. Inga känslor. Sedan lät hon honom ställa sina frågor. Han kramade om henne innan hon började prata om någonting annat för att inte göra en stor grej utav det. Han accepterade det faktiskt. Det kändes så skönt att han förstår henne. Men när hon är utanför polishuset och ska gå in möts dom.
"Godmorgon!" Säger han glatt. Hon ler.
"Godmorgon Josef." Svarar hon. Han öppnar upp dörren och så kliver dom in i hissen.
"Du är också här tidigt alltså?" Konstaterar Josef lite frågande. Hon nickar.
"Japp, du också?" Säger hon tillbaka.
"Japp." Svarar han, i samma tonläge. Hon flinar.
"Druckit kaffe än?" Frågar hon när dom kliver ut. Han skakar på huvudet och går mot sin skrivbord.
"Då sätter jag på två koppar då."
Josef och Alex sätter sig på hennes kontor med sina kaffekoppar. Dom börjar prata om allt möjligt. Mest jobb eftersom att det är i princip hela deras liv. Alex vrider på nacken lite så att det knackar.
"Hjälpte inte min massage eller?" Frågar Josef med ett skratt. Hon skrattar också.
"Jo, men jag skulle nog behöva mer." Svarar hon och höjer ena mungipan, blinkar kort med ena ögat. Han nickar och ställer sin kaffekopp på bordet.
"Jag kan knäcka din nacke annars. Jag är skitbra på sånt." Erbjuder han sig. Hon ser skeptiskt på honom.
"Kom nu!" Ber han henne och reser sig. Hon reser sig tveksamt upp och går mot honom.
Josef vänder på Alex så att han står bakom hennes rygg. Sedan böjer han hennes nacke i alla möjliga positioner så att det knackar.
"Aj aj aj." Klagar hon svagt, hör hur han fnissar till.
"Skrattar du åt mig?" Frågar hon förvånat.
"Nej nej." Svarar han ironiskt. Hon suckar.
"Nu är det mycket bättre." Säger han då och vänder henne så att dom står mitt emot varandra.
"Tack då." Säger hon och flinar.
"Varsågod." Svarar han nöjt. Han ser djupt in i hennes ögon. Fan. Hur gör han det egentligen?
Josef sätter sina händer på Alex överarmar och drar dom upp mot hennes nacke. Hon tar ett nervöst andetag. Allt han vill är att kyssa henne.
"Vi är på jobbet." Påminner hon. Han nickar.
"Det vet jag väl." Svarar han med ett kort skratt. Hon biter sig i läppen. Han ser ner på hennes läppar.
"Gör det något då?" Frågar han svagt, flörtigt.
"Jag vet inte." Viskar hon tillbaka. Han flinar kort och blundar, möter hennes läppar.
Dom kysser varandra mjukt och passionerat. Alex sätter sina händer på Josefs höfter och ingen verkar vilja sluta. Allt för bra.
"Godmorgon!" Hör dom plötsligt. Alex nästan puttar undan Josef. Han ser chockat på henne.
"Godmorgon!" Ropar hon och hör hur rösten nästan brister. Då kommer Oskar fram i dörröppningen.
"Är ni också tidiga idag alltså?" Säger han glatt. Josef verkar nästan ha tappat talförmågan så Alex harklar sig lite.
"Mm, precis." Svarar hon stelt. Han nickar och går ut mot sitt skrivbord.
Josef försöker få tillbaka sin vanliga andning. Han ser nervöst på Alex som biter sig i läppen. Då går han fram mot henne.
"Var du tvungen att putta mig så hårt?" Viskar han med ett underliggande leende. Hon skakar på huvudet med ett litet fniss. Rycker på axlarna.
"Sorry."
En stund senare
Alex sitter på sitt kontor och försöker jobba på men det är svårt. Hon har svårt att hålla koncentrationen. Tankarna vandrar liksom iväg. Iväg till Josef. Det plingar till i hennes mobil och hon tar upp den.
*Svårt att fokusera?* Från Josef. Hon ler för sig själv och ser ut mot honom. Han flinar mot henne med mobilen i handen.
*Kanske är kaffedags?* Svarar hon och möter hans blick igen. Han nickar kort ut mot köket.
Josef reser sig ur sin stol och går ut mot köket.
"Nämen, vilket sammanträffande!" Säger han när Alex står där. Hon nickar.
"Eller hur!" Skämtar hon. Han höjer ögonbrynen och nickar. Josef ställer sig bredvid henne.
"Är du trött eller?" Frågar han. Hon häller upp kaffe i två koppar och räcker över ena till honom.
"Skojar du eller?" Flämtar hon och lutar sig över köksbänken med händerna mot den. Han skrattar till.
"Du kanske du vill vara ensam ikväll också?" Säger han frågande och lägger en hand på hennes på köksbänken. Hon skakar på huvudet.
"Det är inte nödvändigt."
