Dagen efter, lördag (17:20)
Josef kliver ur duschen och torkar av sig. Alex är fortfarande hos honom. Han har varit med henne konstant hela dagen för att se till så att inget händer, men nu var han verkligen tvungen att duscha. Han sätter handduken runt höfterna och går ur badrummet för att ta på sig kläder. Han sneglar ut mot soffan och Alex på vägen. Hon sitter och tittar på tv men hela hon ser svag ut. Han höjer ena mungipan för sig själv och går in mot sovrummet. Där drar han på sig kalsonger, grå mjukisbyxor och en svart t-shirt. Sedan går han ut mot Alex igen.
"Hur känner du dig?" Frågar han och ställer sig framför soffan. Hon rycker på axlarna.
"Ungefär som innan du gick in i duschen." Svarar hon sedan med ett litet retsamt leende. Han himlar med ögonen.
Alex skrattar till kort åt Josef när han går fram mot henne med utsträckta armar.
"Måste du vara så jävla kaxig hela tiden?" Frågar han skämtsamt och kramar om henne mjukt. Han sätter sig ner bredvid henne och släpper kramen. Ser djupt in i hennes ögon.
"Är det någon som är kaxig så är det väl du?" Frågar hon och biter sin läpp löst.
"Men jag ser ju kaxig ut, då måste man ju leva upp till det." Svarar han med ett flin. Hon skrattar till.
"Ja, du ser faktiskt lite kaxig ut. Men jag vet att du är en mjukis på insidan." Svarar hon och sätter en hand på hans bröst. Han höjer ena mungipan och kysser henne. Hon kysser honom intensivt tillbaka och låter sin hand vandra ner mot hans tröjkant.
Josef sätter en hand mot Alex käkben och kysser henne mjukt. Han älskar verkligen varje sekund av hennes närhet. Hon drar sakta upp sin hand innanför hans tröja, men då måste han dra sig ifrån.
"Vi ska ju inte..." Försöker han och hör själv hur tråkig han låter. Hon höjer ena mungipan och ser frågande in i hans ögon.
"Vadå? Så jag får inte ens röra vid dig?" Frågar hon och flinar lite. Han ler och kysser henne kort igen.
"Jo, men jag får inte röra dig." Svarar han. Hon skrattar till och himlar med ögonen.
"Men ligga i ditt knä kanske jag kan få göra iallafall? Eller är det för mycket begärt?" Frågar hon ironiskt. Han flämtar till och ser in i hennes ögon nära hennes ansikte. Han skulle kunna sitta så i timmar.
"Det ska väl gå bra." Svarar han tillslut och lägger en kudde i sitt knä. Hon lägger sig och han kliar henne i sakta i hårbotten. Han ser att hon blundar direkt.
Alex slappnar av när Josef rör vid henne. Oavsett på vilket sätt han gör det så blir hon alltid lugn. Trygg. Bara att av han sätter en hand på hennes axel eller diskret nuddar vi hennes hand när de står vid varandra gör så mycket. Men det vill hon egentligen inte erkänna. Varken för sig själv eller för honom. Men ändå måste hon alltid oroa sig. Hon oroar sig för framtiden. Vad vill han? Vad förväntar han sig av henne? Kommer han ens att fortsätta vara med henne eller är det här bara en tillfällighet för honom? Det är så mycket frågor som snurrar i hennes huvud men hon skulle säkert skrämma iväg honom om hon bara frågade hälften. Hon försöker bara njuta av tryggheten en stund. Med hans hand i hennes hår.
En timme senare
Alex och Josef är fortfarande i soffan. De har pratat lite och han kliar henne fortsatt ner mot nacken.
"Vad vill du äta?" Frågar han och harklar sig.
"Du får välja." Säger hon lugnt. Han funderar lite.
"Ska vi bara beställa något?" Förslår han och ser hur hon börjar le.
"Jättegärna." Svarar hon glatt. Han sträcker sig över henne för att ta sin mobil från bordet.
"Vad vill du ha?" Frågar han. Hon rycker på axlarna.
"Typ max?" Föreslår han då.
"Det blir jättebra." Svarar hon trött. Han går in och börjar beställa allt möjligt så att de har flera alternativ eftersom att ingen av dem kan bestämma sig nu iallafall.
När Josef är klar lägger han ner sin mobil bredvid sig och tar ett djupt andetag.
"Hinner jag duscha innan?" Frågar Alex.
"Vi kunde ju ha gjort det tillsammans. Klarar du det själv nu?" Frågar han oroligt tillbaka.
"Ja, herregud. Så farligt är det inte." Svarar hon snabbt och sätter sig upp från hans knä. Sedan reser hon sig i en alldeles för hastig rörelse. Det svartnar för ögonen och hon känner att hon vinglar till innan Josef har rest sig och håller om henne.
"Jag kan väl vara med dig iallafall. Det här känns inte bra." Försöker han bedjande. Han nickar sakta och snart ser hon klart igen. Fan vad hon hatar det här.
En halvtimme senare
Maten har precis kommit och Alex hann precis duscha av sig innan, allt gick bra. Det enda jobbiga är att hon hatar att inte kunna vara självständig. Det värsta hon vet är att inte kunna klara sig själv. Att behöva hjälp. Det får henne att känna skam. Skam över att vara svag. Och dessutom att behöva erkänna det, både för sig själv och andra.
"Mår du illa?" Frågar Josef plötsligt och hon vaknar upp ur tankarna och sträcker lite på sig.
"Nej, det är lugnt." Mumlar hon och tar en klunk av sin dricka. Han nickar sakta och lutar sig tillbaka i stolen. Då ser hon på honom.
"Du kommer snart vara bra igen. Foten är ju nästan helt bra och hjärnskakningen är över om några dagar." Säger han lugnt. Hon nickar.
"Men du borde verkligen stanna hemma på måndag." Lägger Josef till. Alex ser tveksam ut.
"Det var ingen fråga." Förtydligar han. Hon nickar.
"Du har nog rätt." Mumlar hon. Han blir nästan chockad, han trodde faktiskt inte att hon skulle gå med på det. Men han vet att det inte betyder att hon inte kommer att jobba. Hon kommer att jobba minst lika mycket hemifrån som hon skulle ha gjort på jobbet. Han lägger en hand på hennes och ser in i hennes ögon med ett leende.
"Bra."
——————————————————————
Tack för att ni läser!!💕
Vill bara säga att jag förstår om de senaste delarna har varit lite sega men jag jobbar på dem kommande och hoppas att de blir bättre!!💕
Tack igen!!!
