Dagen efter, polishuset (07:23)
Josef och Alex går tillsammans in mot polishuset. Återigen ser hon den där mannen. Men Josef verkar inte se honom så hon säger ingenting. Det känns inte bra att han skulle konfrontera honom. Hon vet såklart att Josef bara vill skydda henne men det skulle kunna bli kaos. Han är inte alltid så bra på att kontrollera sina känslor, det har hon ju märkt tidigare. Han slänger ofta ur sig onödiga saker i affekt som sedan kan användas emot honom.
När hela gruppen är samlade börjar Alex gå igenom det dom vet hittills och vad som behöver göras idag. Alla lyssnar.
"Känns det oklart för någon nu?" Frågar hon avslutande. Men precis innan någon hinner svara knackar det på dörren till mötesrummet. En kvinnlig kollega till dom öppnar.
"Förlåt om jag stör, vi har en man här som påstår sig veta vad som har hänt med Marie Jonsson. Ni behöver nog prata med honom." Säger hon. Gruppen tittar förvirrat på varandra.
"Okej, ta honom till ett förhörsrum." Svarar Alex kort och rynkar pannan.
När kollegan försvinner ut igen blir alla tysta.
"Ändrade planer då. Alla avvaktar så tar jag och Josef förhöret med honom innan vi gör något annat." Säger Alex till gruppen och försvinner ut. Josef är snabb efter henne och går med mot förhörsrummet. Hon öppnar dörren och han ser hur hon blir stel. Då kikar han in bakom henne. Det är han.
"Hej, mitt namn är..." Börjar Alex men blir avbruten.
"Alexandra Beijer." Fyller mannen i. Josef får som en kall stråle längst ryggraden. Hur vet han det?
"Och jag är Josef Eriksson." Säger han bestämt och går in. Han och Alex sätter sig bredvid varandra, han sätter sig extra nära henne. Han litar inte alls på den där mannen.
"Vad heter du?" Frågar han.
"Stefan Bring." Svarar han irriterat utan att ens se åt Josefs håll. Han tittar bara på Alex. Josef nickar.
"Vad är det du vet?" Frågar Alex så lugnt hon kan. Det är någonting med mannen som inte känns bra, det får henne att dra sig närmare Josef. Hon lägger sitt ben mot hans under bordet för att få känna hans närhet.
"Jag vet vem som gjorde det." Svarar Stefan med svag röst. Hon nickar.
"Vem?" Frågar Josef.
"Det vet ni också, egentligen." Mumlar han. Hans röst är så obehaglig.
"Nej, det gör vi inte. Du kan gärna berätta det." Säger Alex snabbt. Mannen skakar på huvudet.
"Var befann du dig igår förmiddag och natt?" Frågar hon då. Någonting i henne säger att det är han, men han svarar inte på hennes fråga.
"Kände du Marie Jonsson?" Frågar hon vidare. Han rycker på axlarna och lutar sig fram med armbågarna över bordet. Han ser rakt på henne. Hon vrider huvudet och ser frågande på Josef.
"Kan vi ta en paus?" Föreslår han. Hon nickar lättat. Stefan följer Alex med blicken när hon går ut.
När Josef och Alex kliver ur förhörsrummet ser han oroligt på henne.
"Jag tycker att Martin ska ta det här förhöret. Det känns inte alls bra." Säger han svagt och till sin stora förvåning verkar hon hålla med.
"Martin?" Ropar hon frågande och går mot dom andra. Han kommer ut från sitt kontor.
"Kan du ta förhöret istället?" Frågar hon bedjande.
"Självklart." Svarar han kort och går mot förhörsrummet. Dom andra följer efter och hela gruppen ställer sig nu i avlyssningsrummet.
När hela beckgruppen är redo börjar Martin prata. Alex är lite smått nervös.
"Varför är inte Alexandra här?" Frågar Stefan direkt. Alex sätter armarna i kors.
"Det är jag som leder det här förhöret nu." Säger Martin bara bestämt.
"Jag har fått till mig att du påstår dig veta vad som har hänt. Vill du berätta det för mig?" Frågar han.
"Nej, jag vill bara parata med Alexandra." Svarar Stefan bestämt. Martin suckar. Alex känner hur hennes händer skakar lite, hon vrider snabbt sin blick mot Josef som ser lugnande på henne. Alla i gruppen tittar såklart redan på henne.
"Är det du som har mördat Marie?" Frågar Martin.
"Det skulle vara Alexandra som skulle utreda ju. Är hon där bakom eller?" Frågar mannen irriterat och tittar mot gruppen som står gömda bakom rutan.
"Känner du honom?" Frågar Ayda svagt och ser på Alex som skakar bestämt på huvudet.
"Men nu är det jag som är förhörsledaren här. Har du mördat Marie?" Frågar Martin bara.
"Jag ska fan ta den där Alexandra..." Mumlar Stefan.
"Jag vet vart hon bor, jag kan hennes adress. Om inte den där jävla kollegan hade varit där och kladdat över henne igår så..." Fortsätter han mumla strängt.
Hela Alex skakar. Hon är livrädd. Har han haft så bra koll på henne? Hon klarar det inte längre. Det går inte. Snabbt smäller hon upp dörren och skyndar mot sitt kontor. Hon kan knappt andas. Hela hon skakar och allt runt henne snurrar. Vad fan är det som händer?
Josef skyndar sig från allas chockade ansikten efter Alex. Vem är den där jävla Stefan? Han skyndar sig mot Alex kontor. Hon står med händerna på skrivbordet lutad över det med ryggen mot dörren.
"Alex." Säger han svagt för att inte skrämma henne. Hon andas stressat. Han går fram och sätter en hand på hennes rygg. Då sträcker hon sig och ställer sig mot honom.
"Hur fan vet han allt det där? Vad har jag gjort?" Säger hon stressat med tårar i ögonen. Han sätter händerna på hennes överarmar.
"Andas." Uppmanar han henne. Hon blundar och försöker ta några djupa andetag. Då drar han in henne mot sig och ger henne en puss i pannan.
"Han ska vara glad att han är här, annars hade jag fan slagit sönder honom..." Viskar Josef. Hon skrattar till i paniken. Slagit sönder honom?
"Josef!" Säger hon lite beskyllande med ändå med ett litet tacksamt skratt.
"Jag är bara så jävla glad att jag gick hem till dig igår. Tänk vad som hade kunnat hända?" Viskar han och lyfter upp hennes ansikte mot sitt med handen under hennes haka. Dom är nära varandra.
"Jag vet, men nu vet ju alla att du var hos mig också." Klagar hon. Han nickar och sluter sina ögon.
Alex tvekar men kysser honom kort. När hon släpper hans läppar lutar hon huvudet mot hans bröst.
"Jag orkar inte det här Josef." Säger hon svagt.
"Jo, det gör du." Svarar han övertygande.
"Men jag förstår inte, har han mördat Marie?" Funderar hon.
"Jag vet inte."
Josef och Alex står så ett tag. Han håller om henne lite och hon lutar sig mot honom. Men så knackar det plötsligt på den vidöppna dörren.
"Stör jag?" Frågar Martin. Alex hoppar till och drar sig ifrån Josef.
"Nej, det är lugnt." Svarar hon och försöker pressa fram ett litet leende. Martin nickar och sätter sig vid Alex besöksstol. Josef och Alex vänder sig mot honom, Alex går och sätter sig på sin stol. Josef går mot dörren och stänger igen den så att dom tre kan prata ostört.
"Stefan berättade...eller så här. Jag struntar i er två, det är inte det viktiga här." Börjar Martin och tittar mellan dom.
"Vad har han sagt? Har han kollat utanför mina fönster?" Frågar Alex chockat.
"Det verkar tyvärr så." Svarar Martin. Alex söker nervöst Josefs blick.
"Vad gjorde vi igår? Vi tog bara ett glas vin och pratade ju?" Försöker Alex för att Martin inte ska tro på Stefan. Josef nickar.
"Ja" Intygar han trotts att det är en lögn. Martin harklar sig.
"Stefan berättade detaljerat om vad ni ska ha...ja, gjort. Men som sagt, det pratar vi inte om nu." Fortsätter han. Alex vet inte vad hon ska säga. Fyfan.
Josef vet inte vad han ska säga. Det är helt sjukt att något sånt här kan hända.
"Han verkar ha sett dig i en intervju och så kallat "stalkat" dig sedan dess. Vi ska ordna en husrannsakan hos honom." Berättar Martin vidare.
"Herregud." Mumlar Alex och sluter ögonen.
"Det är han som har mördat Marie också." Fortsätter han. Josef sätter sina händer på bakhuvudet. Ska Alex få ett mord på sitt samvete?
"Han ville komma närmare dig." Säger Martin svagt.
"Så han kände inte ens Marie? Hon var alltså bara på fel plats vid fel tillfälle?" Försöker Alex.
"Vilken jävla psykopat." Mumlar Josef irriterat.
"Du, Alex?" Försöker Martin och sätter sin hand på hennes. Hon möter hans blick.
"Nu är det lugnt, du har gjort alla rätt. Tänk inte på det här mer." Försäkrar han henne. Hon nickar.
"Jag informerar dig mer när husrannsakan är gjord."
När Martin lämnar rummet igen sätter sig Josef framför henne på huk. Han ser hur hon fäller en tår. Han tar snabbt upp sin hand och torkar bort den.
"Det är okej. Lyssna på Martin." Säger han.
"Det här är så jävla stört." Viskar hon. Han nickar.
"Kan du förstå att han såg oss igår? Så jävla äckligt." Fortsätter hon viska.
"Jag vet." Instämmer han och sätter händerna på hennes lår. Hon tar ett djupt andetag.
"Jag vill åka hem."
"Såklart."
