Dagen efter, fredag (14:20)
Alex stirrar på mailet hon äntligen har lyckats skriva ihop. Egentligen hade hon bestämt sig redan igår för att hon inte ska tacka ja till jobbet. Men det är ändå svårt på något sätt. Nej, det är bara att göra. Snabbt trycker hon på 'skicka' och blundar hårt. Nu var det gjort. Det känns ändå skönt. Hon trivs ju i beckgruppen och det är här hon ska vara just nu. Stå och prata i någon gammal föreläsningssal hela dagarna kan hon göra när hon blir äldre.
Josef tar en klunk av sitt kaffe när mobilen plingar till. Då ställer han ner sin kopp på skrivbordet igen och tar upp mobilen.
*Har tackat nej nu<3* Från Alex. Han ler för sig själv, reagerar på det med ett hjärta och skriver ihop ett kort svar.
*Äntligen.* Skickat.
Några timmar senare (16:50)
När Alex ser att alla har gått reser hon sig och plockar snabbt ihop sina saker innan hon går ut mot Josef. Han sitter fortfarande kvar och jobbar. Hon får lite dåligt samvete, hon måste verkligen lägga mer tid på honom. Hon har bara förväntat sig att han ska finnas där för henne men inte gett något tillbaka. När lät hon ens honom starta en konversation senast? Hon har ingen aning om vad han tänker på längre.
"Ska vi gå hem eller?" Frågar hon mjukt, det är bara han som kan få henne att använda det tonläget. Han ser upp mot henne och ler varmt.
"Vad är det?" Frågar hon när han inte svarar.
"Det känns bara lite konstigt. Vi har jobbat tillsammans i flera år och nu går vi hem tillsammans varje dag. Vi har missat jättemycket tid." Förklarar han. Hon skrattar och går mot honom. Hon ställer av sin väska på hans bord och sätter sig lite snett över hans knä. Han sätter en hand över hennes lår och hon lägger en arm runt hans nacke för att hon ska kunna sitta kvar utan att råka glida ner.
"Det låter som att du har funderat mycket på det där. Har du någon tidtabell man kan få se eller?" Frågar hon ironiskt och skrattar igen. Han suckar skämtsamt med ett kort fniss.
"Nej, jag återkommer med det." Mumlar han och ser in i hennes ögon med ett leende. Hon nickar sakta.
"På mitt bord innan du går hem." Säger hon. De båda börjar skratta innan Alex lutar sig lite ner och kysser honom kort.
"Skulle vi gå hem eller?" Frågar han lite flörtigt men fortfarande med ett brett leende. Hon kysser honom igen, lite längre den här gången.
"Gärna." Säger hon sedan.
När Josef och Alex kliver ur polishuset går de tätt ihop. Höstens kyla börjar verkligen bli påtaglig nu och mörkret gör att det redan ser ut att vara mitt i natten. Men det gör ingenting, Alex tycker faktiskt att det finns någonting mysigt över det.
"Vad tänker du på?" Frågar Josef och lägger en arm över hennes axlar. Hon ser upp mot honom.
"Inget." Svarar hon kort.
"Det gör du ju visst. Jag ser på din min när du tänker, du får den där bekymmersrynkan i pannan." Säger han med ett skratt. Hon flämtar till.
"Ska du säga!" Säger hon snabbt och skrattar. Han suckar och stannar upp. Hon stannar också och ställer sig mitt emot honom.
Josef väntar i några sekunder, han vet att den kommer att komma snart. Alex ser in i hans ögon, sedan rynkar hon pannan frågande.
"Där ser du!" Säger han och nickar mot hennes panna. Hon suckar och skakar på huvudet.
"Ja ja." Mumlar hon bara. Han ser sig snabbt omkring innan han sätter händerna på hennes midja och drar in henne till en kyss. Hon kysser honom mjukt och sätter händerna på hans rygg.
Alex förstår inte hur Josef lyckas ge henne känslorna som bubblar upp i hennes kropp. Men hon måste dra sig ifrån iallafall.
"Nu är vi som ett sånt där ungt nyförälskat par som äter upp varandra bland folk. Sånt där som man bara vill spy över." Viskar hon. Josef skrattar och skakar på huvudet.
"Vi är väl knappast så unga längre?" Frågar han leendes, fortfarande med sitt ansikte nära hennes.
"Ännu värre! Ett gammalt par." Klagar hon då, trots att de inte riktigt kanske är ett par än, inte officiellt.
"Då får väl det här gamla paret gå hem och kyssas istället då." Säger han lågt eftersom att en yngre tjej precis går förbi dem, men han säger det med ett underliggande skratt. Hon tar hans hand och följer med honom med ett generat skratt.
Josefs lägenhet
"Är det inte sjukt hur trött man blir efter jobbet?" Frågar Alex när de, som vanligt, sätter sig i soffan. Josef suckar med en nickning.
"Jo, tack." Mumlar han.
"Det är som att jag blir ännu tröttare när jag bara sitter stilla vid skrivbordet än när vi faktiskt är ute." Funderar han vidare och sätter sig vid henne. Då lutar hon sig mot honom.
"Du sover ju dock varje dag när vi kommer hem så man kan ju tänka att du borde vara lite piggare än mig eftersom att jag bara sover på natten?" Säger Josef frågande med en skämtsam ton.
"Du kan ju också sova efter jobbet." Svarar hon och gäspar kort.
"Då kommer jag inte att kunna klia dig." Säger han lågt. Hon skrattar till och nickar mot honom.
"Vi kan turas om. Jag sover en stund först, sedan du." Föreslår hon. Han skrattar kort.
"Okej."
En halvtimme senare
Alex vaknar upp i Josefs famn i soffan. Han kramar om henne och hon känner hur han kliar henne över armen. Snabbt vrider hon huvudet mot honom, han blundar. Då sträcker hon sig efter en kudde som hon lägger i sitt knä.
"Din tur." Viskar hon med ett kort fniss och hoppar bort lite så att han ska få plats att lägga sig ner.
"Det är lugnt." Mumlar han svagt.
"Du ser helt förstörd ut." Säger hon. Han ser matt på henne och lägger tillslut huvudet tungt i hennes knä. Hon börjar dra fingrarna mjukt igenom hans korta hår. Det tar bara någon minut innan hon märker att han har somnat.
