Några timmar senare, polishuset (17:30)
Alla i gruppen börjar gå hemåt när Josef kliver in på Alex kontor. Hon tar av sina glasögon och möter hans blick med ett leende.
"Ska du också dra eller?" Frågar han och lutar sig mot dörrkarmen. Hon slår ihop datorn.
"Japp." Svarar hon och reser sig.
"Då tar vi sällskap." Säger han nöjt när hon tar på sin kappa.
Josef och Alex kliver in i hissen. Båda är tysta, står nära varandra. Stämningen är varm. Dom ser in i varandras ögon, drar sig automatiskt närmare varandra. Man kan nästan ta på spänningen som finns mellan dom. Deras dragning. Så mycket känslor. Ord behövs inte. Det är bara centimeter mellan deras ansikten. Dom känner nästan den andras ansträngda andetag och nervositet. När hissdörrarna tillslut öppnas och dom tvingas dra sig isär och kliva ut. Alex harklar sig smått och Josef skrattar till.
"Mm." Mumlar Alex stelt och kan inte låta bli att flina. Hon sneglar mot Josef som flinar tillbaka.
Dom går ut från polishuset och går längst trottoaren. Ingen av dom säger någonting, njuter liksom bara av stunden. Att få gå tillsammans i höstkylan längst den smala trottoaren som är upplyst av gatlamporna. Då slår det Alex, Josef ska väl inte det här hållet?
"Vart ska du?" Frågar hon lite skämtsamt och ser upp mot honom.
"Hem." Svarar han och ler in i hennes ögon.
"Har du flyttat eller?" Frågar hon med ett skratt. Han skrattar och skakar på huvudet.
"Jag vill bara följa dig en bit, det känns inte bra annars." Förklarar han sig. Hon nickar tacksamt.
"Du behöver inte..." Börjar hon men blir avbruten av att han suckar.
"Men jag vill."
Några minuter senare
När dom är utanför Alex lägenhet funderar hon kort på att bjuda med honom upp men slår bort tanken. Det är nog lite mycket, han har gjort så himla mycket för henne redan som det är. Dom stannar upp och ställer sig mitt emot varandra. Gatan är nästan helt tom. Några bilar kör förbi emellanåt. Det är mörkt ute och en krispig kyla.
"Du får ha det så bra då." Säger Josef och ser på Alex. Hennes hår blåser till i vinden och hennes ögon glittrar mer än någonsin. Hur? Hon ställer sig närmare honom, eller är det han som ställer sig närmare henne? Han vet inte riktigt men på något sätt står dom precis mitt emot varandra, bara en decimeter mellan deras ansikten.
"Du också." Säger hon mjukt. Han ler och nickar.
Alex känner så mycket känslor för Josef. Hon tvekar lite men tar upp sina armar mot hans kropp, långsamt och osäkert. Han gör samma sak och söker sig in till en kram. Men istället för att vika undan med deras ansikten söker dom sig närmare varandra. Vrider lite på huvudena så att deras läppar bara är centimeter ifrån varandra. Men precis innan dom ska kyssas viker båda undan. Exakt samtidigt. Alex lägger sin kind mot hans axel. Han kramar om henne mjukt runt hennes midja, länge.
Josef njuter av Alex värme. Han slappnar av i hennes grepp.
"Ring om det är något." Viskar han mot hennes öra och pussar henne i håret. Hon nickar och så drar dom sig ifrån varandra.
"Hejdå Josef."
"Ses imorgon Alex."
Josef går tillbaka hem mot sig. På vägen tänker han på Alex. Hur ska det sluta med henne egentligen? Allt han vill är såklart att vara med henne men samtidigt tvekar han på att dom två skulle fungera i en relation. Ingen av dom är sån men han skulle samtidigt inte klara sig utan henne.
Alex kliver in i sin lägenhet och så fort hon går innanför dörren försvinner hennes lyckorus som hon precis upplevde. En känsla av ångest sköljer över henne. Tänk om hon inte är säker här? Tänk om han inte var ensam? Det kanske är flera ute efter henne? Plötsligt känns hennes lägenhet, som hon alltid stänger in sig i för trygghet, inte alls lika trygg. Det känns knappt som hemma längre. Det känns som en stel stämning i hela lägenheten. Hon går in mot köket och fyller upp ett glas vatten. Plockar fram sin ångestdämpande medicin och tar en tablett som hon sväljer med vattnet. Hoppas bara att det ska hjälpa.
En timme senare
Alex sitter i soffan. Hon har ont i bröstet, som hon brukar få. Hon blinkar några gånger. På något sätt känner hon sig avskuren från omvärlden, en typ av overklighetskänsla. Hon tittar runt sig. Tänk om någon står utanför hennes fönster nu? Hon har inte ens bytt om sen hon kom hem. Det känns inte bra. Kommer det bli ännu en sömnlös natt? Hon trodde liksom att allt hade blivit bättre nu. Men det enda som fick henne att känna så var att vara med Josef. Det känns jobbigt att andas. Hon tar upp sin mobil från soffbordet och går in på Josefs kontakt. Men så tvekar hon. Hon vågar inte, så hon lägger tillbaka den på soffbordet igen.
Alex önskar bara att hon inte behövde känna så mycket hela tiden. Allt hon vill är att kopplas bort från allt. Men så ringer hennes mobil plötsligt. Hon plockar upp den. Josef. Som att han kunde läsa hennes tankar.
"Hej." Pressar hon fram och sväljer. Ångesten rinner snart över henne.
"Hej, hur är det?" Frågar han mjukt. Hon tvekar.
"Det...ehm...det är så där faktiskt." Vågar hon tillslut erkänna. Det blir tyst i luren en stund.
"Vill du komma hit? Eller ska jag komma till dig?" Frågar han. Hon ler smått för sig själv.
"Kan du komma hit?" Ber hon försiktigt.
"Alltså om du inte gör något annat." Lägger hon till.
"Jag är redan på väg."
Tiden som Alex väntar på Josef känns som en evighet. Men så plingar det äntligen på dörren. Hon skyndar sig och öppnar.
"Hej." Säger hon lite ansträngt.
"Hej, hur är det med dig?" Frågar han oroligt och kliver in. Hon backar och han stänger dörren och tar av sina ytterkläder. Hon nickar och blundar.
"Förlåt, det är bra. Jag blev lite stressad bara." Övertygar hon honom. Han sätter händerna på hennes axlar och hon öppnar ögonen.
"Ta det lugnt." Säger han och hon tar ett djupt andetag och nickar.
En kvart senare
Josef och Alex står mitt emot varandra i Alex kök.
"Jag vet att vi känner varandra ganska så bra nu men jag kan fortfarande inte helt läsa dina tankar. Du behöver faktiskt prata med mig." Säger Josef. Hon ler lite snett och nickar.
"Det är lugnt men tack." Svarar hon.
"Sluta nu Alex. Jag öppnade liksom upp mig om hela min uppväxt." Säger han besviket. Hon lutar sig bak mot köksbänken med en suck.
"Vad är du rädd för?" Frågar han och går fram mot henne. Han sätter händerna på hennes axlar.
"Jag känner mig inte trygg ensam här nu. Men så känns det fel är jag är med dig för att jag vet att jag inte borde." Erkänner hon. Han ställer sig nära och drar händerna ner för hennes armar. Sedan tar han hennes händer.
"Allt har känts lite jobbigt ett tag bara." Viskar hon med tårarna i halsen. Han nickar och håller hårt i hennes händer.
"Jag förstår det." Säger Josef. Han ser hur hennes blick faller ner mot hans läppar. Han ler och ser hur hon sluter ögonen. Då kramar han om hennes händer i sina, lutar sig fram och kysser henne mjukt. Hon fångar upp hans läppar och han älskar varje sekund av stunden. Hennes läppar är varma. När deras läppar har glidit isär ser dom på varandra.
"Var det dumt eller?" Frågar Josef. Han vill verkligen inte att hon ska tro att han utnyttjade situationen bara för att hon var ledsen. Hon biter sig lite i läppen med ett litet leende.
"Jag uppskattar dig verkligen." Viskar hon och kysser honom igen.
