Hej! Vill bara flika in med att en del texter framöver kanske är rätt så deppiga rakt igenom. Jag förstår om det är jobbigt men det är det jag har lyckats skriva just nu. Tycker man inte om det så skulle jag rekommendera att kanske hoppa över ca 3 texter framåt, sen lovar jag att försöka skriva lite roligare
tack för att ni läser!💕
___________________________________
Två dagar senare, söndag (07:45)
Beckgruppen jobbade hela lördagen och lyckades efter många timmars övertid lösa utredningen så att de kunde få ledigt idag. Alex ligger i sin säng och ser på Josef som sover. Hon själv har knappt sovit någonting. Så fort hon blundar och börjar vandra iväg i drömmarna kommer minnena som en hård käftsmäll. De bara dyker upp och väcker henne med ett ryck, sedan behöver hon göra andningsövningar för att kunna slappna av igen. Och så går det på repeat. Om och om igen. Hela natten. Hon kan inte ligga kvar längre, hon måste göra något.
Alex smyger upp ur sängen och går så tyst hon kan in i badrummet för att inte väcka Josef. Hon tar av tröjan som sitter tajt mot huden efter all svett. Sedan drar hon av sina trosor och kliver in i duschen. Hon sätter på den kallt och ställer sig rakt under vattnet som rinner genom hennes hår och ner över resten av kroppen. Det får allt att lossna. Axlarna skjuter ner. Hon börjar direkt att gråta. Det är som att hon inte kan stoppa det, tårarna åker med vattnet och hon hulkar smått. Lutar sig bak mot den kalla badrumsvågen och sätter händerna för ansiktet.
Fan, vad jobbigt allt är.
Josef vaknar till av ett ljud. Han vrider trött på sig och lägger ena handen mjukt åt höger i tron om att känna Alex, han gör ofta så när han vaknar bara för att se till henne. Men nu känner han henne inte, handen faller ner mot lakanet. Då öppnar han ögonen och inser att hon inte är där. Ljudet håller i sig, han förstår att det måste vara duschen. Duschar hon nu? Innan han ens har hunnit vakna? Han gäspar kort och reser sig ur sängen. Han går sakta mot badrummet som är olåst, öppnar dörren.
"Är du okej?" Frågar han utan att se henne eftersom duschdraperiet är för.
"Ja, det är lugnt." Svarar hon men han hör att hennes röst är på bristningsgränsen. Då kliver han in i badrummet och stänger dörren efter sig. Han går fram mot duschen och drar sakta bort draperiet.
Alex står med rödgråtna ögon under den iskalla duschstrålen. Josef ser ledsam ut.
"Men du? Varför har du inte väckt mig?" Frågar han lugnt och drar av sina kalsonger. Han kliver in till henne och ändrar temperaturen på strålen till en mer ljummen grad. Hon lutar huvudet ner mot hans bröst och börjar sakta hulka.
"Jag känner mig så jobbig." Erkänner hon och sväljer. Då kramar han om hennes kalla kropp.
Josef pussar Alex på hennes blöta hår mitt på huvudet. Han drar lugnande en hand över hennes rygg. Hela hon skakar smått. Av kyla eller ångest?
"Jag tycker aldrig att du är jobbig." Säger han svagt. För det är sant. Han skulle kunna sitta vaken hela natten och bara krama om henne, utan att ens reflektera det minsta över att det är jobbigt. Han känner hur hon pressar sina läppar mot hans bröst.
"Jag vill bara att du ska veta att du kan dra precis när du vill. Vi kan ses igen när det här är över, jag skulle förstå dig." Säger hon svagt men tydligt. Han suckar och håller om henne tajt mot sig.
"Jag skulle aldrig lämna dig så här"
En halvtimme senare
Josef och Alex har klivit ur duschen och lägger sig återigen i sängen.
"Du måste försöka sova lite." Ber han henne. Hon sätter händerna framför ansiktet med en suck.
"Kom." Säger han svagt och sträcker ut sina armar. Hon tar bort händerna från ansiktet och lägger sig mjukt vid honom. Han drar täcket över henne och börjar klia hennes nacke och så långt ner på hennes rygg han når.
"Så fort jag blundar är det som att jag är tillbaka där." Viskar hon. Han nickar trots att hon blundar.
"Men nu känner du ju mig hela tiden, du vet att du är här med mig." Viskar han tillbaka och hon nickar mot hans bröst.
Efter några minuter känner Josef att Alex har somnat. Äntligen. Han fortsätter hela tiden att röra henne för att påminna om sin närvaro. Sakta smeker han hennes kind, kliar hennes nacke och pussar henne på tinningen. Han kan inte förstå hur det känns, han kan inte läka henne eller ta tillbaka det hon har varit med om. Det minsta han kan göra är att finnas där, han tänker han alltid göra det.
Drygt två timmar senare
Alex sover fortfarande och Josef fortsätter röra vid henne. Han låter fingrarna vandra längst hennes rygg, nacke och upp i håret. Han beundrar henne hela tiden. Hur hennes hud är så len, hennes hår så mjukt och hur hon alltid lyckas dofta gott. Han lägger läpparna mjukt mot hennes panna, han vet inge ens hur många gånger han har gjort det nu, han älskar det. Men så vrider hon plötsligt på sig och han inser att hon har vaknat.
"Godmorgon." Viskar han svagt och pussar henne kort på pannan en gång till.
Alex tar ett djupt andetag. Hon har aldrig uppskattat att sova så mycket innan. Det var som att alla röster blev tysta. Allt blev tyst. Hon drömde ingenting, kände bara Josef i bakgrunden hela tiden.
"Tack." Säger hon svagt och lägger en arm över honom, håller om honom tajt.
"Du kan sova mer, det har ju inte gått så lång tid. Jag tror verkligen att du behöver vila." Viskar han. Hon vrider upp huvudet mot honom och pussar hans hals mjukt några gånger.
"Nej, jag tror att det är lugnt. Jag sov ändå lite i början av natten." Mumlar hon kort och ger honom men puss på läpparna.
