Dagen efter, polishuset (09:15)
Alex knackar på dörren till Martins kontor och kliver in. Han ser medlidande på henne när hon stänger dörren och sätter sig mitt emot honom.
"Hur är det med dig?" Frågar han snällt.
"Det är okej." Svarar hon kort och nickar. Han sträcker lite på sig med en suck.
"Ja, det var en del saker som hittades under husrannsakan hos Stefan igår. Bland annat hans dator som innehöll bilder och filmer på dig från olika utredningar. Även en del bilder utifrån in i din lägenhet. Han verkar ha haft koll på dig ett tag. Har du märkt av det?" Förklarar Martin. Hon känner hur händerna skakar så hon lägger armarna i kors.
"Bara i några dagar." Svarar hon med blicken fäst långt fram på skrivbordet. Martin harklar sig.
"Kommer du att vittna?" Frågar han. Hon nickar.
"Absolut."
En halvtimme senare
När Josef ser att Alex går in till sitt kontor igen reser han sig och kliver in till henne. Hon är lite blek. Han stänger dörren och går fram till henne. Hon faller snabbt in i hans famn.
"Du kan prata med mig." Påminner han henne svagt. Hon nickar mot hans bröst. Han håller om henne ännu lite hårdare. Det känns konstigt att vara så nära henne på det här sättet. Han brukar inte krama henne så ofta men på senaste tiden blir det bara mer och mer. Det är väl det enda positiva i allt det här.
"Han har fotat in i min lägenhet Josef." Viskar hon tillslut. Han kan knappt tro att det är sant.
"Skämtar du?" Säger han argt. Han känner hur hon nästan hoppar till.
"Förlåt, det var inte meningen. Jag blir bara så..." Försöker han förklara sig men hittar inga ord.
"Jag kan vara nästan naken på dom där bilderna. Du också kanske." Funderar hon vidare och han hör att hon har tårarna i halsen.
"Någon av oss kan förlora jobbet." Viskar hon avslutande. Nu hör han att hon gråter.
Josef drar lugnande en hand över Alex rygg.
"Sa Martin vad man såg på bilderna?" Frågar han.
"Nej, han har inte fått se. Jag kommer behöva flytta utomlands igen. Det kommer ju bli rättegång och..." Fortsätter hon stressat. Han hyschar henne mjukt.
"Ta det lugnt. Du ska ingenstans. Om något sånt mot all förmodan blir aktuellt så flyttar jag. Okej?" Försöker han lugna henne. Hon skakar på huvudet och ser upp i hans ögon. Hennes är glansiga.
"Nej." Protesterar hon. Han nickar.
"Allt kommer att ordna sig. Jag lovar." Viskar han och pussar henne på pannan.
Trots Josefs lugnande ord kan inte Alex slappna av helt. Det här är verkligen något som hon aldrig trodde skulle hända. En mardröm. Hon kan inte ens föreställa sig hur jobbig rättegången kommer att bli. Om inte Josef hade varit så här stöttande så vet hon inte hur hon skulle klara av det. Hon håller om honom hårt men så blir hon tvungen att släppa. Det kommer som ett hugg mot hennes bröst, på vänster sida. Hon drar sig bort lite och sätter handen på hjärtat, masserar det försiktigt blundandes.
Josef förstår inte vad som händer, han blir orolig för henne. Vad kom det ifrån?
"Har du ont?" Frågar han när hon tydligt försöker ta djupa andetag. Han sätter en hand på hennes axel.
"Det går bra." Svarar hon lite ansträngt och öppnar försiktigt ögonen. Han fångar upp hennes blick.
"Det var inte det jag frågade." Svarar han och släpper henne för att hämta hennes stol. Han sätter den vid henne och hon sätter sig ner.
"Kan jag göra något?" Frågar han hjälplöst.
"Nej, det är nog lugnt snart." Svarar hon bara med blicken fäst i marken. Han sätter sig på huk, tar hennes hand och pillar lite med en av hennes ringar.
När smärtan börjar släppa kan Alex äntligen andas ut. Hon möter Josefs oroliga blick. Hon förstår såklart om han blev rädd. Men samtidigt vill hon inte förklara sig, hon orkar inte. Han skulle nog inte riktigt förstå. Hon kan få så här ibland när hon utsätts för kraftig stress. Det kommer tydligen med PTSDn som hon drabbats av efter Syrien.
"Är du okej?" Frågar han och sätter sig på huk framför henne. Hon nickar.
"Ja, tack." Svarar hon skamset. Allt känns så pinsamt.
Några timmar senare
Alex reser sig ur sin stol och går mot köket för att dricka lite kaffe tillsammans med dom andra.
"Hej. Hur är det med dig?" Frågar Jenny som redan står där mjukt och med en omtänksam ton.
"Det är okej, lite mycket att ta in bara." Svarar Alex svagt och häller upp en kopp kaffe.
"Ja, det är ju helt sjukt. Säg till om du behöver något." Fortsätter Jenny osäkert.
"Tack." Svarar hon och ler försiktigt mot henne. Hon ser på Jenny att det är något mer som hon vill säga.
"Du ska veta att vi inte tror på det han har sagt som dig och Josef. Och om det nu skulle stämma så är det ingen här som dömmer dig eller lägger någon vikt i det." Får hon ur sig tillslut. Alex nickar och känner ändå en tacksamhet att Jenny säger det. Men innan hon hinner svara kliver Oskar in i rummet med snabba steg.
"Hej, är du okej?" Frågar han Alex när han ser att hon står där. Hon nickar och tar en klunk av sitt kaffe.
"Det är okej, tack." Svarar hon sedan och passar på att möta Jennys blick så att hon förstår att det är menat till dom båda.
Josef kan inte förstå hur Alex kan förlora sitt jobb för att en främmande man har fotat in i hennes lägenhet och stalkat henne. Det gör honom så arg. Han vet inte ens vad han skulle göra om han fick tag på den där Stefan. Han skulle inte kunna kontrollera sig själv. Han blir nästan rädd när han tänker på det. Alex är så ledsen och nervös, han är orolig för hur hon ska klara det här. Han har ju märkt tidigare att hon kanske inte mår så bra. Såklart så har han ju sett hennes ärr också, men det har han inte frågat något om. Han litar på att hon berättar om hon vill.
Utan att tänka efter överhuvudtaget reser sig Josef upp och går till Martins kontor. Han knackar på och när han ser genom rutan att Martin nickar så kliver han in.
"Du måste berätta vad du vet nu! Alex kan väl inte behöva sluta?" Säger han högt och slår igen dörren bakom sig. Martin suckar djupt.
"Nej, såklart inte! Men jag har ingen aning om hur långt han har gått. Jag vet inte mer än du!" Förklarar han uppgivet. Josef nickar oroligt.
"Det här är ju helt sjukt. Jag vill vittna." Mumlar han. Martin nickar.
"Det kommer du att få göra." Säger han.
"Men tills dess kan du väl lova mig att finnas där för Alex? Jag är faktiskt orolig för henne." Lägger han till med en viss desperation i rösten.
"Självklart." Svarar Josef. Svagt men övertygande.
