Dagen efter, polishuset (10:10)
Alex står återigen i avdelningens kök. Hon har blicken fäst på en liten punkt på bänkskivan. En spricka har börjat bildas. Hon ser på den och gör allt för att fokusera på dens konturer. Hur den förmodligen kommer att spricka mer och mer tills någon tar tag i att fixa den. Tills någon sandpapprar och oljar. Egentligen borde hon inte vara här. Hon borde inte jobba. Hon klarar ju uppenbarligen inte av det. Men samtidigt skulle hon inte kunna vara hemma heller. Plötsligt hörs fotsteg bakom henne. Hon tar ett så djupt andetag hon kan. Benen domnar bort. Tungan också. Fan, hon vet precis vad den innebär. En ny attack. Nej.
"Hej." Säger Aydas röst lugnt.
"Hej." Mumlar Alex och sväljer hårt utan att vända sig för att se på henne, fokuserar på köksbänken. Då kommer hennes steg långsamt närmare.
Alex får snart ingen luft. Hon sätter en hand på kanten vid tröjan vid halsen och drar utan den lite, hon känner sig kvävd. Bröstkorgen rör sig snabbt och hon har helt tappat kontrollen över sig själv, hon måste fokusera på sprickan.
"Är du okej?" Frågar Ayda oroligt. Alex får panik. Hon börjar sakta vingla fram och tillbaka. Hon skakar stressat på huvudet utan att se på Ayda. Kom igen nu, sprickan, sprickan, sprickan, upprepar hon för sig själv i huvudet för att försöka hålla koncentrationen.
"Kan du hämta- kan du hämta Josef?" Ber hon så samlat hon kan. Det dröjer några sekunder innan Ayda förstår och går iväg. Det känns som en evighet.
"Jag vet inte vad som händer med Alex. Hon mår inte bra, hon vill att du ska komma Josef." Säger Ayda något stressad när hon kliver ut mot gruppen. Josef släpper genast pennan i handen och reser sig snabbt upp.
"Är hon i köket eller?" Frågar han nervöst och får en kort nickning till svar. Han ser hur Oskar reser sig för att följa med honom.
"Stanna här!" Säger han snabbt och håller upp en hand mot dem. Det sista Alex vill är att hela gruppen ska stå och se på, han tänker inte låta det hända. Han skyndar sig mot köket.
Alex hör hur någon springer in i köket, hon ber till gud att det är Josef. Hon vill inte vända sig.
"Alex, det är jag." Säger han lugnt. Hon andas ut något och nickar så gott det går, kan äntligen släppa blicken från bänkskivan.
"Jag får ingen luft." Säger hon stressat och känner hur ögonen tåras. Han tar hennes händer, de skakar i hans mjuka grepp.
"Jag kan inte- jag kan inte andas Josef." Fortsätter hon och hör själv hur rösten brister när hon säger hans namn.
"Jo, andas med mig nu. In..." Börjar han och drar in överdrivet mycket luft i lungorna.
"Och ut..." Avslutar han sedan. Hon härmar honom.
"En gång till, in...och ut..." Upprepar han pedagogiskt.
Josef fortsätter andas i takt med Alex tills hon har lugnat ner sig lite.
"Bra." Säger han tydligt, men hon verkar inte helt lugn. Hennes blick är någon annanstans. Det gäller att tänka snabbt nu, han söker i hjärnan efter något som kan hjälpa honom. Vad han distrahera henne? Vad kan lugna henne?
"Hur var det vi träffades egentligen? Minns du det?" Frågar han då. Hon rynkar pannan smått.
"Ja, det var-det var..." Börjar hon och sväljer. Hennes händer skakar fortfarande så han drar tummarna mjukt över hennes handrygg.
"Du var undercover. Jag jagade dig." Fyller hon tillslut i. Han ler och nickar bekräftande.
"Just det. Och redan då tyckte du att jag var snygg?" Säger han frågande och ser hur hon höjer ena mungipan. Yes, han har lyckats. Meningen var såklart bara att få henne på andra tankar.
"Du sprang snabbt." Svarar hon och tar ett sista djupt andetag innan hon faller in i hans famn.
Alex slappnar äntligen av. Josefs varma grepp om hennes kropp gör henne lugn, näst intill sömnig.
"Tack, igen." Viskar hon. Han nickar mot henne och hon kramar om honom ordentligt.
"Hur är det?" Hör de från dörröppningen. Alex rycker till och ser på Jenny som står där. De släpper kramen och hon nickar.
"Det är bra, tack." Svarar hon lugnt. Jenny ler smått.
"Okej, vi blev bara lite oroliga. Förlåt." Säger hon med en nickning och går därifrån. Alex ler tacksamt innan hon ser på Josef igen.
"Känner du dig okej?" Frågar han och sätter händerna på hennes överarmar. Hon nickar.
"Ja." Säger hon svagt. Han pussar henne på pannan.
"Jag hade gjort vad som helst för att hjälpa dig. Finns det inget jag kan göra?" Frågar han hjälplöst.
"Du gör redan mer än vad du förväntas." Svarar hon lugnt.
Josef förstår inte varför hon av alla människor har utsatts för det här. Varför hon måste må så dåligt? Han kan inte förstå det, hon är verkligen så snäll och omhändertagande. Hon bryr sig alltid om andra. Ändå ska hon straffas på det här sättet? Han önskar så att han kunde ta det ifrån henne. Han vill ta över smärtan så att hon slipper känna den. Han kramar om henne igen och hon lägger sina händer på hans rygg. Han pussar henne flera gånger i håret.
"Jag vet att vi kanske inte riktigt pratar om...eller vi är inte alltid så känsliga liksom. Men jag vill att du förstår att jag bara bryr mig om dig, du måste alltid prata med mig. Jag gör vad som helst för dig Alex." Viskar han och blundar hårt. Det är det mest vågade han har sagt någonsin, till och med värre än när han sa att han älskar henne.
Alex blir chockad, nästan intill ställd. Hon hade inte förväntat sig det. De brukar mest vara kärleksfulla på skämt, aldrig så här seriöst.
"Josef..." Är det enda hon lyckas få fram. Hon vet verkligen inte vad hon ska svara.
"Jag..." Försöker hon men hittar liksom inga ord. Han skakar på huvudet mot henne.
"Du behöver inte svara, jag vill bara att du ska förstå det." Säger han lugnt. Hon andas ut tungt. Hon förstår inte vad hon har gjort för att han ska tycka om henne så här mycket. Vad har hon gjort för att förtjäna honom?
