Dagen efter, polishuset (12:45)
Alex sitter på sitt kontor och äter lunch. Hon orkade verkligen inte stå och prata med dom andra. Det enda som snurrar i huvudet är Josefs hårda ord. Empatilös. Känslokall. Avstängd. Egentligen borde hon inte ta åt sig, men någonting skaver i henne. Är det så alla ser på henne? Tänker alla dom där sakerna bara att dom inte vågar säga något? Hon har blicken fäst långt framför sig. Plötsligt är hon inte hungrig längre, hon har ingen aptit alls.
Under förmiddagen har Josef och Alex inte ens kollat åt varandra håll. Ännu mindre pratat. Han ångrar det han sa igår så otroligt mycket. Han gick för långt. Det var för grovt. Hon förtjänade inte hälften. När han såg på henne hur ledsen hon blev fick han ont i hjärtat. Att han orsakat den smärtan hos henne trotts att hon är en av dom människorna han bryr sig om mest. Men nu är det försent. Han kan inte ta tillbaka sina ord och det är försent att försöka be henne om ursäkt. Han får helt enkelt låta det rinna ut i sanden. Förhoppningsvis tog det inte så hårt på henne som det såg ut. Plötsligt smäller det. Fan. Han tappade sin matlåda på golvet.
Oskar som står mitt emot honom i köket drar direkt fram pappret.
"Stod du och drömde eller?" Frågar han och hjälper Josef att torka upp maten från golvet.
"Ja, det är mycket nu bara." Svarar Josef kort.
När Josef och Oskar har fått upp allt från golvet suckar Josef djupt.
"Tack för hjälpen." Säger han till Oskar. Han ser hur han vrider blicken runt sig. Som att han kollar att ingen annan är i närheten.
"Vill du prata eller?" Frågar han med händerna avslappnat på höfterna. Josef vet inte vad han ska säga. Det är väl kanske inte världens bästa idé att berätta för Oskar att han har legat med Alex och igår när han skulle göra det för sista gången började dom bråka efteråt och så slutade allt med att hon gick gråtandes hem. Annars är allt lugnt. Nja, det känns väl lite invecklat.
"Nej, det är lugnt. Tack ändå." Svarar han bara och klappar Oskar på axeln.
När Josef ska gå ut från köket harklar sig Oskar.
"Det var faktiskt en grej jag undrar om jag kan fråga dig om?" Säger han försiktigt. Josef går tillbaka.
"Ja?" Svarar han frågande.
"Om man träffar någon på en dejt, potentiellt alltså, är det inte konstigt att ha med sig barnen då?" Frågar han. Josef blir lite ställd. Frågar han seriöst honom det? Han sväljer sitt skratt.
"Oskar, jag vet inte...jag vet inte om jag är rätt person att fråga riktigt." Svarar han. Oskar nickar.
"Nej såklart, förlåt. Det var bara en som skrev och föreslog...eller ja. Det är nog konstigt va?" Försöker han ändå. Josef kan inte längre låta bli att flina.
"Alltså, jag har ju inte barn. Men om jag skulle träffa någon som har det så skulle jag nog föredra att dom stannar hemma under dejten." Svarar han. Oskar blundar kort och nickar.
"Tack Josef." Säger han.
"Självklart Oskar."
Två timmar senare
"Jag går nu, jag ska iväg på ett möte bara. Men vi ses imorgon!" Säger Alex och nickar mot gruppen som verkar ha fullt fokus på arbetet. Hon undviker dock att ens vända blicken åt Josefs håll.
"Okej, lycka till." Svarar Jenny snabbt. Alex nickar tacksamt och vänder sig och går därifrån.
Egentligen börjar inte mötet förens om ungefär en timme. Men det är inte på polishuset utan ligger en bit bort i stan så det är skönt att vara i god tid. Egentligen är det inte ens ett möte utan mer som en mindre föreläsning. Men det känns alltid smidigast att säga möte för att undvika följdfrågor på det.
45 minuter senare
Alex kliver ur bilen utanför lokalen där föreläsningen är. Hon har suttit i bilen en stund men nu börjar det bli dags att gå in. Hon gillar egentligen inte sånt här, nya människor. Hon känner ingen. Men hon vill alltid ge intrycket av att hon är helt bekväm med det. Fake it 'til you make it, eller vad är det egentligen man säger?
Hon kliver in går hon direkt till höger mot ingången där det står "B:23". Det är tydligen där dom ska vara enligt informationen hon fått via mail. Hon har ingen aning om vilka som kommer att vara där. När hon kliver in ser hon direkt att rummet är mindre än hon trott. Hon tar en plats bredvid fönstret och hälsar på föreläsaren som är den enda som hittills är där. När hon sätter sig tar hon upp sin vattenflaska ur väskan och ställer den på bordet. Kursen handlar om chefsrollen och arbetsledarskap. Hon har såklart läst tidigare liknande kurser men det känns alltid bra att fräscha upp minnet. Det är bara en engångskurs. Inga uppgifter eller återsamlingar alls, det är ändå skönt.
En timme senare
Alex har suttit länge och antecknat nästan varje ord som föreläsaren har sagt. Trotts att hon förmodligen inte kommer att läsa sina anteckningar igen får det henne att hålla koncentrationen mycket bättre. Hon insåg också snabbt att hon redan kunde det mesta. Men nu börjar koncentrationsförmågan verkligen svika henne. Hon tittar ut genom fönstret en stund. Drömmer sig bort bland alla höstlövens olika färger. Det är inte så långt kvar men plötsligt går tiden långsammare än någonsin. Josefs ord ekar fortfarande i huvudet hur mycket hon än försöker slå bort dom. Han menade det inte, han menade det inte. Hon måste iallafall försöka intala sig själv det för att få slappna av och inte tappa fotfästet helt.
Plötsligt märker hon att det är alldeles tyst runt om henne i rummet. Hon sveper med blicken runt sig och inser direkt att alla stirrar på henne som att hon ska säga något. Fan. Det här är inte första gången. Det här var ett vanligt problem när hon gick i skolan. Att hon zoonade ut och tappade koncentrationen när tankarna började vandra iväg.
"Förlåt, vad sa du?" Säger hon frågande och möter ursäktande föreläsarens blick.
"Vad tar du med dig från idag?" Frågar hon vänligt. Alex förstår att resten av gruppen förmodligen redan har svarat på frågan. Hon blir stressad.
"Ja, jag tar nog med mig det där om..." Börjar hon långsamt för att vinna tid. Hon tittar ner i sina anteckningar i hopp om att hitta något av värde.
"Det där med att leda utan att ta över." Säger hon osäkert. Föreläsaren nickar.
"Bra! Alexandra var det va?" Svarar hon.
"Precis." Säger Alex snabbt och andas ut. Det verkar ändå som att hennes svar var godtagbart.
"Ja, jag tycker att jag känner igen dig! Är det inte du som är polischef på mord?" Frågar föreläsaren vidare.
Alex hatar när sånt här händer. Nu tittar alla på henne som att hon ska förklara någonting jätteintressant.
"Jo, precis." Instämmer hon bara kort och ler smått.
"Ja, jag har sett dig i någon intervju tror jag...väldigt bra jobb du gör!" Fortsätter föreläsaren ändå. Alex pressar ihop läpparna.
"Jaha tack." Svarar hon bara och så blir det tyst en stund igen innan nästa person får svara på vad dom har lärt sig. Då kan Alex äntligen andas ut återigen. Hon hatar att stå i centrum sådär.
