En stund senare, Josefs lägenhet (17:25)
När dom kliver in i lägenheten går Josef direkt mot soffan. Han lägger sig med en tung utandning. Alex går mot honom och ställer sig vid soffan med ett leende. Hon glider ner i fåtöljen. Josef sträcker ut sina armar mot henne.
"Kan du inte lägga dig här istället?" Ber han henne desperat. Hon ser lite tveksam ut.
"Jag vet inte..." Börjar hon. Hon har fortfarande inte riktigt vant sig vid den där närheten än.
"Vad är det som är så jobbigt med min närhet egentligen?" Frågar han nyfiket. Hon höjer ena mungipan och reser sig.
"Ingenting." Börjar hon och går mot honom.
"Egentligen är din närhet den enda som inte är jobbig." Säger hon ärligt med ett leende och lägger sig tätt mot honom i hans famn.
Josef kan inte beskriva hur mycket dom där orden betydde för honom.
"Tack." Säger han. Det är verkligen det enda han vill att hon ska känna. Han vill göra henne bekväm.
"Tack själv." Viskar hon. Han blir förvirrad.
"För vadå?" Frågar han svagt tillbaka.
"För allt." Säger hon snabbt. Han skakar på huvudet.
"För att du stöttar mig, orkar med mig och aldrig ifrågasätter. För att du alltid tror på mig." Förklarar hon, men blundar. Det är som att hon inte vill säga det samtidigt som hon ser på honom.
Alex tycker att det är för jobbigt att prata om känslor. Men när hon blundar lyckas hon få ur sig allt. Det är som att hon bara släpper alla tvek.
"Och för att du är den enda någonsin som faktiskt har förstått mig." Viskar hon avslutande. Han lutar sig fram och pussar henne på läpparna. Då öppnar hon lite tveksamt ögonen.
"Kan du ta det där igen? Jag hörde inte riktigt." Ber han henne. Hon suckar och skrattar till.
"Absolut inte." Mumlar hon. Han lägger ett ben lite över henne och tar bort hennes hår ur hennes ansikte. Hon sätter en hand under hans haka och han kysser henne kort.
En timme senare
Både Josef och Alex somnade på soffan. Tätt ihop. När Alex vaknar märker hon att Josef också är vaken. Han ligger med sitt ansikte mot henne men blundar. Däremot känner hon att hans hand rör sig i hennes hår. Hon tar upp sin hand mot hans korta hår. Hon drar sina fingrar igenom det. Då öppnar han sina ögon och möter hennes blick. Han vrider på sig. Hon flyttas ut mot kanten på soffan och håller nästan på att ramla ner.
"Nej, Josef!" Skrattar hon och han tar tag i hennes midja med ett skratt. Drar enkelt upp henne igen.
"Ta det lugnt!" Säger han i skrattet. Hon himlar skämtsamt med ögonen.
Alex vrider på Josef lite så att han ligger på rygg. Hon lägger sig över honom tätt mot hans kropp. Ser in i hans ögon och kysser honom mjukt. Han har armarna tajt runt hennes kropp. Hon lutar huvudet och vilar det ner i hans nacke. Pussar honom lätt.
"Är allt bra eller?" Frågar Josef plötsligt. Nästan lite oroligt på rösten.
"Varför skulle det inte vara det?" Frågar hon svagt.
"Du är bara så nära." Förklarar han. Hon nickar. Slappnar verkligen av i hans varma grepp.
"Är det jobbigt eller?" Frågar hon. Han skakar snabbt på huvudet och håller om henne tajtare i några sekunder.
"Inte alls." Svarar han snabbt och vrider ner sitt huvud, pussar henne på pannan.
"Det är bara för att jag gillar din parfym." Säger hon då med ett litet fniss.
"Jaha, är det bara därför?" Frågar han och kittlar till henne i sidorna. Hon skrattar och slår bort hans händer.
Josef snurrar på dom, så att han ligger över henne. Hon skrattar fortfarande, han också. Sedan kysser han henne igen, längre den här gången.
"Alex, jag gillar verkligen dig på riktigt." Viskar han mot hennes läppar. Hon skakar långsamt på huvudet. Han pussar henne kort.
"Jag vet att du inte tror det, men det gör jag." Övertygar han henne. Hon sätter händerna på hans kinder och höjer ena ögonbrynet.
"Då känner du inte mig tillräckligt bra än." Säger hon svagt. Han himlar med ögonen.
"Du tänker sluta ses med mig snart va?" Frågar han istället lite högre efter en stunds tystnad. Alex förstår inte riktigt vad Josef menar.
"Varför skulle jag göra det?" Frågar hon.
"För att jag skrämmer iväg dig när jag säger sånt här." Förklarar han. Hon skakar på huvudet.
"Sluta." Ber hon honom med en seriösare ton.
"Varför blir du så obekväm då?" Frågar han. Hon pressar osäkert ihop läpparna. Hon undviker hans blick i några sekunder, sen möter hon den igen.
"För att jag är rädd att du ska lämna mig." Erkänner hon. Fan. Det känns inte alls bra att medge.
"Det kommer jag aldrig att göra." Lovar han, men det hjälper inte riktigt.
"Tror du inte på mig?" Frågar han. Hon ler smått. Då kittlar han henne igen. Hon kan inte stå emot sitt skratt.
"Tror du mig fortfarande inte?" Säger han och fortsätter tills hon slår bort honom.
"Okej, okej!" Säger hon tillslut. Då slutar han.
"Jag förstår bara inte riktigt vad jag kan ge dig." Förklarar hon när skrattet ekat ut. Hennes hjärta slår hårt. Så här mycket har hon inte pratat om sina egna känslor på länge. Kanske aldrig någonsin.
"Vad menar du?" Frågar han förvirrat.
"Du kommer inte att få ut någonting av mig. Jag är ju inte direkt någon glädjespridare. Inte direkt mamman-till-dina-framtida-barn heller." Svarar hon med ett litet matt skratt.
"Tycker du att jag känns som en pappa till dina eller?" Frågar han ironiskt.
"Jag ska inte ha några." Avbryter hon direkt.
"Då är vi två." Svarar han snabbt. Hon ser in i hans ögon och ler. Det börjar nästan bli läskigt hur fäst hon är vid honom.
"Varför inte?" Frågar Alex efter en stund.
"Det är så mycket ansvar, så lite tid till jobbet. Hela livet blir liksom barn." Förklarar han. Hon nickar.
"Du då? Om man får fråga, alltså du behöver inte..." Frågar han osäkert. Hon nickar bara.
"Det är lugnt, samma anledning. Men också för att jag inte vågar." Svarar hon, lite skämtsamt på slutet.
"Du skulle blivit en bra mamma annars." Säger han övertygande. Hon rynkar pannan. Han ligger fortfarande över henne. Dom håller om varandra tajt. Ingen tänker släppa.
"Det tror jag verkligen inte. Är det där någonting du brukar köra med på alla tjejer som du träffar eller?" Skrattar hon. Han flinar och himlar med ögonen.
"Inte alla, men nästan." Skämtar han. Hon puttar till honom lite löst.
"Det var ett skämt!" Försvarar han sig och kysser henne ner i nacken.
