Dagen efter, lördag (09:34)
Alex vaknar upp av att hon känner Josefs hand på sin arm. Han nästan masserar henne mjukt. Det får henne att le. Långsamt öppnar hon ögonen och ser på honom. Han ser nästan klarvaken ut.
"Förlåt, har jag sovit länge?" Frågar hon trött och blundar igen när han kliar henne upp i håret.
"Ganska, men det var bara mysigt." Svarar han. Hon flämtar till lite men blundar fortfarande.
"Vad bra." Mumlar hon.
"Har du något planerat idag eller?" Frågar hon sedan efter en stund. Han fortsätter pilla med hennes hår.
"Inte direkt, du då?" Svarar han. Hon kan fortfarande inte sluta tänka på hur attraktiv hans röst är på morgonen.
"Jag är bjuden på middag med gamla kollegor. Men jag vill nog inte gå." Förklarar hon och öppnar sina ögon.
Josef ser in i Alex ögon och nickar lite.
"Varför inte?" Frågar han nyfiket.
"Jag bara...eller äsch, jag vet inte. Det blev lite jobbigt sist." Svarar hon och försöker pressa fram ett leende. Han höjer ögonbrynen och stannar upp med sin hand i hennes nacke.
"Jobbigt?" Upprepar han frågande. Hon suckar.
"Ja, eller...det är kollegor från tiden jag jobbade i Syrien. Gamla, jobbiga minnen ältas, stämningen är nervös. Ja, du vet." Förklarar hon osäkert. Han ler lite medlidande. Hon har fortfarande inte berättat för honom exakt vad som hände i Syrien och han tänker inte fråga.
"Mhm." Får han ur sig svagt, väntar på att hon ska fortsätta för att det ser ut som att hon vill säga något.
"Men för att behålla friden i gruppen så är det väl bäst att man går dit." Mumlar hon och himlar med ögonen. Han ler smått mot henne.
Alex funderar, hon skulle ju faktiskt kunna bjuda med Josef till middagen. Eller? Det är väl inte så konstigt? Han är ju faktiskt hennes bästa vän också.
"Jag kan ju hämta dig efteråt så kan vi göra någonting då om du vill?" Föreslår han. Hon nickar.
"Eller så kan du följa med på middagen?" Ber hon osäkert. Han rynkar pannan.
"Va?" Säger han förvånat. Hon suckar svagt.
"Ja, det är väl inte så konstigt?" Svarar hon frågande. Han rycker på axlarna med ett leende.
"Jag vet inte, är det inte det?" Frågar han fundersamt. Hon skakar på huvudet.
"Snälla, det skulle vara så skönt att inte vara ensam. Jag vill ha någon på min sida." Tjatar hon desperat.
"Okej." Säger han snabbt. Hon spricker upp i ett brett leende.
Några timmar senare
Josef och Alex sitter vid matbordet och äter lite lunch. Alex blir lite nervös nu när hon bjöd med Josef. Hon har fortfarande inte berättat om allt som hände henne i Syrien.
"Du?" Säger hon frågande och ser på honom, han tittar upp mot henne.
"Jag vet att jag inte har berättat så mycket för dig och att det kanske kommer kännas lite konstigt under middagen. Men jag tror inte riktigt att jag orkar göra det just nu." Säger hon snabbt.
"Såklart, du behöver inte tänka på det. Slappna av och ha det trevligt bara." Svarar han och lutar sig tillbaka i stolen. Hon nickar.
"Jag ska försöka, kan du inte lära mig då? Du är ju grym på det där med att slappna av." Skämtar hon med ett skratt.
Josef skrattar av Alex ord men också av hennes skratt, det är så smittsamt.
"Absolut, luta dig lite tillbaka och ryck lite på axlarna." Svarar han med ett flin. Hon gör som han säger. Det får honom att skratta högt och resa sig.
"Du ser sjukt inte-avslappnad ut." Säger han och ställer sig bakom henne. Han masserar hennes axlar.
"Spänn dig inte så mycket!" Uppmanar han henne och känner tillslut hur hon slappnar av.
"Varför har du inte gjort det här tidigare?" Frågar hon långsamt och han hör att hon njuter av massagen.
"Nu kommer du att ångra dig, det här kommer du få göra flera gånger." Lägger hon till med ett skratt.
"Jag jobbar inte gratis." Svarar han skämtsamt. Hon flämtar till med ett underliggande skratt.
"Du kanske kan få något också?" Svarar hon. Smått flörtigt. Han blir generad, tur att han står bakom henne.
Några timmar senare
Josef och Alex går upp för trapphuset mot en av dom föredetta kollegornas lägenhet. När dom äntligen är uppe stannar dom till och Josef sätter en arm runt hennes rygg med handen på hennes midja.
"Du vet att du är min vän idag va?" Frågar hon och vrider ansiktet mot honom. Han flinar och släpper henne långsamt. Sedan trycker hon på ringklockan på dörren.
En stund senare
Hittills har middagen ändå gått helt okej. Josef har mest hållt låg profil men såklart försökt vara trevlig. Självklart kom frågan snabbt om han och Alex är ett par men båda skrattade kort och sa att dom bara är vänner. Nu sitter dom vid bordet och pratar om något som Josef inte riktigt hänger med på, men det gör inget. Alex verkar iallafall rätt så nöjd. Han sitter bredvid henne.
"Jaha, Josef?" Säger Åsa plötsligt frågande och ser på honom. Han nickar och ler smått.
"Hur är det att ha Alex som chef då?" Frågar hon nyfiket. Josef ser på Alex.
"Hon är bra faktiskt." Svarar han kort. Han funderade på att skämta men är inte riktigt säker på att alla skulle förstå. Alex ler varmt mot honom.
"Det vet vi väl." Säger en man skämtsamt, Josef är inte säker men har för sig att han heter Harald. Det där med att minnas namn är inte direkt hans starka sida. Åsa däremot tog inte så lång tid. Hon hörs en del.
Alex känner sig trygg med Josef vid sin sida. Det pirrar i henne när han säger att hon är en bra chef. Hans blick mot henne var så genuin.
"Men du har aldrig jobbat utomlands eller?" Frågar Åsa vidare. Alex funderar på att svara åt honom för att han ska slippa men hon låter bli.
"Nej, jag var undercover innan jag började i Alex grupp." Förklarar Josef. Hon flämtar nästan till lite. Alex grupp? Alla säger ju beckgruppen?
"Jaha, vad spännande. Du har väl fått höra en del om Syrien kan jag tänka mig?" Fortsätter Åsa frågande. Alex märker hur alla runt bordet blir lite nervösa. Även Alex. Hon orkar inte det här igen.
Josef blir lite obekväm. Vad ska han svara? Han ser oroligt på Alex som kliar sig i nacken. Osäkert och diskret lägger han en hand på hennes lår.
"Ehm...en del, ja." Ljuger han trots att han inte vet någonting. Han fäster blicken i bordet och hoppas på att dom börjar prata om något annat.
"Ja, det var ju väldigt jobbigt. Hur mår du egentligen Alex?" Frågar Åsa bara och fäster blicken på henne. Han, som Josef tror heter Harald, harklar sig smått.
"Åsa, inte nu. Vi ska väl ha det trevligt här? Inte som sist." Försöker han. Åsa suckar smått och tar ännu en sipp vin. Hon har druckit rätt så mycket nu. Josef drar sin hand över Alex lår några gånger under bordet. Hon sätter sin hand på hans och håller i den. Han känner att hennes hand skakar lite.
"Men det är väl ingen hemlighet? Det måste ju kännas jättejobbigt för dig efter allt som..." Fortsätter hon bara och ser på Alex. Då skjuter hon bak sin stol, reser sig och försvinner därifrån.
Josef vet inte riktigt vad han ska göra först. Han hör snabbt hur ytterdörren öppnas och stängs.
"Jag måste..." Börjar han och nickar mot dörren.
"Men tack så mycket, det var jättegott. Synd att stämningen var tvungen att förstöras bara, ni ser ju att hon inte mår bra." Avslutar han stelt, tar Alex väska från stolen hon satt på och går mot dörren. Det kanske var lite hårt men han vet hur jobbigt det här är för Alex.
Alex klarade verkligen inte av det. Varför ska Åsa alltid bli så här när hon dricker? Det är så pinsamt också. Josef måste tro att hon är helt mentalt instabil. Det kanske i och för sig stämmer till viss del, vem klarar inte av att vara på en middag liksom? Som en normal vuxen människa. Hon står utanför lägenheten och gör allt för att inte råka börja gråta. Så kommer Josef plötsligt ut. Hon ser ledsamt på honom och känner trygghet i hans blåa ögon. Hon blir lättad, han tog hennes väska. Tänk om hon hade behövt gå in igen.
"Förlåt." Viskar hon skamset med tårarna i halsen. Han suckar och ser på henne.
"Kom." Viskar han tillbaka och sträcker ut sina armar. Hon tar ett steg fram och han håller om henne mjukt mot sin kropp.
"Förlåt." Viskar hon igen. Han pussar henne på huvudet och håller om henne hårdare.
"Det går bra, jag skällde ut dom." Svarar han och känner hur hon skrattar till lite.
"Du är inte klok..."
