Dagen efter, polishuset (08:50)
Josef och Alex kliver ur bilen vid polishuset och går tätt ihop mot ingången där det är mer folk än vanligt eftersom fler grupper i huset ska på föresläsningen. När de kliver in ser de snabbt Jenny och Oskar som möter dem.
"Ska vi försöka få en bra plats?" Föreslår Jenny när de har hälsat och de nickar och följer efter henne in. Snabbt hittar de fyra platser bredvid varandra rätt så långt fram. Alex sitter på kanten bredvid Josef som sitter bredvid Oskar och därefter Jenny. Alex drar av sig sin kappa och lägger den över sina korsade ben. Då märker hon hur Josef plötsligt för in sin hand under den och placerar den mellan hennes ben på insidan av hennes lår. Det pirrar i henne när hon ser upp mot honom. Han ser retsam ut i blicken och hon tar ett djupt andetag innan hon lutar sig närmare honom.
"Om någon märker något blir jag galen." Viskar hon i hans öra men får bara ett kort, kanske till och med lite kaxigt, skratt till svar.
En stund senare
Föresläsningen har hållt på ett bra tag men Josef har inte direkt lyssnat. Han har mest sett ut genom de stora fönsterna och smekt Alex lår emellanåt. Han har också sett att narkotikaroteln verkar ha fått en ny kollega. En yngre kvinna. Hon har tittat upp mot Josef flera gånger och han kan ha råkat se tillbaka.
"Nu tar vi en tio minuters paus så är vi strax tillbaka igen." Säger plötsligt föreläsarna och Josef blir lättad. Äntligen. En del i aulan reser sig men beckgruppen sitter kvar, narkotikaroteln också.
"Har du sett hon nya? Riktigt fräsch!" Säger Oskar plötsligt till honom och nickar smått ner mot henne.
"Men Oskar! Fräscht!" Säger Jenny snabbt.
"Vadå?" Frågar Alex förvirrat. Josef ser på henne men skakar avvisande på huvudet.
"Nej, inget." Mumlar han.
Alex lutar sig lätt framåt och ser frågande på Jenny som suckar.
"De verkar inte ha något emot en ny tjej på narkotikan." Förklarar hon och nickar snett neråt. Alex följer hennes nickning med blicken och ser en blond tjej hon inte sett tidigare. Hon tittar upp mot dem. Eller nej, mot Josef. Det gör henne obekväm.
"Hon är väl lite ung för dom va?" Fortsätter Jenny bara men Alex svarar inte. Hon känner hur Josef klämmer åt hennes lår lite och hon ser upp mot honom. Då skakar han kort på huvudet.
"Det var inte så." Viskar han snabbt för att de andra inte ska höra. Hon nickar kort men tar ändå bestämt bort hans hand.
En timme senare
"Tack för att ni har medverkat!" Säger föreläsarna i kör och Josef kan äntligen slappna av. Han trodde nästan att det aldrig skulle ta slut där ett tag. Beckgruppen reser sig snabbt och går mot hissen.
"Det var ganska intressant ändå." Funderar Jenny.
"Tycker du?" Säger Oskar förvånat och de skrattar och kliver in i hissen. Då plingar Josefs mobil till och han tar upp den. Alex kan se ett litet leende växa sig fram på hans läppar och hon verkar inte vara ensam om att lägga märke till det.
"Varför blev du så glad?" Frågar Oskar och lutar sig över hans skärm.
"Oj!" Säger han och Josef rycker undan mobilen.
"Hon på narkotika verkar inte tycka så illa om Josef heller, ny facebookvän! Det det inte lång tid innan hon lyckades stalka upp dig." Säger han sedan.
"Sluta." Ber Josef men han skrattar bara.
Alex får en liten klump i magen. Vad håller Josef på med egentligen? Hon ser på Jenny som direkt slutar skratta. Hon puttar till Oskar.
"Nej, men seriöst. Hon var ju typ trettio, skärp er!" Säger hon då. Alex pressar tacksamt ihop läpparna, det är klart att Jenny förstår att Josef och Alex har något. Det är väl självklart? Inte för Oskar kanske.
När hissen äntligen är uppe kliver alla ur och delar på sig. Men Josef följer efter Alex. Han tar hennes arm och följer med in på hennes kontor. Han stänger dörren efter sig för att få prata ostört.
"Du kan inte vara sur för det där." Säger han med en suck. Hon ser på honom och rynkar pannan. Är han allvarlig? Hon hade kanske mer väntat sig något gulligt eller åtminstone en ursäkt.
"Vet du vad Josef? Jag orkar faktiskt inte ta det här just nu. Jag mår lite illa så jag vill nog vara ifred." Säger hon bestämt och sätter sig på sin stol. Han ser förvånad ut men går tillslut därifrån.
Alex förstår inte vad Josef håller på med. Hon trodde att de hade det bättre än någonsin. Att det är de två nu. Hon såg hans leende när hon la till honom på facebook, hon trodde först att det var ett skämt när Oskar berättade vad han log åt. Men, nej. Hon börjar tveka på vad hon egentligen håller på med.
En timme senare (12:30)
Det knackar på dörren till Alex kontor och hon hinner inte ens reagera innan Josef kliver in. Hon ser på honom och suckar kort när han stänger dörren och går runt hennes skrivbord mot henne.
"Förlåt." Säger han mjukt. Hon reser sig mitt emot honom och ser djupt in i hans ögon.
"Jag tycker bara att det är konstigt att säga att du älskar mig och sen drunkna i synen av någon annan." Säger hon irriterat. Han ser ångerfull ut.
"Alltså att älska, Josef, det är en ganska stor grej för mig." Lägger hon till när han inte säger något. Då tar han hennes händer.
"För mig också, jag har aldrig sagt så till någon förut, jag vet inte vad jag gjorde. Du vet Oskar..." Försöker han men hon hyschar honom snabbt.
"Blanda inte in Oskar, det var du Josef!" Säger hon bestämt och släpper hans händer.
"Jag vet! Förlåt förlåt förlåt." Säger han blundandes.
Josef vet inte vad han ska säga. Han vet inte ens vad han höll på med. Det finns ingen han tycker är mer attraktiv än Alex. Han öppnar ögonen och ser på henne.
"Jag älskar dig." Säger han tydligt. Hon suckar och sträcker långsamt ut sina armar till en kram. Han fångar lättat upp henne i sin famn.
"Jag älskar dig också." Mumlar hon trött.
"Det lät inte så övertygande." Säger han retsamt och känner hur hon skrattar till kort.
"Vem är det som ska övertyga vem här?" Säger hon sedan kyligt. Han suckar och drar sig ifrån lite för att se hennes ansikte. Han kysser henne mjukt.
"Ingen behöver övertyga någon. Vi vet." Säger han. Hon nickar sakta och kysser honom igen.
