En stund senare, Josefs lägenhet (21:10)
Josef och Alex sitter vid varsitt hörn i soffan. Alex kan inte göra något åt att hon fortfarande är lite irriterad. Hon vet inte ens på vad men det är väl allt i någon slags kombination. Det blev dock lite bättre när dom kom hem till Josef och när hon fick äta. Godiset hjälpte väl också. Hon drar upp filten lite över sig och försöker lyssna på tvn trots att det är svårt. Kläderna känns på ett obekvämt sätt mot kroppen och hon fryser. Ingenting är helt bra.
Josef ser på Alex och gör allt för att inte råka le. Han ser hur hon fortfarande är sur och försöker anstränga sig för att det inte ska tränga igenom. Det lyckas inte direkt jättebra. Han rätar lite på sig.
"Kommer det dröja länge till innan man kan få en kram eller?" Frågar han retsamt och lutar sig bekvämt mot ryggstödet på soffan. Hon ser på honom och himlar smått med ögonen. Då skrattar han till och skakar lite på huvudet.
"Kanske." Mumlar hon trött och fäster blicken på tvn igen. Han nickar stelt och pressar ihop läpparna.
"Okej."
Alex ser på Josef igen. Han möter direkt hennes blick och hon mjuknar något.
"Jag är inte arg på dig." Säger hon snabbt. Han nickar, han förstår förstås redan det men hon kände ändå att hon var tvungen att säga det. Så att han inte tror att det är så.
"Isåfall hade jag inte vågat sitta här." Säger han med ett leende. Hon kan inte låta bli att skratta till kort.
"Du är rolig, du." Mumlar hon med en suck.
"Du skrattade ju." Påpekar han snabbt. Hon bara suckar igen.
En timme senare
Josef har sett att Alex har sovit ett tag och nu börjar han faktiskt också känna sig trött. Han tar fjärrkontrollen bredvid sig och stänger av tvn. Sedan reser han sig och ställer sig framför Alex, böjer sig lite ner mot henne och klappar henne i håret.
"Alex?" Viskar han mjukt. Hon vrider lite på sig. Han kan inte låta bli att tänka att hon är gullig.
"Kom så går vi och lägger oss." Säger han svagt och klappar henne över axeln. Hon öppnar ögonen försiktigt och nickar sakta.
När Josef och Alex äntligen har bytt om och borstat tänderna under tystnad lägger sig Josef i sängen och drar täcket över sig. Alex kommer strax efter honom och han ser hur hon funderar lite. Tillslut kommer hon mot honom i sängen, lyfter upp hans täcke och lägger sig vid honom. Nära och varmt. Äntligen. Han kramar om henne mjukt och pussar henne på pannan.
"Godnatt." Mumlar hon svagt. Han ler för sig själv.
"Godnatt."
Dagen efter (06:10)
När Josef vaknar ligger Alex i hans famn precis som när dom somnade, om inte till och med lite mer över honom nu. Han kramar om henne och ger henne en mjuk puss på kinden så gott han kommer åt.
"Vi behöver inte gå upp än." Mumlar Alex trött.
"Okej." Svarar han snabbt och drar sin hand över hennes rygg.
"Är huvudet bättre?" Frågar han och gäspar smått. Hon nickar mot hans nacke.
"Och magen?" Frågar han då. Hon skakar lite på huvudet. Han vet inte riktigt vad han ska säga. Det är ju inte som att han vet hur det känns liksom. Istället för att säga någonting om det kramar han bara om henne lite tajtare mot sig.
Alex blir glad att Josef bryr sig och att han orkar med henne. Hon känner sig som ett jobbigt barn som behöver bli omhändertaget.
"Har du tänkt något mer på jobbet?" Frågar han plötsligt. Hon vet inte vad hon ska svara. Det är klart att hon har tänkt på det. Det känns som att det enda hon gör just nu är att tänka på det.
"Ja, men jag vet ändå inte. Jag trivs ju nu men jag kan inte sitta där tills jag dör heller." Svarar hon.
"Det är ju inte som att det här är det enda jobberbjudandet du får. Jag är inte den enda som vill ha dig." Svarar han lugnande med en liten skämtsam ton på slutet. Det var faktiskt vad hon ville höra.
"Tack."
Några timmar senare, polishuset (13:30)
Det knackar på Alex dörr och hon hinner inte ens lyfta huvudet från skärmen innan Martin kliver in. Hon ler mjukt mot honom när han sätter sig mitt emot henne med en uppgiven suck.
"Jag såg ditt meddelande." Säger han och pressar ihop läpparna. Hon nickar stelt, tar av sina glasögon och lägger armbågarna på bordet.
"Martin, jag har inte bestämt mig än." Säger hon snabbt och kliar sig lite på pannan.
"Jag ville bara höra om du vill ventilera lite. Det kan ju vara svårt att lista ut det ensam." Svarar han lugnt. Hon nickar långsamt, tacksamt.
"Jag vill såklart inte lämna er, jag trivs verkligen här nu. Men det är en bra chans." Förklarar hon matt.
"Det stämmer. Men du borde tänka på vad du vill. Var kommer du att trivas bäst? Klarar du av att inte längre ha några utredningar?" Frågar han. Hon funderar lite och rynkar på pannan.
"Jag vet inte." Säger hon svagt.
"När måste du bestämma dig?" Frågar han och sträcker lite på sig.
"Senast fredag. Så två dagar." Svarar hon och känner huvudvärken som är på väg igen. Vad håller hon på med egentligen? Det här är ju faktiskt ett jobb som hon trivs med. Och hon vet att det inte är den enda förfrågan om jobb som hon kommer att få.
"Jag förstår oavsett vilket val du gör, Alex." Säger Martin avslutande och reser sig.
"Tack."
Tre timmar senare
"Äntligen!" Säger Alex trött och hänger av sig sin kappa. Josef kommer efter henne med ett kort skratt. Det börjar bli en vana att dom går hem tillsammans, hon minns inte ens när dom inte gjorde det sist.
"Har det varit så jobbigt idag?" Frågar han och drar av sin egen jacka. Hon tar av sina skor och går direkt mot soffan. Han kommer strax efter.
"Ja, det har det." Mumlar hon. Han ler lite och sätter sig vid henne. Hon lutar sig direkt mot honom och han lägger mjukt sina armar runt hennes kropp.
"Har du hunnit bestämma dig än då?" Frågar han och drar sin hand över hennes rygg.
"Inte nu." Nästan gnäller hon trött.
"Okej, förlåt. Jag ska sluta tjata om det."
