Samma tid, samma plats
Josef suckar djupt och sätter en hand på Alex rygg. Så slocknar plötsligt lamporna.
"Jag får panik nu." Mumlar hon. Han drar handen lugnande över hennes rygg.
"Hur fan kunde vi glömma att man måste sätta upp dörren med den där jävla soppkvasten?" Frågar hon uppgivet. Han skakar på huvudet trots att hon inte kan se det när hon har ansiktet i händerna.
"Har du mobilen?" Frågar han men hon skakar på huvudet. Då kommer han på det.
"Jag har min klocka ju! Jag kan ringa till Oskar på den!" Utbrister han. Då ser hon upp mot honom.
"Vad fan ska vi säga? Varför är vi här?" Frågar hon och han hör att hon är stressad.
"Lugn nu." Börjar han och fortsätter dra sin hand över hennes rygg. Hon tar ett djupt andetag.
"Jag får säga att vi skulle hämta..." Börjar Josef och ser runt omkring sig.
"En ny pärm?" Föreslår han. Alex suckar men nickar motvilligt. Hon har inte direkt något bättre förslag. Då tar Josef upp sin klocka mot munnen.
"Ring Oskar." Säger han tydligt och hon sätter händerna framför ansiktet igen. Det här är det absolut pinsammaste hon har varit med om. Plötsligt börjar signaler ljuda från klockan.
"Josef?" Säger plötsligt Oskars röst.
"Jag och Alex är inlåsta i förrådet, skulle du kunna komma och öppna?" Frågar han och blundar hårt.
"Eh...okej, jag kommer." Svarar han tillslut osäkert.
När Josef och Oskar har lagt på ser han på Alex igen. Hon möter hans blick med ett litet leende. Inte ett glatt, men för att situationen är så orimlig och pinsam. Han kramar om henne snabbt.
"Synd, då blev det här nog bara en gång." Säger han och släpper henne. Hon skrattar kort innan dörren äntligen öppnas upp.
"Hur hamnade ni här?" Säger Oskar och kliver åt sidan. Josef och Alex kliver ut, äntligen. På vägen tar Josef med en pärm som han räcker över till Alex.
"Vi skulle ha en ny pärm bara och så glömde vi att man måste ställa upp dörren." Förklarar han.
"Tack." Lägger han till. Oskar nickar.
"Lugnt."
Alex går med vingliga steg tillbaka till kontoret. När hon klivit in och satt sig kan hon äntligen andas ut igen. Vad håller hon på med egentligen? Det här är så fel det bara kan bli, men samtidigt kändes det så rätt. Det är bara Josef som skulle kunna få henne att göra sånna här saker. Han skulle nog kunna få henne att göra det mesta om han bara försökte. Det skrämmer henne fanatiskt lite. Hur mycket han kan påverka henne. Men samtidigt vet hon innerst inne att han skulle göra vad som helst för henne också.
Tre timmar senare
Josef sträcker lite på sig. Det börjar nog bli dags för honom att äta lunch nu. Han funderar kring vad han kan äta, kanske är det bäst att gå ner till coop? Han reser sig ur sin stol och går mot Alex. Han tittar in genom den lilla springan av glasruta som hon inte täckt för med gardinerna. När han ser att hon är där knackar han kort innan han öppnar.
"Jag tänkte dra ner till coop, ska du ha något?" Frågar han. Hon ser fundersam ut.
"Eller så här, jag ändrar min fråga. Vad ska du ha?" Frågar han istället. Då skrattar hon till.
"Jag vet inte riktigt..." Börjar hon och lutar sig bakåt.
"Okej, jag köper något bara." Säger han kort och stänger hennes dörr igen.
Innan Josef går tar han sin jacka och frågar om de andra ska ha något men alla tackar nej. Då tar han hissen och åker ner.
En kvart senare
Josef kliver in på avdelningen igen med en kasse i handen. Han går mot köket och tar upp de två salladerna och drickorna ha köpte. Sedan kastar han kassen och tar två gafflar innan han börjar balansera allting mot Alex kontor.
Alex hör hur det knackar och när hon tittar ut ser hon Josef stå det med händerna fulla. Hon skrattar kort för sig själv och reser sig och öppnar.
"Matleverans." Säger han och hon stänger dörren efter honom.
"Lyxigt." Mumlar hon och sätter sig. Han sätter sig mitt emot och ger henne en dricka och sallad.
"Eftersom att du inte sa något så blev det caesarsallad." Säger han. Hon tar emot en gaffel.
"Tack." Säger hon och öppnar locket.
En kvart senare
Josef och Alex sitter fortfarande kvar och äter och pratar. Båda har skrattat nästan hela tiden.
"Du ser ju hur mycket gladare du blir när du äter lunch." Säger Josef och ler brett. Hon skakar smått på huvudet i skrattet.
"Jag vet det, men när jag har tusen andra saker att göra så är det inte direkt min högsta prioritering." Förklarar hon och himlar med ögonen.
"Nej, men det går ju snabbare att göra tusen andra saker om man har energi." Svarar han snabbt. Hon skrattar till och ser in i hans ögon.
"Okej, tack."
Josef älskar när Alex ser in i hans ögon på det här sättet. Han kan inte beskriva hur men det är bara hon som kan göra det. Det är speciellt.
"Har du lust att följa med mig till förrådet eller? Jag tror att jag skulle behöva en grej..." Börjar han och hon skrattar högt och skakar på huvudet.
"Påminn mig inte snälla!" Ber hon.
"Hur fan kunde jag gå med på det där?" Klagar hon svagt och sätter han hand mot pannan. Han skrattar.
"Du var inte jätte svårövertalad om jag ska vara ärlig." Svarar han snabbt. Hon ser på honom igen och ler snett. Han blir varm inombords.
"Det är för att du är så bra på att övertala mig."
