Två dagar senare, fredag, Alex lägenhet (19:36)
Josef och Alex sitter vid hennes matbord. Dom har precis ätit upp sin sushi och snart är det dags att möta upp Jenny och Oskar på en liten AW.
"Tack snälla för maten." Säger Alex och tar en klunk av sitt vatten.
"Tack själv." Svarar han trots att det var han som betalade för allt. Hon ler tacksamt. Dom har bestämt sig för att försöka. Försöka med vad? Det vet inte riktigt Alex själv men på något sätt känns det ändå rätt. Dom båda vet iallafall att dom vill ses med varandra och det är ju alltid något. Men dom har också bestämt sig för att hålla låg profil. Det vill säga att hålla det hemligt.
"Vad ska jag ha på mig?" Funderar Alex högt och tittar på sin klocka. Dom måste verkligen gå snart. Josef rycker på axlarna.
"Det är väl inte så viktigt nu. Du klär dig väl alltid bra eller?" Svarar han frågande. Hon blir nästan lite generad av komplimangen trots att hon inte riktigt tror att han tänkte på det själv.
"Tycker du?" Frågar hon, bara för att få det bekräftat för sig igen. Han himlar med ögonen.
"Bra försök, men du hör det bara en gång." Säger han skämtsamt och ler. Kan han läsa hennes tankar? Hon skakar på huvudet och reser sig.
"Då är det väl bara att jag går och byter om till vad som helst då." Säger hon med ett fniss och går mot sin garderob.
Josef sitter kvar vid bordet. Lyckan i honom är obeskrivlig. Han har aldrig någonsin känt sig så behövd och sedd som har gör med Alex. Han hoppas verkligen att hon förstår det för han skulle aldrig våga säga det till henne. Hur mycket han än önskar.
"Josef?" Hör han plötsligt och väcks ur sina tankar. Han reser sig och går mot Alex sovrum.
"Kan du dra upp dragkedjan?" Ber hon och vrider ryggen mot honom. Hon håller upp sitt hår mot huvudet med ena handen. Han går fram mot henne och drar upp dragkedjan på hennes marinblåa blus.
"Så." Mumlar han och hon släpper ner håret igen.
"Tack." Säger hon och vänder sig mot honom.
"Redo?" Frågar han. Hon nickar.
På vägen mot baren går dom tätt ihop, Alex håller ett stadigt grepp om Josefs arm.
"Så idag kanske vi kan vara överens om att ta det lugnt? Eller du behöver såklart inte tänka så men jag måste verkligen det." Funderar Alex med ett skratt. Josef nickar och ser på henne.
"Eller så gör vi tvärt om? Jag tror att du skulle må bra av att släppa loss lite." Svarar han med ett flin. Hon skrattar och skakar på huvudet.
"Det tror du?" Mumlar hon.
"Det beror väl kanske på hur man definierar släppa loss." Lägger hon till.
"Jag tror att det finns flera sätt att släppa loss som skulle få dig att må bra." Säger han flörtigt.
Det pirrar i Alex av Josefs ord och röst. Men hon vill inte medge det. Istället puttar hon honom lite och skakar på huvudet.
"Tyst." Mumlar hon svagt och smått generat.
"Jag skojade, men såklart. Vi tar det lugnt och så släpper vi loss när vi är hemma igen." Säger han mer seriöst men med en skämtsam ton på det sista.
"Det låter som en bra plan." Svarar hon nöjt.
En timme senare
Josef, Alex, Jenny och Oskar står vid ett högt runt bord med varsin öl. Dom pratar och skrattar högt, men inte Josef. Eller jo, Alex ser att han skrattar. Men det är inte äkta. Hon märker sånt direkt på honom trots att dom andra kanske inte märker något.
"En till?" Säger Oskar frågande. Alex nickar glatt.
"Jag följer med!" Säger Jenny och dom försvinner iväg. Då vänder sig Alex mot Josef.
"Du? Är det något eller?" Frågar hon oroligt.
"Nej, vadå då?" Frågar han tillbaka. Hon rycker på axlarna och höjer ögonbrynen. Hon lutar sig fram mot hans öra för att slippa skrika.
"Du verkar så nere bara." Säger hon tydligt. Han vrider sig mot henne och pussar henne kort på kinden med ett litet tacksamt leende innan Oskar och Jenny kommer tillbaka.
En stund senare
Alex märker på Josef att hans energinivå sjunker för varje minut. Han pratar knappt längre.
"Det kanske är dags att runda av?" Funderar hon och ser ner på sin klocka.
"Ja, det är väl lika bra?" Håller Josef med. Hon nickar och alla säger hejdå till varandra men Josef och Alex går såklart åt samma håll. Hem mot Alex.
När dom viker av runt hörnet stannar hon upp och tar tag i hans arm. Han stannar motvilligt och ser trött på henne.
"Prata med mig." Ber hon honom mjukt. Han pressar ihop läpparna och ser fundersam ut.
"Det är inget. Jag känner mig lite seg bara." Säger han lugnt med en svag suck. Hon nickar förstående. Hur kan hon alltid förstå? Det känns som att han skulle kunna berätta vad som helst utan att hon skulle döma honom.
"Är du säker?" Dubbelkollar hon. Han nickar stelt.
"Jag tror att jag förstår. Du vill vara ensam?" Konstaterar hon och ler lite in i hans ögon.
Josef blir lite stressad. Det är absolut inte vad han vill, fan.
"Nej..." Börjar han men hon avbryter honom.
"Det är verkligen lugnt." Säger hon snabbt. Han ler.
"Men jag vill vara med dig." Säger han desperat. Han ser hur hon lyser upp.
"Vad sa du?" Frågar hon med ett brett leende.
"Nu får du ge dig! Du hör det bara en gång." Skrattar han och sätter en hand på hennes rygg.
Alex lägenhet
När dom kommer hem till Alex ser hon direkt hur Josef slappnar av. Det gör henne ändå glad. Att han kan känna att det är avslappnat hos henne. Hon går mot honom i hallen när båda har fått av sig ytterkläderna. Lägger mjukt sina händer på hans kinder. Han blundar direkt. Hon ställer sig på tå och sträcker sig osäkert upp och kysser honom. Han kysser henne mjukt tillbaka.
"Vet du hur konstigt det här känns?" Frågar han när deras läppar glider isär och han öppnar ögonen. Hon släpper honom och skrattar till.
"Jo, tack." Mumlar hon och vänder sig. Men han sätter en hand på hennes axel som får henne att vända sig tillbaka igen.
"Men det gör det bara ännu bättre." Säger han flörtigt och drar in henne till ännu en kyss.
Josef älskar hennes mjuka läppar mot sina. Det känns fortfarande helt surrealistiskt och han kommer nog aldrig att vänja sig. Men som han sa till henne, det gör det bara ännu bättre. Dom båda ler i kyssen. Brett. Lyckligt. Allt är bara lite för bra.
