Dagen efter, tisdag (10:20)
Alex går ut från sitt kontor med bestämda steg. Klackarna ekar när hon går mot det kala golvet. Hennes humör är inte direkt bra idag. Hon sov dåligt på grund av att Josef snarkade mot henne och hon var alldeles för varm hela natten. Han brukar ju aldrig snarka. Dessutom har hon mensvärk, PMS och så var det bilkö hela vägen till jobbet imorse, inklusive spöregn. Det är lite svårt att vara på bra humör då.
"Jag vill att vi samlas på en gång, allihop." Säger hon när hon kommer ut mot gruppen som ser upp från sina datorer.
"Vadå nu?" Frågar Oskar förvirrat och lutar sig tillbaka i sin stol.
"Var jag otydlig eller?" Svarar hon kort och går mot mötesrummet. Det var ingen fråga hon förväntade sig ett svar på.
Josef förstår inte varför Alex är så sur hela tiden. Eller såklart inte hela tiden. När dom är ensamma är hon annorlunda, men på jobbet. Allas blickar är lite förvånade över hennes något dryga svar men dom reser sig tillslut och går efter henne.
"Var är Martin någonstans nu då?" Frågar Alex när alla sätter sig, hon står.
"Han skulle väl på något men Inger idag eller?" Frågar Jenny osäkert. Hon suckar.
"Just det, fan..." Mumlar hon för sig själv och kliar sig på pannan. Det är som att ingen vill säga mer än nödvändigt. Alla vet att det är bättre att hålla sig näst intill osynlig när hon är så här.
"Vi struntar i att han inte är här då. Jag behöver prata med er iallafall." Säger Alex uppgivet och sätter sig tungt på sin stol.
"Jag har fått ett erbjudande om en ny tjänst." Börjar hon. Allas blickar blir lite förändrade. Till och med Josefs trots att han redan vet om det.
"Men du ska väl inte sluta?" Frågar Ayda förvirrat. Alex rycker på axlarna och knäcker nacken lite.
"Jag vet faktiskt inte men jag kände väl mest att det inte ska komma som en chock om det nu skulle bli så." Förklarar hon trött. Alla nickar långsamt, nästan i takt.
"När slutar du isåfall?" Frågar Oskar.
"Vid årsskiftet." Svarar hon snabbt med en liten nickning. Sedan blir alla tysta. Det är bara några månader kvar.
Alex väntar lite för att se om någon mer fråga dyker upp men när alla förblir tysta så reser hon sig.
"Okej, då vet ni." Mumlar hon och går därifrån. Hon har massor att göra idag. En gång i månaden behöver hon lämna in en sammanställning av alla gruppens insatser. Och såklart är det just idag. Hon stänger dörren till sitt kontor när hon går in. Lampans ljus bländar henne nästan och hon känner redan att huvudvärken är på väg. Fan.
Två timmar senare
Alex reser sig återigen och går mot sin väska som hon har hängt upp på kroken vid kappan. Hon letar fram en vätskeersättning och två Alvedon och en Ipren innan hon går ut mot köket. Där fyller hon snabbt upp vätskeersättningen i ett glas vatten, tar tabletterna och klunkar alltihop i ett svep. Det är det minsta hon behöver.
"Mår du bra eller?" Hör hon plötsligt bakom sig. Hon hoppar till smått av förvåning innan hon vänder sig och möter Josefs blick.
"Ja, det är lugnt." Mumlar hon och ställer ner glaset på bänken innan hon går iväg igen.
Josef vet inte riktigt om han borde låta Alex vara ifred eller om det bästa är att försöka prata med henne. Förmodligen att låta henne vara ifred. Hon verkar trött och irriterad. Han vill inte starta någon onödig konflikt nu.
Några timmar senare (17:30)
Alla förutom Josef och Alex har gått hem när han öppnar dörren till hennes kontor. Han har knappt pratat med henne på hela dagen. Hon har bara suttit instängd och ensam.
"Behöver du något?" Frågar han. Egentligen tänkte han fråga om hon börjar bli klar men det känns inte som rätt läge att stressa henne nu.
"Nej." Svarar hon kort. Han suckar svagt.
"Varför är du så sur?" Frågar han och hon möter snabbt hans blick.
"Jag är inte sur!" Svarar hon bara, men en garanterat sur ton. Han nickar långsamt och pressar ihop läpparna.
"Okej, när är du klar då?" Frågar han. Han struntar lite i om han stressar henne nu.
"Men inte nu Josef!" Svarar Alex högt. Hon blir så trött. Hon är så trött. Ögonen går nästan i kors när hon försöker läsa på datorn. Glasögonen hjälper inte ett dugg, fan vad gammal hon känner sig av den tanken. Hon tar av sig glasögonen och tittar istället upp mot Josef som ser oförstående ut.
"Förlåt. Jag har bara jättemycket att göra, jag har typ inte sovit någonting, jag har skitont i huvudet, jag har mensvärk och så måste jag bestämma om jag ska byta jobb innan den här veckan är slut." Slänger hon ur sig snabbt och uppgivet. Sedan lutar hon sig fram med ansiktet i händerna och armbågarna mot bordet.
Josef går fram mot Alex och sätter sig mot halvt mot hennes skrivbord men en liten suck.
"Har du ätit idag?" Frågar han. Hon skakar lite på huvudet mot händerna.
"Jag har glömt det." Mumlar hon.
"Kan jag hjälpa dig med något?" Frågar han bedjande. Hon tittar upp från sina händer.
"Jag måste bara läsa igenom det." Förklarar hon och nickar mot datorn. Han tar upp hennes dator och håller den framför sig.
"Jag läser högt." Erbjuder han sig.
"Josef det är typ tusen sidor." Säger hon matt. Han skrattar till åt att hon är så negativ. Sedan börjar han läsa. Alex lägger armarna i kors över bordet och lutar huvudet neråt i en tung utandning.
En stund senare
Josef märkte för längesen att Alex har somnat men han ville inte väcka henne. Hon behövde få vila lite. Han fortsatte ändå läsa högt och ändrade lite slarvfel så nu är allt klart.
"Visst lät det bra?" Säger han tillslut och slår ihop datorn. Han lägger en hand på hennes rygg och hon tittar yrvaket upp mot honom.
"Fan." Mumlar hon besviket när hon inser att hon somnade. Han ler lite snett.
"Det är lugnt, jag har läst igenom och fixat allt." Säger han lugnande.
"Tack." Säger hon och ser tacksamt på honom. Han möter hennes blick kort innan han vänder sig och räcker fram hennes kappa och väska.
"Vill du följa med till mig nu så äter vi något?" Frågan han.
Alex sätter en hand på sin mage och reser sig upp, hon tar emot sina saker.
"Om du har godis." Svarar hon lite skämtsamt men med en gnällig ton. Han skrattar till.
"Vi kan åka förbi Ica så kan jag köpa det. Så får du välja vad vi kan äta också." Svarar han med ett leende och börjar gå mot dörren.
"Jag älskar dig." Säger hon tacksamt. Men sedan kommer hon på sig själv. Hon menade inte riktigt orden som han kanske kommer att tolka dom. Det var liksom bara något som hon slängde ur sig. Inget känslosamt på något sätt.
Josef förstår att Alex inte menade det riktigt. Han skrattar till och börjar gå mot sitt skrivbord.
"Oj, så pass." Svarar han bara med en skämtsam ton för att hon inte ska behöva oroa sig för det. När han tagit sina saker möts dom i korridoren.
"Förlåt för att jag är en bitch." Säger Alex och ser på honom med huvudet lite på sne.
"Jag är bara glad att vi köper godis." Säger han, blinkar lite med ena ögat och lägger en hand på hennes rygg. Hon skrattar kort.
