Några timmar senare, Josefs lägenhet (22:15)
Josef och Alex har umgåtts hela kvällen. Dom har ätit, pratat och tittat på TV. Nu lägger dom sig tillsammans i Josefs säng. Dom har inte sovit tillsammans så här förut. En gång gjorde dom det när Alex hade varit hos honom sent och båda två hade druckit. Då stannade hon över natten men åkte hem tidigt morgonen efter. Dom höll sig också på avstånd från varandra. Men nu är det annorlunda. Nu sover hon inte här för att hon måste, utan för att båda vill det.
"Hur känner du dig?" Frågar Josef och Alex vrider sin blick mot honom.
"Bra." Svarar hon snabbt. Han lägger huvudet på sned och ser djupt in i hennes ögon.
"Jag ser att det är något." Säger han övertygande. Hon suckar och nickar.
"Jag vill bara att du ska veta att du inte behöver vara orolig för mig. Jag vet att det kan vara obehagligt när sånt här som idag händer, men det bara..." Börjar hon förklara snabbt men stannar upp och blundar när han tar hennes hand.
"Hur länge har du haft så?" Frågar han lugnt.
"Jag har PTSD, det är sen Syrien. Det gör att jag har svårt att hantera stress. Jag vet att jag borde ha berättat det för dig mycket tidigare." Svarar hon ärligt och suckar igen.
Josef nickar. Han vet inte vad som har hänt henne i Syrien. Han har ingen aning om vad hon har utsatts för eller varför hon har sitt ärr.
"Vill du prata om det?" Frågar han och känner hur hon klämmer i hans hand lite extra när hon ser mjukt in i hans ögon.
"Inte just nu." Svarar hon och han nickar. Han förstår henne såklart.
"Finns det något jag kan göra när sånt här händer eller?" Frågar han i hopp om att hon ska ha ett bra svar. För han blir faktiskt rädd.
"Jag tror inte det, bara att du inte lämnar mig ensam då." Svarar hon kort, han ser att hon tycker att det är jobbigt att parata om sånt. Han vet att hon vill kunna klara sig själv, därför känns det så bra att hon faktiskt ber honom om hjälp.
"Men om det blir värre så måste du säga till mig, kan du lova det? Det känns inte bra att du går och bär på det själv. Det kan faktiskt bli farligt." Försöker han allvarligt övertyga henne. Hon nickar motvilligt.
Dagen efter (06:43)
Alex vaknar tryggt under Josefs täcke. Hon sträcker lite på sig och gäspar smått. Så här lugnt har hon inte sovit på länge. Hon sträcker sig fram mot mobilen och tittar på klockan. Hon brukar aldrig sova så här länge helt ostört. När hon vänder sig ser hon att Josef inte är där längre. Hon sätter sig upp och sträcker sig efter sina kläder. Hon klär på sig innan hon går ut mot köket. Hon möts av doften av kaffe. Precis vad hon behöver för att orka med den här dagen.
"Godmorgon." Säger Josef med en sån där trött morgonröst, hon kan inte slå bort tanken på att den är attraktiv.
"Godmorgon." Svarar hon mjukt och ler mot honom.
"Sov du okej?" Frågar han och nickar mot bordet så att hon ska följa med och sätta sig. Det gör hon.
"Ja, faktiskt bättre än på länge." Svarar hon. Han nickar leendes och häller upp kaffe till dom båda.
"Tack." Säger hon svagt. Josef kan knappt förstå att hon är här. Trots att hon har varit det så många gånger tidigare. Dom har verkligen lärt känna varandra på riktigt nu. Nästan iallafall.
"Hur mår du då?" Frågar han och tar en klunk kaffe. Hon ser ut att fundera lite.
"Bra. Du då?" Svarar hon tillslut.
"Bra." Svarar han kort och blir lite besvärad över att hon aldrig är riktigt ärlig. Han vet ju att hon inte alls mår bra. Vem skulle göra det i hennes situation?
"Du vet att det är okej att inte må bra va?" Frågar Josef efter en stund med ett litet flin.
"Om jag övertalar alla andra det så har jag övertalat mig själv också tillslut." Säger hon svagt och skrattar till lite. Inte för att det är roligt, mer för att hon måste göra det. Annars skulle han förmodligen tro att det är något fel på henne. Det verkar han tro ändå, för han ser lite chockat på henne.
"Seriöst?" Frågar han oroligt. Hon rycker på axlarna och ångrar att hon sa någonting.
"Nej, det var inget." Säger hon snabbt och fäster blicken i bordet framför sig.
"Alex." Mumlar han och ser otroligt på henne.
"Nej, men det är säkert. Det var dumt sagt." Säger hon övertygande och sväljer.
Polishuset (12:35)
Alex har jobbat på i några timmar nu och det har ändå gått bättre än förväntat idag. Det knackar på dörren och Martin kliver in.
"Hej." Säger hon mjukt och ler.
"Hej." Svarar han och stänger efter sig innan han sätter sig mitt emot henne.
"Jag ville bara höra hur det är med dig efter igår? Skulle du inte ha stannat hemma idag?" Frågar han och ser medlidande på henne.
"Nej, det är bättre, tack för hjälpen förresten." Svarar hon lugnande. Han nickar.
"Ja, det var lite läskigt faktiskt. Jag har nog aldrig sett Josef så rädd." Säger han och skrattar till kort. Hon flämtar till lite chockat. Så rädd?
"Han lämnade dig väl inte igår?" Frågar Martin vidare. Hon skakar på huvudet.
"Nej då, han hjälpte mig." Försäkrar hon honom.
"Bra." Svarar han och nickar.
Alex är verkligen så tacksam för Martin. Han är en så bra kollega. Ibland känns han nästan som en familjemedlem. Deras band blev liksom starkt så snabbt. Han bjöd snabbt in henne i gruppen och såg till att hon trivdes redan från början. Det finns ingen hon har så mycket respekt för som Martin.
"Du måste berätta för mig om någonting inte känns bra Alex. Nu känner du dig väl trygg? Annars löser jag det vet du." Säger han och ser frågande på henne.
"Tack Martin. Men det känns faktiskt bara skönt att han är borta nu, allt känns bra." Svarar hon lugnt. Han ler mot henne och nickar.
"Du sköter allt så bra." Avslutar han innan han reser sig och går ut.
Martins sista kommentar hjälpte faktiskt Alex lite. Hon behöver få höra det ibland, att hon gör rätt. Att hon sköter allt som hon ska. Annars är det lätt hänt att hon tvekar lite och undrar vad hon egentligen håller på med. Även hon kan behöva bekräftelse då.
