Tre dagar senare, polishuset (07:46)
Alex är påväg mot entrén in till polishuset. Det är rätt så kallt och tomt ute. Men hon ser en man som står precis utanför ingången lutad mot väggen. Han är verkligen inte polis, sånt kan hon oftast avgöra snabbt. Ja, förutom när Josef jobbade undercover då. Hon tar några tveksamma steg, hans blick mot henne är obehaglig. Han har liksom hela sitt fokus på hennes kropp. Hon fortsätter bara gå och undviker honom så gott hon kan. När hon är framme öppnar hon porten och går in. Hon ser i ögonvrån hur mannen följer henne med blicken hela vägen.
Josef står vid sin plats och hänger av sin jacka när han hör någon mer kliva in på avdelningen. Han går mot korridoren för att se vem det är.
"Precis den jag hoppades på!" Säger han glatt till Alex. Hon skrattar och går förbi honom in till sitt kontor. Där börjar hon hänga av sig.
"Jaså?" Frågar hon lite förvånat.
"Hur är det med dig?" Frågar han med ett flin och sätter sig i besöksstolen. Hon möter hans flin och sätter sig mitt emot honom på sin stol.
"Det är bra, det var bara...det var någon där nere som...eller nej...allt är bra." Börjar hon mumla fram men skakar ångerfullt på huvudet.
"Va? Vem då?" Frågar han förvirrat.
"Jag bara såg en man där nere som var lite obehaglig, såg du inte också honom?" Frågar hon.
"Det tror jag inte." Funderar han. Hon nickar långsamt.
"Vadå gjorde han något eller?" Frågar han oroligt.
"Nej, inte så." Svarar hon snabbt lugnande.
Några timmar senare (13:10)
Hela gruppen står samlade i köket och äter lunch när Alex mobilsignal börjar ljuda. Hon ställer ner sin matlåda och plockar upp mobilen ur byxfickan. Alla blir tysta.
"Alex Beijer....ja..." Börjar hon och möter Josefs blick. Han förstår direkt och försvinner ur köket.
"Okej...vi kommer." Avslutar hon. Då kommer Josef snabbt tillbaka med sin jacka och räcker över hennes mörkgröna kappa.
"En kvinna mördad i litet skogsområde inte så långt härifrån. Jag ringer sen." Säger Alex snabbt, nickar tacksamt mot Josef och tar på sin kappa.
När Josef och Alex kommer ner till garaget insisterar Alex på att köra, Josef protesterar inte. Hon startar bilen samtidigt som Josef letar fram adressen som skickats till hennes mobil. Men när Alex kör ut ur garaget ser hon honom igen, mannen. Hon får en klump i magen. Varför ser han så obehaglig ut? Josef verkar märka att hon saktat in.
"Vad är..." Börjat han men följer sedan hennes blick och ser på mannen.
"Är det han? Ska jag prata med honom?" Frågar han och börjar knäppa upp sitt bälte. Hon sätter snabbt en hand på hans lår.
"Nej, vi måste åka nu." Svarar hon bara kort. Han nickar. Hon kommer på sig själv och drar generat bort handen igen.
Framme vid brottsplatsen
Josef och Alex kliver ur bilen och går tätt ihop mot dom andra poliserna.
"Hej!" Hälsar dom snabbt på Erika.
"Hej, det är en bit bort här." Säger hon och börjar gå. Dom följer såklart efter.
"Det är en medelålderskvinna, id på sig och enligt det är hon 47 år och lever ensam utan barn. Hon jobbar på universitetet på juristlinjen."
"Hur är det gjort?" Frågar Josef.
"Kniv, men det gick nog fort. Alla hugg skulle nästan ha varit dödliga i sig, totalt fem." Förklarar hon.
Framme vid kvinnan arbetar en mängd tekniker.
"Vem ringde in?" Frågar Alex.
"Det är tydligen ingen som vet det. Anonymt." Förklarar Erika snabbt. Alex suckar.
"Såklart..." Mumlar hon. Det känns alltid så jobbigt att börja en utredning utan ett enda vittne. Det är liksom svårt att bara börja.
"Vad heter hon?" Frågar hon Erika.
"Marie Jonsson." Svarar hon snabbt. Alex tar upp mobilen och ringer till Ayda för att be henne kolla upp det.
"Vi åker tillbaka." Säger hon till Josef när dom lagt på.
Polishuset (14:26)
"Okej, så vi har en Marie Jonsson, 47 år knivhuggen. Hon verkar vara en helt "vanlig" kvinna. Ingen tidigare känd brottslighet, ingen nära familj heller som jag har förstått det?" Förklarar Alex lite frågande för gruppen och tittar på Ayda.
"Nej, hennes föräldrar verkar vara bosatta i Skåne. Hon har däremot en syster som bor här i Stockholm. Stina Jonsson." Svarar Ayda snabbt.
"Kan ni prata med henne?" Frågar Alex och nickar mot Oskar och Jenny. Dom nickar och försvinner iväg under tiden som Ayda skickar adressen.
"Jag och Josef åker till universitetet där hon jobbade då." Avslutar hon.
Några timmar senare (19:26)
Gruppen har jobbat på med mordet på Marie hela dagen men inte kommit fram till någonting av värde.
"Ja, ni kan få åka hem och sova och äta lite nu så ses vi här klockan 7:30 imorgon igen. Vi kommer nog inte fram till så mycket mer idag." Säger Alex och slår ihop händerna. Alla reser sig snabbt och börjar gå hemåt. Förutom Josef, han sitter kvar och väntar.
När dom andra har försvunnit möter Alex frågande hans blick. Han ler smått.
"Ska du inte hem?" Frågar hon.
"Ska inte du?" Frågar han bara tillbaka. Hon rycker på axlarna.
"Jo." Mumlar hon och går in till sitt kontor och hämtar sina saker. Josef tar med sin jacka och går mot henne.
"Ska vi ta sällskap ner då?" Frågar han. Hon nickar.
Josef och Alex går tillsammans och småpratar ner. När dom kommer ut är det mörkt. Alex går med snabba steg eftersom att det är rätt så kyligt ute nu. Men så ser hon honom igen. Den där mannen. Fan. Hon saktar in och drar sig automatiskt närmare Josef för trygghet. Han ser oförstående på henne och sätter osäkert en hand på hennes rygg.
"Där är han igen." Mumlar hon svagt och tittar ner i marken. Josef suckar.
"Fan, jag måste prata med honom." Säger han bestämt och släpper henne.
"Nej, sluta. Det är lugnt." Svarar hon kort och tar tag i hans arm.
"Men han är ju äcklig? Jag vill inte ens veta vad han hade gjort om du hade gått hem själv..." Mumlar han irriterat. Hon nickar.
"Följ med mig hem då." Föreslår hon. Han tittar mot henne igen och mjuknar lite.
"Det ska jag."
Hemma hos Alex (19:57)
När Josef och Alex kliver in i hennes lägenhet tar dom av sina skor och ytterkläder. Sedan kan Josef inte låta bli henne längre. Han sätter händerna på hennes höfter och backar henne in mot lägenheten. Han fångar hennes läppar mot sina och kysser henne intensivt. Hon verkar lite chockad och mumlar fram ett "oj" men kysser honom med händerna på hans axlar. Han backar hennes mot soffan där han sätter sig. Hon sätter sig snabbt grensle över honom i hans knä. Han älskar verkligen att vara nära henne.
Alex orkar inte ens protestera eller tänka på konsekvenserna. Hon vill ju verkligen. Det är allt som betyder något just nu. Hon kysser honom mjukt ner på halsen, hon hör hur han stönar smått emellanåt. Det får henne att le nöjt. Så börjar han knäppa upp hennes blus.
"Du vill va?" Frågar han svagt. Hon blir lite förvånad, det är ju inte direkt första gången.
"Ja?" Svarar hon frågande.
"Jag vill bara inte att du ska känna att jag pressar dig eller att du ångrar dig. Du sa ju att det var fel." Påminner han. Hon sätter händerna på hans kinder och ser in i hans ögon.
"Du är faktiskt rätt gullig. Det finns inget jag hellre vill just nu."
