En halvtimme senare
Josef och Alex sitter återigen i väntrummet.
"Alexandra Beijer." Hör de plötsligt och reser sig snabbt. Josef vill hålla i Alex men hon slår diskret bort honom.
De går in i ett litet vitt rum och får sätta sig på varsin stol mitt emot läkaren.
"Är det partner eller?" Frågar läkaren och nickar mot Josef. Han svarar inte, vet inte vad han ska säga. Han vill inte säga ja ifall Alex skulle bli sur, men han kan inte heller säga nej för då kanske de inte låter honom vara med henne.
"Ja." Säger Alex plötsligt. Han bara nickar instämmande och försöker svälja ett växande leende. Den kvinnliga, lite äldre, läkaren ser förstående ut.
"Jag hörde från kollegor att du har kräkts. Jag såg också att du blöder från armen och haltar." Säger hon frågande med en lugn ton, hennes röst är förtroendeingivande. Alex nickar instämmande.
"Har du ont någon mer stans?" Frågar hon då. När Alex inte säger något harklar sig Josef.
"Hon har haft ont i huvudet." Förklarar han kort.
Alex skäms så mycket. Hon hatar sånt här.
"Okej, jag kommer vilja röntga din fot för att se att inget är brutet." Börjar hon. De nickar.
"Sedan vill jag bara göra lite tester eftersom att jag tror att du har fått hjärnskakning. Hon nickar motvilligt. Det är väl klart att hon har hjärnskakning. Läkaren tar fram en ficklampa och rullar fram mot henne på sin stol. Hon lyser i hennes ögon, ber henne svara på enkla frågor och röra på sig.
"Vad jag kan se så har du fått en hjärnskakning men det ser inte allvarligt ut. Du behöver däremot vila och inte sova ensam." Förklarar hon och ser på Josef som nickar snabbt.
"Jag kommer att be en sköterska lägga om din arm ordentligt och sedan röntga dig." Säger hon avslutande.
Josef blir lättad att läkaren sa att det inte såg allvarligt ut. Bara hennes fot inte är bruten nu.
"Om du följer med mig så ska ni få ett rum." Säger hon och alla reser sig. Nu håller Josef i Alex iallafall, han kan inte se henne halta sådär mer.
En halvtimme senare
Josef och Alex sitter fortfarande i rummet på akuten. Det är iallafall skönt att de slipper trängas i väntrummet, utan kan sitta ensamma. Det börjar bli sent och kallt både inne och ute. Han ser på Alex som ser ut att frysa.
"Ska jag hämta en filt?" Frågar han oroligt. Hon skakar bara på huvudet.
"Ska du inte lägga dig lite då?" Föreslår han och nickar mot sängen. Hon skakar återigen på huvudet.
"Måste du vara så envis?" Frågar han. Hon ler lite.
"Måste du vara så snäll?" Frågar hon tillbaka. Han ser på henne och deras blickar möts.
"Vi kan sätta oss i sängen tillsammans? Vi kommer behöva vänta länge säkert. Det var ju jättemycket folk i väntrummet." Föreslår han. Hon ser tveksam ut när han reser sig.
Tillslut får Josef med Alex till sängen. Han lyckas höja ryggstödet så att de sitter upp och håller om henne mot sig. Hon lutar huvudet mot hans hals.
"Jag visste att du inte var bra på innebandy." Viskar hon. Han skrattar till.
"Det är jag ju visst, det är bara du som blev lite rädd och var tvungen att göra något när du insåg att jag skulle vinna." Säger han skämtsamt och hon skrattar till. Äntligen. Hon skrattar.
"Vi får väl ta revansch." Mumlar hon.
"Nej, tack. Jag vill gärna att du håller dig hel framöver." Säger han snabbt och pussar henne på pannan när hon skrattar till.
En timme senare
Alex och Josef sitter fortfarande i varandras grepp men ingen har sagt någonting på ett tag. Tiden går långsamt men hon är tacksam för att hon iallafall inte behöver vara ensam. Då kommer en sköterska äntligen in.
"Hej Alexandra!" Säger hon mjukt. Josef sätter sig ifrån henne och tänker flytta sig.
"Det är lugnt! Du kan sitta kvar. Jag ska bara lägga om armen." Säger hon lugnande och Josef sätter sig igen. Då går sköterskan runt till andra sidan och börjar fixa med Alex arm samtidigt som Josef håller i henne.
"Klarar du av att ta dig bort till röntgen tror du eller ska jag köra dig?" Frågar sköterskan när hon är klar.
"Jag kan gå." Säger Alex snabbt och reser sig. Josef håller i henne och de går tillsammans efter sköterskan. Eller går och går, han märker att hon inte kan stödja på foten. Hans bär henne nästan.
En timme senare
"Foten är inte bruten så allt ser okej ut. Du behöver bara vila och återigen inte sova ensam. Det är väldigt viktigt att du inte anstränger dig överhuvudtaget de närmsta dagarna. Ingen fysisk aktivitet." Säger sjuksköterskan och Josef och Alex kan äntligen åka hem. De andas ut och ser lättat på varandra. Tröttheten sköljer över dem.
"Ni kan alltså åka hem nu." Avslutar hon förtydligande.
"Tack snälla." Säger Alex snabbt innan hon försvinner. Då tar Josef armkrok med Alex och börjar gå. Hon lutar sig mot honom och pussar honom på kinden. Trots att det är människor runt omkring. Andra patienter. Hon struntar i det nu. Allt hon känner är tacksamhet för att hon inte behövde vara här ensam. För att hon får sova med honom och inte tvingas ringa sin bror eller någon gammal kollega. Tacksamhet för att han finns helt enkelt. Allt det där visade honom genom pussen på kinden. Hoppas bara att han förstod det.
Josefs lägenhet (02:45)
Josef och Alex är äntligen hemma igen, det känns som en evighet sedan. Eller ja, Alex är väl inte hemma men vid det här laget känns det nästan så. De kliver direkt in mot sovrummet och struntar i att borsta tänderna. Hon vill bara få sova. Armen gör fortfarande ont och hon har svårt att klä av sig.
"Sätt dig." Ber Josef och nickar mot sängkanten. Hon gör som han säger och han sätter händerna på hennes byxkant. Sedan börjar kan dra av dem. Hon hjälper till att lyfta sig lite och när han är klar hjälper han försiktigt till med tröjan också, sist bh-n innan han lägger täcket över henne.
"Tack." Säger hon och lägger sig i sängen. Han klär av sina kläder och lägger sig vid henne.
Josef håller om Alex mjukt och gör allt för att inte råka komma emot hennes arm. Det är iallafall den bortre armen från hans håll så det borde gå bra.
"Du måste lova att väcka mig direkt om du vaknar inatt. För minsta lilla. Även om du känner dig okej så måste du väcka mig." Försöker han och känner hur hon nickar mot honom.
"Okej." Viskar hon tillslut innan de båda somnar.
