En vecka senare, polishuset (17:35)
Alex har fortsatt ignorerat Josef. Men hon har ändå blivit bättre, inte lika självklar. Han har såklart märkt av det men inte dom andra. Och nu är det bara dom två kvar. Josef går ut i köket och fyller upp ett stort glas vatten. Han klunkar det snabbt.
"Törstig?" Hör han Alex säga frågande bakom honom. Hennes röst är så attraktiv. Han vänder sig och möter hennes blick.
"Mm." Svarar han svävande. Hon nickar stelt. Varför? Dom skulle ju hålla sig borde ifrån varandra.
Alex vill bara att Josef ska ta i henne igen. Hon vet att det är fel, men det är ju redan försent ändå. Dom har ju gjort det så många gånger förut.
"Ville du något?" Frågar Josef. Hon nickar och går mot honom. Hon ställer sig vid honom. Nära. Så nära att dom nuddar vid varandra. Hon tar upp sin ena hand och sätter den på kanten till hans t-shirt. Hon drar honom ännu lite närmare mot sig och låter fingrarna pilla lite på sömmarna till t-shirten. Deras ansikten är bara några centimeter ifrån varandra.
"Vad gör du?" Frågar han tyst men leendes med en otroligt attraktiv röst. Hon rynkar ögonbrynen.
"Jag har ångrat mig...igen." Säger hon svagt. Han suckar och ser in i hennes ögon.
"Alex..." Säger han svagt.
"En sista gång?" Försöker hon. Han skakar på huvudet och vrider blicken mot golvet i några sekunder.
Alex förstår ingenting. Vill han inte nu?
"Det går inte längre." Säger han och håller i hennes hand som håller i hans t-shirt.
"Va?" Säger hon förvirrat.
"Jag kan inte. Jag känner för mycket för dig nu." Förklarar han. Hon blir lite chockad.
"Så du vill inte?" Frågar hon och biter sig smått i läppen. Han skakar på huvudet svagt. Hon nickar och släpper hans tröja. Men när hon vänder sig om tar han tag i hennes hand igen. Hon flinar smått.
"Eller så gör vi en deal?" Föreslår han. Hon ser fundersamt på honom.
Josef drar in Alex mot sig igen. Hon ställer sig nära.
"En sista gång. På riktigt. Och sedan aldrig igen." Säger han tydligt. Hon nickar.
"Absolut." Svarar hon snabbt.
"Men då får vi aldrig ens röra vid varandra igen. Inga sms. Inga blickar. Ingenting. Okej?" Försäkrar han henne. Hon suckar djupt och ser in i hans ögon.
"Om det är det du vill." Säger hon svagt. Egentligen är det inte så. Men han måste.
"Och så vill jag kyssa dig nu." Lägger han till. Hon skrattar smått som om han skämtar.
"Jag är seriös." Försöker han. Hon skakar sakta på huvudet.
"Så du menar att det inte skulle involvera några känslor?" Frågar Alex och ser ner på hans läppar.
"Jo...men det gör det ju redan." Svarar han snabbt. Hon blir chockad. Va?
"Gör det?" Frågar hon och flyttar sitt ansikte ännu närmare hans. Han nickar smått.
"Det är därför det här måste vara sista gången." Svarar han snabbt och sväljer hårt.
"Kyss mig då." Säger hon flörtigt. Han ser förvånad ut men sätter en hand på hennes bakhuvud. Hon blundar och flyttar sitt ansikte närmare. Så kysser han henne. Mjukt. Varmt.
Det är någonting annorlunda med den här kyssen mot dom andra. Dels att båda är nyktra, dels att den känns mer äkta. Det är så mycket mer passion i den. Lite för mycket för att vara en engångsgrej? Josef sätter händerna på hennes midja och trycker henne mot sig. Kyssarna är intensiva. Plötsligt vänder han på dom och trycker in henne mot köksbänken. Hon blir chockad. Vad gör han egentligen? Hon sätter tveksamt händerna på sidorna och hoppar upp och sätter sig. Han ler snabbt och kysser henne igen.
Josef känner verkligen så mycket känslor. Han sätter händerna på hennes kinder och kysser henne djupt. Han drar fingrarna bak igenom hennes lena hår. Hon lägger armarna runt honom. Hon är så sjukt attraktiv. Allt hon gör. Fan, så skulle han ju inte känna. Han skulle ju inte känna något alls. Deras läppar glider isär.
"Det där var definitivt känslor." Säger Alex svagt och lägger sin panna mot hans. Dom ser in i varandras ögon. Han sväljer och ler smått nervöst.
"Nu går vi hem till mig. Jag har ett nytt vin idag." Säger han bara. Hon ser fundersam ut.
"Jag tror inte att vi behöver något vin idag."
Två timmar senare, Josefs lägenhet
Alex suckar djupt. Hon kollar åt sidan i sängen och möter Josefs blick. Han ler smått.
"Varför är du så glad?" Frågar hon trött.
"För att du verkar så besvärad över att det här var sista gången." Svarar han med ett växande flin. Hon rynkar ögonbrynen och ser in i hans ögon.
"Det är ju du som har brutit mot dealen." Svarar hon. Han ser förvånad ut.
"Det har jag ju inte, det här var ju sista gången!" Försöker han.
"Inte den dealen. Den andra. Som vi kom överens om för några veckor sen. Inga känslor. Minns du?" Påminner hon. Han suckar och ser upp i taket.
"Varför tror du att jag hittade på den nya dealen? Jag kan inte styra över vad jag känner. Bara för att du inte kan känna några känslor..." Mumlar han trött. Hon sätter sig upp med täcket över kroppen.
"Ursäkta?" Säger hon frågande. Han spänner ögonen i henne och sätter sig bredvid.
"Det är ju sant eller? Du struntar ju i vad alla andra känner bara för att du själv är helt jävla empatilös och avstängd." Nästan skriker han åt henne. Hon blir alldeles chockad.
"Är du seriös?" Frågar hon högt med allvarlig ton.
"Du kan ju knappt le av en komplimang för fan! Det är sjukt Alex!" Skriker han. Hon känner hur ögonen vattnas när hon vänder sig och börjar leta fram sina kläder.
Josef får panik. Vad sa han precis? Han ångrar allt. Fan fan fan. Det var inte alls så det skulle sluta. Hur kunde han säga så till henne? Han vet ju att hon har haft det jobbigt.
"Förlåt, Alex. Jag menade det inte så." Säger han betydligt lägre och mjukare. När hon har fått på sig alla sina kläder vänder hon sig och ser på honom.
"Du har gjort det jävligt tydligt vad du menar Josef!" Nästan skriker Alex. En tår rinner ner längst hennes kind. Hon tar snabbt upp handen och torkar bort den. Han ser ut som att han ska säga något.
"Inte ett ord till! Nu vill jag inte att vi pratar överhuvudtaget mer än om jobbrelaterat. Men det blir väl inte så svårt för dig. Jag menar hur roligt kan det vara att prata med en så okänslig och sjuk person som jag?" Fortsätter hon och drar bort ännu en tår. Varför måste hon gråta? Det gör henne ju bara svag, skamsen.
"Alex jag..." Börjar han. Hon hyschar honom direkt.
"Snälla, bespara mig." Ber hon och går därifrån. Den här gången låser hon inte ens efter sig. Hon lämnar ytterdörren på glänt.
Alex sätter sig tungt i bilen och smäller hårt igen bildörren. Hon startar bilen direkt och börjar köra iväg. Hennes händer skakar okontrollerat mot ratten. Hon känner att fler tårar är på väg men hon tänker inte låta dom rinna. Aldrig. Det är inte värt det. Hon måste hantera det här bra. Moget. Men hur kunde han säga så? Hur kan man slänga ur sig allt det där till en person som man inte ens vet någonting om? Han vet knappt någonting om henne. Om han bara skulle få reda på hälften av det hon har varit med om så skulle han säkert ta tillbaka allt. Varför kan ingenting någonsin sluta bra?
