Samma dag, fem minuter senare, Josefs lägenhet
Josef och Alex står kvar exakt likadant. Ingen av dom vet vad som är rätt att göra nu.
"Vad ska vi göra?" Frågar Alex. Josef rycker lätt på axlarna. Han vet verkligen inte.
"Vad borde vi göra?" Frågar han tillbaka. Hon ser ut att fundera lite.
"Vad vill vi göra?" Frågar hon då. Han flinar, han vet precis vad han skulle vilja göra.
"Jag tycker om dig för mycket." Erkänner han svagt. Hon skakar snabbt på huvudet.
"Nej, precis lagom tror jag." Svarar hon leendes och biter sig lite i läppen. Det pirrar i honom, han kommer aldrig att klara av att stå emot.
Dom blir tysta en stund. Alex vet inte vad hon ska säga eller göra nu. Så släpper han henne plötsligt och tar upp sin mobil. Hon förstår ingenting men så hör hon ett ljud, en högtalare? Det dröjer inte länge innan hon hör att han har satt på Adele. Hon skrattar till.
"Så dålig är hon alltså inte?" Frågar hon retsamt.
"Jag har ju inte mycket till val." Svarar han bara. Då orkar hon inte mer. Hon orkar inte låtsas och försöka stå emot. Hon går fram till honom, tar hans mobil ur hans hand och lägger ner den på köksbänken. Han ser lite chockat på henne, men hon ser också att hans blick dras mot hennes läppar. Hon sätter sina händer på hans höfter och han lägger sina runt henne på hennes rygg. Han ser tveksam ut.
"Kyss mig." Viskar hon flörtigt och blundar.
Josef klarar inte av att stå emot. Han önskar att han kunde släppa henne men det går inte. Istället sluter han sina ögon och lägger mjukt sina läppar mot hennes. Han vandrar med sina händer upp över hennes rygg, nacke och fram mot hennes kinder. Allt känns så rätt men så fel på samma gång. Musiken, beröringarna och känslorna.
Alex drar sig ifrån Josefs läppar men stannar med sitt ansikte nära hans.
"Vad är vi?" Frågar han svagt. Hon skakar på huvudet och slickar sig kort på underläppen.
"Vi måste väl inte sätta etikett på det?" Förslår hon. Men så ångrar hon sig. Vad håller hon på med? Hon backar undan och lutar sig bak mot köksbänken med en hand på pannan.
"Eller, fan. Vi får ju faktiskt inte." Säger hon trött.
"Jag har aldrig tyckt om regler." Svarar han med ett litet flin. Hon nickar.
"Det har jag aldrig märkt." Svarar hon ironiskt. Sedan blir dom tysta. Det är som att deras tankar och känslor är tillräckligt höga, ord behövs inte.
"Det kanske är dags för mig att åka hem?" Funderar Alex efter en stund.
"Okej." Svarar han kort med en stel liten nickning. Hon går förbi honom och ut i hallen. Josef följer efter och lutar sig försiktigt mot väggen under tiden som hon börjar sätta på sig skorna. Det känns inte rätt. Han vill inte att hon ska gå.
"Är det inte lite sent att gå nu? Det är ju så mörkt." Frågar han. Hon höjer ena mungipan smått och sätter händerna framför ansiktet.
"Varför ska det vara så jävla jobbigt?" Gnäller hon under händerna. Han suckar och går fram mot henne. Först tvekar han, men tillslut lägger han armarna runt henne. Han kramar om henne löst.
Alex slappnar av.
"Vi skiter i reglerna." Mumlar hon och känner hur han skrattar till. Hon drar av sig skorna igen och han släpper henne.
"Vi poppar lite popcorn och sätter oss i soffan en stund." Svarar han bara och försvinner mot köket igen. Men Alex står kvar en stund. Hon behöver andas lite. Är det här rätt? Nej. Men nu måste hon göra som hon själv vill för en gångs skull. Hon kan inte leva sitt liv efter andra. Och vem är det som bestämmer över hennes liv egentligen?
En halvtimme senare
Josef och Alex sitter i soffan med en skål popcorn mellan sig.
"Vad tänker du på?" Frågar Alex när hon tycker att Josef har känts frånvarande i några minuter.
"Förlåt, inget." Svarar han bara och ser på henne igen med ett pressat leende, helt klart inte äkta. Hon lägger huvudet på sned.
"Säg nu, jag är inte så kall som jag verkar." Försöker hon. Han suckar.
"Säg inte så, jag tänker fortfarande på det där som jag sa varje dag." Svarar han strängt. Hon lägger en hand på hans arm.
"Gör inte det, berätta för mig nu." Säger hon mjukt och drar med tummen lite.
Josef harklar sig.
"Innan du kom så...hittade jag ett foto på mig och Tobban från när vi var små." Förklarar han och harklar sig lite igen. Hon ler.
"Får jag se?" Ber hon honom. Han ser tveksam ut.
"Kom igen nu, snälla!" Tjatar hon.
"Jag vet inte..." Börjar han. Hon släpper hans arm och reser sig snabbt.
"Vart är det?" Frågar hon. Hon tänker inte ge sig.
"I byrån ute i hallen, översta lådan till vänster." Får hon tillslut ur honom. Hon skyndar iväg och börjar leta.
Josef sitter lite nervöst kvar i soffan. Hon förstår nog inte, det var inget fint foto. Inte så där roligt som alla andras foton från när dom var små, kanske när dom firar midsommar eller jul. Nej, det här var något helt annat. Han och Tobban sitter i den slitna soffan i deras gamla hus, det är stökigt. Smutsigt. Runt omkring dom ligger olika typer av alkoholflaskor och fimpar. Inte alls en miljö för två barn. Borde hon inte ha hittat det snart? Han orkar inte fråga.
Alex håller fotot framför sig i handen. Hon ångrar att hon tjatade på honom om det. Nu förstår hon varför han tvekade. Det gör så ont i henne att se hur han har haft det. Hon drar löst med tummen över honom på fotot. Lilla Josef. Han var verkligen så liten, bara ett barn. Han passar inte alls in att sitta där. Hon tar med det och går tillbaka.
Alex ser hur Josef undviker hennes blick när hon kommer tillbaka. Hon flyttar popcorn-skålen till bordet och sätter sig nära honom med benen upp i soffan bredvid sig. Han lägger en arm över hennes axlar med handen på hennes ena axel. Hon lutar kroppen lite om mot honom och håller upp fotot framför dom.
"Vad söt du var." Säger hon. Han flämtar till med ett litet leende.
"Känns det jobbigt?" Frågar hon försiktigt. Han tar ett djupt andetag.
"Ibland, jag bara...kommer ihåg exakt hur det kändes då." Svarar han långdraget.
"Jag tyckte alltid att det var så pinsamt." Lägger han till. Hon nickar.
"Jag förstår, eller..." Säger hon och harklar sig.
"Min mamma kunde liksom bli...full och" Försöker hon förklara men hon stoppar sig själv när hon inser vilken dum jämförelse det var. Det känns inte riktigt som rätt läge för henne att börja prata om sig själv nu. Dom blir tysta en stund.
"Tänker du ofta på det?" Frågar Alex vidare.
"Man kan väl undra hur det kunde ha varit liksom." Funderar Josef högt.
"Om jag inte hade varit så ensam." Förklarar han sig. Alex vet inte vad hon borde säga.
"Känner du dig fortfarande ensam?" Frågar hon och vrider huvudet mot honom så att deras ansikten hamnar nära varandra. Han säger inget, nickar bara.
"Du behöver inte känna så." Viskar hon och lutar ner huvudet mot hans hals.
