~Förbjuden Romans - 3 - Något Nytt Blir Slutet~ [HP FF - Snape]

~Kapitel 12~

Jag vaknar med ett ryck, ett skrik skjuter upp ur mina lungor, genom min strupe och ut ur min mun. Jag vet inte vart jag är. Min kropp värker min arm skriker av smärta och allt är suddigt omkring mig. Solen skiner in och bländar mig med sitt starka ljus.

"Penelope, schh, schh. Du är hemma. Du är i vår säng." hör jag Severus mjuka röst säga medan jag ser mig vilt omkring från golvet i vårt sovrum. Severus är redan vid min sida. Mitt hjärta skriker efter honom. Innan han ens hunnit huka sig ner helt har jag slängt mig om hans nacke, rakt in i hans famn, trots att min kropp skriker i protest av smärtan som strålar. Severus sätter sig lite klumpigt ner med mig panikartat klängandes om hans hals.

"Sev... Åh Severus. Jag trodde- jag trodde att jag aldrig skulle få se dig igen!" halvt gnyr jag ut mellan mina flåsande ytligt dragna andetag. Mitt huvud snurrar och jag känner mig halvt levande och halvt avdomnad. Känslan går inte riktigt att beskriva men jag vet att den kommer från min kropps försök att hantera den fysiska smärtan.

"Schh, sch. Du är hos mig. Jag är hos dig Penelope. Alltid." mumlar Severus vid mitt öra. Jag drar honom till mig så hårt jag bara kan förmå. Trycker min kropp mot hans så tätt jag bara kan komma.

"Penelope, försiktigt. Försiktigt." viskar Severus i mitt öra, han drar med sin hand över mitt huvud och jag slappnar utmattat av i kroppen. Jag snyftar mot hans axel och smärtan griper tag om mitt hjärta som en iskall hand. Jag var... Var...

Severus håller mig tätt intill medan han försiktigt reser sig från golvet med mig i famnen. Mina tårar strilar och droppar ner från min haka. Han sätter sig på sängkanten och placerar mig försiktigt i sitt knä.

"Sev, jag var så rädd. Så rädd..." mumlar jag snyftandes in i hans bröstkorg.

"Förlåt mig. Jag borde aldrig ha-"

"Nej, sluta. Jag vet vad du tänker säga men det är inte sant." Jag fäller bak mitt huvud så att jag kan se upp på honom. Hans ögon är svarta, sorgsna. Fulla av mörker. Smärtan jag känner om mitt hjärta tar ett hårdare tag när jag tänker på att jag måste berätta för honom...

"Sev, se på mig..." mumlar jag,

"Jag älskar dig. Jag älskar dig så otroligt mycket. Du är mitt allt. Jag var rädd. Jag var rädd för att inte få se dig igen, jag vara rädd för att inte få känna dina armar om mig igen. Jag vara rädd att de redan hade..." Jag drar ett djupt andetag, min blick stadig i hans. Severus drar med sitt grova finger längs min käklinje.

"Jag var aldrig rädd för smärtan, eller att dö." Severus lägger sitt huvud på sned och ser undrande på mig. Hans ögon mjuknar långsamt medan han ser på mig.

Jag sätter min hand, täckt av torkat blod, mot hans bleka kind. Mitt blod mot hans blod. Min hud mot hans hud.

"Jag var rädd för att leva och vara i en värld där du inte längre finns." snyftar jag fram. Tårarna forsar ner för mina kinder och min kropp skriker. Men mitt hjärta skriker högre.

"Penelope... Jag älskar dig." viskar Severus. Jag stirrar in i hans ögon. Långsamt börjar de brinna för mig. De utför en vild dans, bara för mig. Jag kan inte berätta... Inte nu. Jag vill bara få ha dig just nu...

Jag ändrar min sitt position så att jag kan nå upp till hans strama läppar med mina svullna. Jag tvekar inte, jag pressar mig mot honom som om mitt liv hänger på en skör tråd och det enda som kan rädda mig är hans läppar. Hans grepp hårdnar om min kropp. Min kropp skriker och vrålar vid varje rörelse men inget kan hindra mig nu. Det enda jag kan tänka på är hur mycket jag vill ha Severus. Hur mycket jag åtrår honom och hur jag vill känna att han finns här. Att detta är verkligt. Jag vill glömma att jag var gravid idag på morgonen men nu inte är det längre. Jag vill glömma att jag bar på Severus barn. Jag vill glömma vad Bellatrix gjorde mot mig. Jag vill glömma det just nu. Jag kan inte tänka på det. Jag vill inte tänka på det. Jag vill inte att Severus ska veta just nu. Kanske är det chocken, jag har inte fattat ännu. Jag vet inte om jag kommer förstå... Men det spelar ingen roll nu. Inte just nu i denna sekund. Jag förlorade något jag aldrig haft, men jag förlorade inte det viktigaste i mitt liv.