~Förbjuden Romans - 3 - Något Nytt Blir Slutet~ [HP FF - Snape]

~Kapitel 19~

Jag sätter mig rakt upp i sängen och ett illvrål av smärta skjuter genom min mun. Jag ser mig panikartat omkring och mitt hjärta bultar så fort i min bröstkorg att det känns som det ska hoppa ut.

"Penelope..? Hjärtat, vad är det?" Hör jag Severus säga med lugnande men ändå skärrad röst, hans hand mjukt lagd på min axel. Hans svala hud mot min kallsvettiga.

"Jag... Jag hade en mardröm, om, mamma och pappa..." mumlar jag medan jag kryper upp i Severus beskyddande famn. Han stryker mig mjukt över håret och kramar om mig med sin andra hand.

"Det är ingen fara..." viskar han i mitt öra med sin mörka röst, den nyvakna hesheten tydlig.

"Jag saknar dem... Så mycket... Det finns så mycket jag önskar fanns kvar i mitt liv." mumlar jag med svag röst och tänker på mina föräldrar, mitt ofödda barn, mitt förra hem, min trygghet... Hur allt bara ryckts från mig. Men sedan återvänder mina tankar till nuet, till mannen som omfamnar mig. Han säger inget, han bara håller om mig och det känns alldeles ljuvligt. Alldeles tryggt...

Jag vaknar av att Severus stryker min kind.

"God Jul hjärtat..." viskar han och ett litet leende syns på hans läppar, ett Severus-leende. Jag kastar mig om hans hals och kysser honom hejdlöst medan vi båda faller bakåt i sängen. Severus skrockar lite lätt trots att mina läppar kväver det mesta av ljudet kan jag känna vibrationerna som har sin källa i hans bröstkorg.

"Vår första jul tillsammans i vårt egna hem..." viskar jag och fnittrar lite innan jag återgår till att kyssa min fästman hejdlöst. Severus kysser ivrigt tillbaka med hungriga läppar.

Grammofonen spelar en ljuvligt vacker vintermelodi från det lilla bordet i ena hörnet utav köket. Jag nynnar glatt med, Ezralié jamar omkring mina ben medan jag skär upp den ångande varma kalkonen. Jag lägger upp köttet i en vacker form utav en åtta på ett vitt keramik fat med blå kanter och placerar det på bordet. Jag tar en av kanterna som ligger kvar på skärbrädan och kastar till min älskade katt som glufsar i sig den i ett enda nafs. Jag torkar av mina händer på kökshandduken och hänger av mig mitt förkläde på kroken på insidan utav skafferiets dörr.

"Sev, middagen är klar!" utbrister jag och Severus rörelser från vardagsrummet är uppenbara och ljudliga.

Jag sätter fram det sista på bordet. Där står kalkon, köttbullar, korv, pastejer, gratänger, grytor, hemlagat bröd, rostbiff, pumpapaj, hjortronpaj, äpplekaka, must, te, olika sorters senap och allt annat som jag kan minnas att mamma brukade duka upp på vårt julbord där hemma. Klockan slår fyra på eftermiddagen och Severus stiger in i köket med näsan doftandes i vädret.

"Efter tre timmar av längtande från den här doften får jag äntligen stilla min hunger... Det doftar och ser ljuvligt ut hjärtat. Du har verkligen överträffat dig själv..." Severus vandrar fram till mig, han har på sig ett par grå bomullsbyxor, en vit skjorta och en svart väst med lila detaljer. Han ser utsökt ut, som om jag skulle kunna äta upp honom. Min mage kurrar och Severus kysser min panna. Vi sätter oss till bords och han ödslar ingen tid. Han börjar lassa upp på sin tallrik från nästan allt på bordet. Jag själv börjar med det som jag vanligtvis brukar ta först. Det godaste.

Under vår middag talar vi inte om något särskilt alls. Det är så härligt att bara få njuta av maten och Severus sällskap, men det pirrar i min mage från längtan av att ge honom julklappen. Vi bestämde tidigare att vi skulle ta allt sådant efter middagen, precis så som vi alltid gjorde hemma hos mig förut. Då mina föräldrar fortfarande välsignade mig med sin närvaro.

Jag äter upp det sista av rostbiffen på min tallrik innan jag börjar lassa upp efterrättspaj på assietten som finns bredvid min tallrik. Jag lägger upp en stor bit äpplekaka och en lite mindre bit pumpapaj på assietten och dränker det i fluffig vaniljkräm som jag kämpat med i över 20 minuter med ballongvispen.