~Förbjuden Romans - 3 - Något Nytt Blir Slutet~ [HP FF - Snape]

~Kapitel 32~

Framför mig vilar mörker och jag kan känna en rysning krypa sig fram över min rygg. Hur den följer kurvan utav min ryggrad. En flamma springer till liv från en fackla på stenväggen och jag rycker till. Den dansar i blått ljus med vita gnistor. En till fackla tänds, längre ner, och ännu en, och ännu en. Jag kan nu se att det är en trappa som vilar framför mig, den lutar skarpt nedåt. Gjord utav vit marmor.

Jag ser på Severus som nickar mot mig, jag tar ett försiktigt steg in. Inget händer till min förvåning. Jag tar ett till, jag hör Severus komma efter mig och inget händer. Vi börjar alla sju att vandra ner för de branta trapporna. Mina skor klickar i takt med alla andras steg.

Severus vandrar vid mina sida. Det är precis att vi båda får plats på bredden men jag känner mig säkrare med honom där. Jag undrar vad som väntar i slutet av denna trappa... Undrar hur lång denna trappa är egentligen. Jag slänger en blick bakåt, man kan ju inte ens se dörren längre...

Det känns som om vi vandrar i en evighet, nedåt, nedåt och ytterligare längre ner. Då ser jag det. Ett vitt ljus, så klart att det får de blå flammorna att blekna i jämförelse. Men, det är inte på något sätt starkt. Severus hand kramar min hand lite extra hårt. Jag kliver ner för det sista trappsteget. Jag går ytterligare tre steg och kommer ut ur korridoren av vit marmor och anländer i en massiv hall av en grå marmor med strimmor utav brons och detaljer utav blått.

Det har ett tak flera våningar högt, det är magnifikt men samtidigt så anspråkslöst. Som om det är ett alldeles vanligt rum. Trots det otroliga anspråkslöst magnifika rummet så känner jag mig nästan hemma. Som om det är hemma, på ett förvrängt och desorienterat sätt.

Rummet är omringat av höga pelare, golvet har ett vackert fiskbens mönster och längst in i rummet finns en anspråkslös dörr.

"Detta var inte vad jag hade förväntat mig..." säger Dumbledore bakom mig,

"Verkligen inte..." svarar McGonagall. Jag vrider mitt huvud och ser på alla bakom mig. De är fullt upptagna med att studera det stora rummet och när jag ser på deras ansikten finns ingen utav den där hemma känslan jag känner inom mig. Bara två personer verkar oberörda utav rummet. Severus och Argo. Severus blick är på mig och Argos blick är på våra länkade händer.

Jag kan inte hjälpa det, vad jag tycker mig se i Argos ögon är avsky. Men även avund och något som liknas vid längtan. Jag känner ett litet ryck inom mig och något säger mig att mannen är väldigt ensam. Det finns någon form av friktion mellan honom och Severus men jag kan inte sätta fingret på vad det är. Penelope, fokusera på varför du är här istället! Mina tankar rycker mig ur mina funderingar. Dumbledore kommer fram till mig.

"När än du är redo Penelope." säger han och ger mig en menande blick. Jag nickar.

Mina armar snirklar sig omkring Severus midja och jag begraver mitt ansikte i hans omfamning. Mina axlar skakar lite lätt, Severus stryker mig över mitt hår med lugna drag.

"Jag är rädd Severus..." mina ord mumlas ut och begravs i Severus bröstkorg.

"Jag förstår, vi kan vända och gå tillbaka när än du vill..." svarar han lugnt och kysser mitt huvud. Jag skakar mitt huvud. Jag måste göra detta... Jag måste veta... Kanske kan jag äntligen få känna att jag hör hemma någonstans. Jag ser upp på Severus, beslutsamhet i mina ögon och det hörs i mina ord trots min klena röst.

"Jag är redo..." Severus nickar.

Jag sträcker mig upp på mina tår, möter Severus i en varm och djup kyss. Osäkerheten över vad som ska hända i min inte allt för avlägsna framtid klänger över mig som kalla händer. Jag släpper taget om Severus samtidigt som mina läppar lämnar hans. Hans fingrar lämnar mina och jag vandrar fram till den anspråkslösa dörren längst bort i rummet.

Det finns en ram inristad i dörren, lite större än ett A4 ark. Jag kan inte finna något dörrhandtag men då jag ser på området som ramen omringar börjar färgerna att skifta. Långsamt, som om det är vatten som flyter över den, tonas en bild fram. Det är ett porträtt, av Rowena Ravenclaw. Likheten mellan våra ansikten är slående. Samma ögon, samma näsa och samma höga kindben.

"Vem talar jag med?" frågar porträttet med djup stämma.

"Penelope, Penelope Lovegood." svarar jag med svag men ändå klar röst. Jag stålsätter mig för vad som kommer hända.

"Penelope, en Ravenclaw. Ung, vacker, intelligent... Hungrig." Rowenas porträtt talar i långsam takt med skarpa betoningar på varje ord. Jag nickar mot tavlan.

Porträttet förblir tyst ett par sekunder.

"Tror du dig vara värdig av det som jag samlat här bortom?" Jag ser undrande på porträttet, det var ett underligt val av ord.

"Jag tror mig inte vara värdig. Jag är ovetande om mitt värde för Ravenclaw släktet. Jag är här för att finna svaret på just frågan om jag är värdig." säger jag och ett långsamt, kattliknande leende sprids över porträttets läppar. Det är ett leende som osar av självgodhet.

"Vältaligt svar Penelope. För att jag ska öppna mig måste du svara på fem gåtor. De fyra första gåtornas svar kommer vara värdefulla för dig bakom denna dörr. Den femte frågan är för att jag ska öppna mig. Du måste lösa gåtorna ensam och endast du får gå in i det som ligger bakom denna dörr... Förstår du?"

Porträttets hår tycks sväva på ett onaturligt sätt, som om hon ligger i vatten. Huden alldeles vit och hennes hår en otroligt mörk nyans utav brun. Jag ser på porträttet, låter orden sjunka in och spänningarna i min kropp lösas upp lite för att kunna fokusera på de kommande gåtorna.

"Jag förstår."