~Förbjuden Romans - 3 - Något Nytt Blir Slutet~ [HP FF - Snape]

~Kapitel 7~

Ezralié stryker sig mot mitt ben och jamar missnöjt.

"Ska du komma upp då?" frågar jag med ett leende och ser ner på katten Severus gav mig i födelsedagspresent för lite mer än tre månader sen. Den svarta katten hoppar upp i min famn och lägger sig nöjt över min mage och mina lår där jag sitt ner myst i mitt läsfönster på andra våningen. Gömd inne i mitt lilla bokrum.

Jag stryker honom mjukt över den långa pälsen och ett ljudligt spinnande sätter igång. Medan jag läser min bok somnar min älskade lilla kisse. Han ligger nöjt och smått snarkar ovanpå mig. Ända sedan jag fick honom har han bara lämnat min sida då Severus varit i närheten annars är han mig alltid i hasorna, som om han måste hålla koll på mig hela tiden. Känslan är faktiskt väldigt mysig.

Vinden ylar utanför fönstret, det är en ruskig lördagsförmiddag i oktober och vädret har senaste tiden varit blåsigt, regnigt och grått. Jag ser ut genom fönstret, marken är lerig och brun från det dystra vädret. Det brukar ju alltid vara så fint väder i oktober... Jag stryker Ezralié över ryggen och han gäspar sömnigt innan han ser upp på mig.

"Vad säger du raring, ska vi koka en kopp te? Det dröjer några timmar innan Sev är tillbaka från det där mötet." Ezralié jamar mörkt och hoppar ner på golvet där han sätter sig och väntar på att jag ska ställa tillbaka boken.

Jag lägger handen över min mage som hugger till. Ezralié kommer jamandes fram till mig och lägger tassen på min fot. Jag ser ner på honom med mjuka ögon.

"Det är inget att oroa sig för gubben, alla får ont i magen ibland." mumlar jag och rätar på mig medan jag drar ett djupt andetag. Magen lugnar sig och inga spår av den huggande känslan finns kvar.

Tekannan tjuter ljudligt och jag häller upp det ångande varma vattnet i koppen. En doft utav vanilj sprider sig i köket, jag placerar koppen på köksbordet och vandrar bort till skafferiet där bullar från gårdagens bakning ligger och vilar på ett fat. Jag tar en av de vaniljkräm fyllda gyllenbruna bullarna och sätter mig sedan vid bordet. Jag slår upp tidningen, en bild på en molnig himmel täcker en stor del av uppslaget, blixtrar härjar till och från på bilden och jag börjar läsa artikeln.

"Vädret är onaturligt och inte karaktäristiskt för det annars kalla och soliga vädret för oktober. Spekulationer om vädrets ursprung skenar från att han-som-ej-får-nämnas är tillbaka till att det beror på mugglarna som släpper ut avgaser i luften. Våra meteorologer och vädermän kan ej finna en enande anledning och dispyten har ännu ej uppklarats..." Jag lägger ner tidningen och knycklar ihop bullpappret i min hand.

"Vilket liv för lite dåligt väder, eller vad säger du?" Jag ser på katten som sitter på bordet och stirrar tillbaka på mig. Han lägger huvudet på sned innan han återgår till att tvätta sin svarta tass.

"Ja jag håller med dig. Helt onödigt och oväsentligt." Jag tar tekoppen i min hand och bullpappret i min andra, jag slänger det i soptunnan under vasken, placerar koppen i diskhon och stirrar ut genom köksfönstret. Vår trädgård som för mindre än två veckor sedan var så himla vacker är nu bara lera och vattenpölar. Gräset som var klargrönt är nu alldeles brunt och tråkigt. Jag suckar uppgivet och mina axlar sjunker ihop lite.

Min mage hugger till igen och en fet smak från bullen ligger i min mun. Den är vidrig och jag börjar må illa när jag tänker på det. Ezralié jamar ilsket bredvid mina fötter. Illamåendet tilltar och jag måste springa till toaletten för att få upp bullen. Det är precis att jag hinner dit. Jag sitter lutad över toalettstolen ett par minuter innan jag reser mig upp och spolar.

Ezralié sitter bredvid mig och lägger huvudet på sned då jag stirrar på min spegelbild.

"Usch, jag är nog sjuk..." suckar jag uppgivet och tittar på min bleka hy som är lite kallsvettig. Jag skvätter lite vatten i mitt ansikte och går sedan ner till köket för att ta tag i den väntande disken. Jag bestämmer mig för att göra en ny kopp med te först. Jag lutar mig mot diskbänken och tar försiktiga klunkar från koppen medan min katt stryker sig om mina ben.

Jag kan höra dörren öppnas i hallen och jag ler av ljudet. Sev är hemma. Jag börjar vandra genom köket men stannar när jag ser hur Ezralié reser ragg och fräser mot hallen där jag nu hör flera par fötter gå med bestämda steg. Min kropp fryser, jag kan inte röra mig. Mina händer skakar så att vattnet i min tekopp skvalpar i små vågor.

"S-severus?" stammar jag fram i en hackande viskning men inget svar. Stegens ljud har börjat vandra närmre mig.

Jag tar ett skrämt steg bakåt när en kvinna med galna ögonen uppenbarar sig i hallen.

"Oj oj oj, vad har vi här då?" skrattar hon fram med galen röst och kårar vandrar ner för min rygg. Morgana...

"En liten oskyddad flicka. Oj då, va synd." fortsätter kvinnan, då ser jag att det inte alls är Morgana. Jag vet inte vem hon är men de har flera likheter. Jag kan höra två män skratta bakom henne. Jag känner igen ansiktet på den ena av dem.

"Mr-Mr Mohra? Vad...?" stammar jag fram, Jauqe Mohra stiger ett steg framåt så att han står alldeles bakom kvinnan med de galna ögonen och det svart-gråa lockiga håret.

"Penelope, till eder tjänst." skrockar han fram och ger mig en överdådig bugning, som en teater. Hans leende är slugt och hans ögon lika kallt beräknande som förra gången jag mötte honom.

"Tssh, nog med teatern Mohra." slänger kvinnan ilsket ur sig och min skrämda blick vandrar tillbaka till henne. Hon ser bekant ut på något sätt. Som om jag har sett henne innan. Men jag vet att jag aldrig varit nära denna kvinnan innan så jag kan inte placera henne. Hon ger mig ett ilsket ögonkast och galenskapen speglar sig i ögonens glans.

"Vart är han?" säger hon, hennes röst hård som sten och jag tar ett skrämt och vingligt steg tillbaka samtidigt som de tre går mot mig.

Min älskade och tappra katt backar för att hålla sig nära mig, men han fortsätter att fräsa ilsket och resa ragg mot de tre skräckinjagande personerna.

"Vart. Är. Han?" upprepar kvinnan irriterat med kort ton och lägger stor vikt vid varje ord. Jag ser oförstående på henne, åh nej, de är ute efter Sev!

"Jag har inte tid att leka! Vart är han?!" spottar hon fram, mannen jag inte känner igen tar några steg åt sidan medan Mohra tar några steg åt andra hållet. De omringar mig nästan.

Mina händer greppar fortfarande om tekoppen och jag vet att min stav ligger i andra änden utav huset. Jag har ingen chans att nå den även om jag transfererar för jag gissar att dessa också kan göra det. Vad ska jag göra?! min blick vandrar från Mohra till kvinnan och vidare till den andra mannen. Han verkar också bekant. Fenrir Grårygg! Vad i helvete är det som händer?! Jag stirrar panikslaget på kvinnan och jag ser att hon njuter av det.

Då går det upp för mig vem som faktiskt står i centrumet utav mitt lantliga mysiga kök.

"Bellatrix Lestrange." mumlar jag andlöst fram och ser med nu ännu mer uppspärrade ögon på kvinnan som slickar sig om läpparna och spänner sin galna blick i mig. Ezralié fräser igen och står nu alldeles framför mig.

"Duktig flicka. Synd bara att din älskade Snape inte finns här för att rädda dig." skrattar Bellatrix fram medan hon drar sin trollstav och riktar den mot mig.

Ezralié springer iväg, koppen jag så krampaktigt greppat om glider ur mina avdomnade fingrar och krossas mot trägolvet så att tevatten sprids över mina fötter och plankorna. Jag skakar och det känns som om jag inte får någon luft. Ett sus hörs i mina öron och jag kan bara se Bellatrix läppar röra sig, nästan som om allt saktat ner, ett sken skjuter ur hennes stav och träffar mig. Allt blir svart medan en förlamande smärta krälar sig genom min kropp och jag faller ihop.