~Förbjuden Romans - 3 - Något Nytt Blir Slutet~ [HP FF - Snape]

~Kapitel 35~

Jag kliver ut ur en annan eldstad än den jag steg in i. Jag anländer till ett rum som liknar det jag tidigare lämnat alla andra bakom mig i. Min blick sveper över rummet och mina läppar delas lite när jag drar ett djupt andetag. Rummet är vitt med detaljer i blått och brons. Har höga pelare som sträcker sig hela vägen upp till taket som är dekorerat med en enkel målning utav natthimlen. Jag kan se att de små stjärnorna blinkar.

Detta är mindre än föregående rum. Fast, det har fortfarande samma känsla som det förra. Majestätiskt fast ändå hemma, på ett underligt vis. Jag låter min blick vandra ytterligare. Även i detta rum finns en dörr på motsatt sida. Jag vandrar långsamt dit med mina skor klickandes mot det vita golvet. Det skickar ett ekande genom utrymmets tystnad som är allt för tryckande. Dörren jag kommer fram till har ett handtag denna gång och i den inristade ramen finns en text.

"Bortom denna dörr, en värld full av stum kunskap väntar. Bortom denna dörr, en önskan finns i ditt grepp. Bortom denna dörr, ett liv att fullfölja, ett liv att ge upp. Bortom denna dörr, finns allt som du behöver. Bortom denna dörr, finns du." Jag sväljer hårt efter att ha läst orden. Jag sätter min hand på handtaget. Är jag redo för detta? Har jag något annat väl än att vara redo? Vad hade jag inte gett för att ha Sev vid min sida just nu...

Jag rycker till. Något vått rinner ned för min kind från mitt ögonbryn. Jag ser upp mot taket men kan inte se något så jag drar med mitt finger över huden. Mitt eget blod färgar det rött. Måste slagit i något i vattnet... Jag stryker med en brysk och irriterad rörelse bort det. Jag placerar åter min hand på handtaget, dess metall känns sval mot min handflata. Men, jag släpper metallen. Något inom mig håller mig tillbaka.

Jag backar från dörren och i min ögonvrå ser jag en liten soffgrupp vänd mot en simpel eldstad. Jag känner en rysning vandra genom min kropp och gåshud följer i dess vaka. Jag kanske kan vila här en liten stund, värma upp mig lite efter den där helvetes simturen... Jag sjunker ner i en utav de två fåtöljerna, det känns ljuvligt att få vila ett tag. Lågorna i eldstaden flammar upp lite mer och jag kan verkligen känna hur mina frusna kroppsdelar tinar upp. Jag blir mjukare.

Jag önskar så innerligt att allt bara kunde vara över... Varför kan inte jag och Severus bara få ha ett vanligt liv? Ett enkelt liv... Men det verkar ju omöjligt. Ibland förstår jag inget alls i mitt liv, bara att jag älskar Severus och vill göra allt med honom. Fan, jag skulle plocka alla stjärnor på himlen och ge dem till honom om jag kunnat... En suck undkommer mig och ekar ljudligt genom utrymmet. Lika bra att få det överstökat...

Men ett stadigt grepp om dörrhandtaget, ett djupt andetag och ett ryck så öppnas dörren för mig. Mörker ännu en gång. Jag kliver in och stänger dörren bakom mig. En blå flamma tänds långt bort i fjärran. Det kommer närmre, blir större och större, tar form. Det tar en udda form av en kvinna. En kvinna av endast blått sken, blå lågor. Hon svävar, hennes hår ringlar omkring hennes ansikte som om hon är nedsjunken under vatten. Jag tar ett ofrivilligt steg bakåt då hon kommer mot mig med hastig fart.

Hon tvärstannar en meter framför mig. Lyser upp allt omkring sig. Om jag inte visste bättre så skulle jag säga att det är såhär änglar måste se ut. När hon talar låter rösten som om den kommer från en annan värld. Den är djup, penetrerande, skorrande mjuk och översköljer mig. Det känns som om jag svävar.

"Du är Penelope Lovegood. Du är en Ravenclaw. Du är kanske värdig..." Kvinnans ögon är vita, inga pupiller, ingenting. Hon fyller mig, det känns som om flyter genom luften, som om jag drunknar i krossande vatten, som om jag inte kan få luft, som om mina lungor är sprängfyllda utav det.

Mina fötter lyfter från marken, hennes händer omfamnar mitt ansikte och tvingar mig se in i de skrämmande klara ögonen. Jag kan inte se bort.

"Kanske är du värdig..." Efter de orden blir allt vitt. Jag befinner mig ingenstans. Jag står inte upp, jag är viktlös. Min kropp svävar, mina tankar är synliga för mig, skrivna med blå bokstäver i luften. De omringar mig. Bilder från mitt förflutna uppenbarar sig. Ljud tvingar mig att krypa ihop av alla intryck. Det känns som om min hjärna ska sprängas.

"AAAAAH!" Ett plågat vrål undkommer mina läppar. Men det dör ut i intet.

Ljud av skratt, ljud av tårar som faller, mina föräldrars röster, mina vänners röster. Severus röst. Severus beröring, smärtan av att drunkna, att krossas. Alla intryck tränger sig på tills jag böjer mig bakåt i en onaturlig vinkel. Tiden passerar, tiden står still, jag vet inte. Jag vet inte om det gått en timme eller ett år. Jag kan känna min kropp förändras. Utvecklas. Jag faller ihop, faller mot marken eller svävar mot himlen. Varken mark eller himmel finns att nå. Jag faller, eller svävar, i oändlighet...