~Förbjuden Romans - 3 - Något Nytt Blir Slutet~ [HP FF - Snape]

~Kapitel 39~

När jag flyter upp från mitt omedvetna tillstånd kan jag känna Ezralié som ligger spinnande mot min sida och jag känner en hand på min arm. Jag skulle känna igen den beröringen när som helst... Severus. Jag vrider mitt huvud och ser på mannen vid min sida som är djupt försjunken i sömn. Jag studerar hans ansikte, varje liten rynka, varje lite form. Att han sover ger mig en chans att vada genom mina egna tankar.

En syster, en tvilling. Det förklarar så mycket om mina föräldrar. Förklarar varför jag känt mig lite halvt ensam konstant. Hmm... Jag känner mig annorlunda. Känner mig hel nu, på något sätt. Jag känner mig, äldre. Mina tankar virvlar runt inom mig, jag går genom allt jag kan minnas från det som hänt.

Jag vet inte ens vad det är för dag, vad klockan är eller hur länge jag legat i vår säng. Jag tänker på Rowena, på känslan jag hade i det oändliga biblioteket, jag funderar på vart alla böcker tagit vägen och jag funderar på vad som hänt med mig. Jag känner mig inte som mig själv men, samtidigt, så känner jag mig mer som mig själv än jag någonsin gjort tidigare... Det är underligt vad information kan göra...

Severus rör sig vid min sida och avbryter abrupt mina tankar.

"Hej Sev..." mumlar jag, min röst svag och jag kan känna hur trött min kropp är. Utmattad. Severus rycker upp sitt huvud och ser på mig. Jag kan se en tunn filt utav någon onämnbar känsla glida bort från hans ögon.

"Penelope... Du är vaken." Ett mjukt leende glider över hans läppar och hans ansikte mjuknar för mig.

"Hur mår du?" Hans röst är alldeles raspig och mörk.

"Umh," jag känner efter en sekund, "som om jag behöver en dusch och mat... Te, definitivt te." säger jag och ser med ett roat leende på Severus. Han skrockar lite.

"Dusch först tror jag, sedan lite middag." säger Severus och kysser min panna.

Ezralié jamar och hoppar ner från sängen då jag sätter mig upp. Min kropp känns som om den blivit nedtrampad av en flock kentaurer. Rummet snurrar lite lätt. Jag känner mig tung och seg. Ostabil. Severus kommer runt sängen, fullt påklädd och räcker mig min morgonrock. Jag trär armarna genom hålen och knyter bandet om mig.

"Vill du ha hjälp?" frågar han men jag skakar på huvudet. Severus ser envist på mig. Han följer efter mig in i badrummet medan jag vandrar på ostadiga ben. Då och då måste jag stödja mig mot väggen. Men Severus låter mig klara mig själv, som jag vill.

Jag sätter mig i badkaret med knäna uppdragna och låter vattnet omfamna mig när det strålar rakt ner över mitt huvud, min rygg och mina axlar. Vattnet omfamnas utav ånga från hettan och luften blir tjockare i rummet.

"Vill du ta ett bad Duvan?" frågar Severus där han står och ser på mig. Jag skakar mitt huvud.

"Jag är utsvulten, så en snabb dusch och sedan mat." Severus skrockar och lägger sina armar över sitt bröst. Påminner mig effektivt ännu en gång om tiden då vi var professor och elev, en sådan lång tid sedan.

"Mmh, jag älskar när du står sådär Sev..." Jag ser upp på honom och en känsla av uppskattning flödar genom mig. Severus axlar sjunker ner lite och hans läppar delas en aning då han ser in i mina ögon som är öppna för honom.

Efter ett tag rycker det till lite i hans ganska avslappnade kropp, han rätar på sig en aning.

"Jag går ner och ser vad jag kan få ihop till middag, kom ner när du är klar Duvan." mumlar han precis så att det hörs över ljudet från det forsande vattnet. Han lutar sig framåt lite lätt och kysser min våta panna.