~Förbjuden Romans - 3 - Något Nytt Blir Slutet~ [HP FF - Snape]

~Kapitel 5~

"Ursäkta?" mumlar jag förvirrat mot Morgana som med ett elakt och självbelåtet ansiktsuttryck niger framför mig.

"Jag är Morgana Sirenixz Prince, den andra kvinnan. Hon som har hållit din älskade fästman sällskap under alla dessa år. Stämmer inte det russi?" frågar hon med sockersöt röst mot Severus som suckar uppgivet vid min sida. Jag skakar på huvudet, alltså, hon måste skämta med mig. Detta kan inte vara sant, varför skulle hon säga det? Varför skulle Severus hålla det hemligt och varför skulle han ljuga för mig?

"Morgana, vad håller du på med?" frågar Severus och ser irriterat på kvinnan som fnittrar.

"Åh russi, man måste väl få ha lite skoj? Du är så tråkig och stel! Pff, man måste leva lite." svarar kvinnan medan hon otåligt skiftar från fot till fot. Jag är nu totalt förvirrad och förstår inte alls vad som pågår i mitt vardagsrum. Jag tittar på Mr Flint och sedan Mr Mohra. Mr Flint ser bara uppgivet på mig, uppenbarligen trött på kvinnans lekar men Mr Mohra har en glädje i sina ögon som är elaksinnad, som om han verkligen tycker om kaoset som följer vart kvinnan går.

"Ursäkta mig, jag har inte tid för lekar just nu. Jag har disk som måste tas omhand så ifall ni ursäktar mig." svarar jag irriterat och staplar iväg mot köket med Morganas galna skratt ekande i mina öron.

Jag tar på mig mitt förkläde och börjar ilsket att skrubba disken med svampen. Jag hinner diska fem tallrikar, tre glas, fyra koppar och ett kakfat innan jag hör Severus komma gåendes genom hallen. Jag hör hur han stiger in i vårt kök,

"De har gått nu. Penelope jag-" svampen träffar hans bröstkorg och landar på golvet med ett plask.

"VEM VAR DET DÄR?!" skriker jag ilsket ut, irritationen och ilskan kokar inom mig. Men mest är det avundsjuka som förvrider mina känslor.

Severus böjer sig ner och plockar upp svampen från golvet. Han går fram till mig och lägger svampen i diskhon innan han drar in mig i en varm kram. Tårarna strilar ner för mina kinder i brännande ränder och jag gör först motstånd men sjunker sedan ihop i Severus famn.

"Vem var hon? Severus? Ärligt..." mumlar jag in i hans mjuka bröstkorg, Severus stryker mig mjukt över min bara axel.

"Hon är verkligen min kusin, hon har bara en... En galen sida till sig. Men hon är den enda släkt jag känner till." svarar han med försiktig röst.

Jag lutar snörvlande bak mitt huvud så jag kan se upp på honom,

"Så allt det där hon sa... Om er, det var inte sant? Inget utav det?" mumlar jag frågande och Severus ögon dansar i en sprakande föreställning medan han ler mot mig.

"Absolut inte Duvan. Hon försökte bara få dig arg och på så sätt göra mig arg, men jag tror mer att det var hon som blev arg. Du hanterade hela situationen bra. Ja, tills du bestämde dig för att kasta blöta svampar på mig." svarar Severus och skrockar lite. Jag fnittrar till och lägger mina armar om Severus nacke. Han ser in i mina ögon och jag i hans.

Vi står så ett par minuter, stilla.

"Detta är den bästa dagen i mitt liv." mumlar Severus, jag ser förvånat på honom med huvudet på sned. Mina tänder släpper min läpp som jag omedvetet bitit tag i.

"Den bästa än så länge..." mumlar jag och sträcker mig upp på tå. Mina läppar möts utav Severus, först mjukt och sedan mer passionerat. Severus hivar upp mig i sin famn och placerar mig på köksbänken bakom oss.

Jag börjar fumlande att dra upp hans skjorta från insidan av hans byxor och smeker långsamt hans rygg medan jag drar skjortan uppåt. Mina fingrar vandrar över hans utåtbuktande ärr, jag följer några av dem med toppen utav mitt ena pekfinger och jag kan känna hur Severus flämtar till då och då.