~Förbjuden Romans - 3 - Något Nytt Blir Slutet~ [HP FF - Snape]

~Kapitel 30~

Jag sträcker på mig, mina fingrar möter solens strålar som trevar sig in i vårt sovrum genom springorna mellan fönsterkarmen och gardinerna. Jag hör ett lågt brummande bredvid mig. Min blick vrids mot min sovande fästman. Jag ler.

"Sev, raring, dags att vakna." viskar jag i hans öra. Han vrider sig lite men förblir sovandes. Jag kysser hans nacke och hals.

"Sev... Sev... Dags... Att vakna..." viskar jag, han rör sig lite och det brummande hummandet hörs ännu en gång.

"Mmh... Ljuvligt sätt att vakna på..." mumlar han och ser på mig.

Jag lutar mitt huvud bakåt, mina ögonbryn hopdragna och mina ögon undrande.

"Hjärtat?" frågar Severus,

"Har du gråtit Sev?" frågar jag, min röst lite orolig. Severus drar med sin hand över kinderna.

"Det är möjligt." mumlar han och reser sig sedan ur sängen och börjar hastigt klä på sig.

"Severus? Vad är fel?" I vanliga fall brukar du vilja mysa på morgonen när jag vaknar före dig... Severus vrider sig och ser på mig, en mjukhet över hans ansikte och sedan ett roat leende.

"Vad?" frågar jag hastigt med ett leende som gensvar.

"Ditt hår Duvan..." skrockar han fram och jag drar med fingrarna genom mitt hår. Det är alldeles rufsigt och tovigt.

"Tihi, ojdå." Severus som nu är fullt påklädd i sina vanliga professor kläder kommer fram och kysser mig på pannan.

"Seså, gå upp, jag sätter på lite te." Jag nickar mot honom och han försvinner från sovrummet.

Vi sitter tyst vid köksbordet och äter frukost. Severus läser morgontidningen som vanligt och jag läser veckans författar tidning. Nyfiken på nya upptäckter eller recensioner om gamla författare. Klockan tickar på väggen och Ezralié ligger utsträckt i köksfönstret.

"Så..." säger Severus utan att se på mig,

"Så vad?" frågar jag och ser upp från min tidning. Severus lägger ner sin och även jag.

"Så, är du redo för idag?" frågar han och en klump bilds genast i min mage.

"Umh, ja, jag antar det." Severus höjer sitt ena ögonbryn på det där säregna sättet som han har.

"Du kan fortfarande säga nej, alltid." säger Severus och tar sedan upp sin tidning igen och avslutar därmed samtalet utan att jag hunnit svara honom.

Med kängorna på, halsduken virad och kappan på plats vandrar jag ut från vårt hus med Severus vid min sida. Vi hade enkelt kunnat använda vår egen eldstad för att ta oss till Hogwarts men en skön promenad till Medova känns som en bra idé. Jag lägger min arm om Severus arm och tillsammans vandrar vi under tystnad med bara den knarrande snön och vindens ylande som sällskap.

Hundratals tankar hinner passera mig innan vi närmar oss Medova. Kommer jag kunna öppna? Hur ska jag kunna öppna? Vad finns där inne? Vad händer om jag lyckas öppna den men inte visas värdig? Vad tycker Sev om allt detta? Vem är jag egentligen? Hur ska jag kunna förändra något så mäktigt som en kunskapsbank från Rowena? Varför kan vi inte bara få ha ett lugnt, vanligt liv..? Kommer det alltid att vara såhär?

"Penelope! Penelope!" En ung flicka kommer springandes mot mig och Severus med en bok i sin hand. Hon vinkar glatt med den andra handen och jag känner nästan genast igen henne. Hon var i bokhandeln med sin klass för några veckor sedan. Hon har söta blonda lockar, en ljusrosa kappa och ett par alldeles för tunna vita stickade strumpbyxor på sig.