~Förbjuden Romans - 3 - Något Nytt Blir Slutet~ [HP FF - Snape]

~Kapitel 13~

____________________________________________

Tillhörande Musik:

Sucker Punch - Sweet Dreams (feat. Emily Browning)

____________________________________________

Det varma vattnet från duschen strilar över min ömma kropp. Paniken som under de senaste tre timmarna härjat fritt i min kropp har nu lugnat sig. Severus ord och beröring jagade bort de mörka skuggorna som långsamt försökte närma sig mitt hjärta och min själ. Jag drar snyftande efter andan innan jag riktar upp mitt ansikte mot vattenstrålen. Vattnet runt mina fötter är färgat rött av mitt eget blod. Det svider och ömmar. Min kropp är stel och mina tankar våldsamma, fyllda av hat och sorg. En känsla av tomhet har lagt sig över mig från att ha förlorat mitt barn, min egna kropp och rädslan att ha förlorat Severus, allt på en dag.

"Varför hände detta..? Jag vill bara leva ett lugnt, stillsamt och lyckligt liv." mumlar jag sorgset.

"Har jag inte lidit nog?" frågar jag ut i tomheten med mitt ansikte riktat mot mina fötter.

Jag hör hur dörren till badrummet öppnas. Den avger ett sådant där gnisslande hemtrevligt ljud.

"Sev?" viskar jag lite oroligt, rädd att det ska vara någon annan. Det vita duschdraperiet blockerar min vy av badrummet och bara det lilla fönstret bredvid mitt huvud skänker ljus åt rummet. Jag har förlorat tryggheten i mitt egna hem...

"Det är bara jag..." mumlar han som svar, en suck av lättnad lämnar mina läppar.

"Jag vill inte lämna dig ensam..." mumlar han sedan vidare, jag ler mot tanken som flyger genom mitt huvud. Hur han vägrade låta mig duscha ensam, inte fören jag gick med på att han skulle få vara utanför och att jag skulle ha dörren olåst gick han med på att låta mig vara ensam i badrummet.

"Sev, jag klarar mig..." suckar jag fram med trött och mjuk röst. Jag får inget svar. Jag riktar mitt ansikte mot strålen ännu en gång. Plötsligt dras draperiet bort vid änden av badkaret. När jag vridit mitt huvud och dragit bort vattnet från mina ögon blir jag knäsvag av synen framför mig. Mina ögon spärras upp och mina läppar delas lite när jag drar ett hastigt andetag. Severus... Du är så vacker men jag kan inte... Jag är så, tom. Tänker jag och som om min älskade fästman kan läsa mina tankar kliver han långsamt in i badkaret. Jag vrider mig så att vattenstrålen faller mot min rygg istället.

"Severus... Jag kan inte..." mumlar jag och slår ner min blick. Även om min kropp skriker efter att få ha honom nära så är jag rädd.

"Penelope." Severus sätter sina fingrar under min haka,

"Jag älskar dig, inget av detta är ditt fel och jag kommer visa dig exakt hur mycket jag älskar dig. Hela dig. Att jag kunde blivit far men inte blev det denna gången är gårdagens problem för jag älskar dig och inget, absolut inget, av detta är ditt fel hjärtat." viskar Severus med hes och mörk röst, den rösten som får mig att bli alldeles yr, medan hans blick är fäst i min.

Där står Severus, helt avklädd, framför mig och ser på mig. Jag rodnar först lite men mina tankar är för upptagna med att skåda på mannen i mitt liv för att jag ska kunna tänka på att vara generad över min egen kropp som är alldeles blåslagen och märkt av sår. Eller att vara generad över hans absoluta kärleksbekännelse. Jag låter min blick vandra hastigt från hans ljuvliga ansikte, över hans hårbeklädda bröstkorg, över hans mage och vidare ner tills jag till slut stiger upp till hans ögon nivå igen. Jag känner hur åtrå börjar pulsera inom mig, trots allt så älskar jag denna man mer än livet självt. Severus tar det sista steget som skiljer våra kroppar åt. Han kysser mig på pannan och jag virar mina armar om hans kropp. Värmen från vattnet sköljer över mig på utsidan, värmen från honom svämmar över inom mig.