~Förbjuden Romans - 3 - Något Nytt Blir Slutet~ [HP FF - Snape]

~Kapitel 8 (del1)~

Ett bultande väcker mig, jag slår flämtande upp mina ögon och ser med suddig blick omkring mig. Jag befinner mig i ett kallt rum med lågt tak. Inget ljus finns förutom det från dörrens fönsterlucka av galler. Golvet av sten är kallt, hårt och fuktigt. Jag sätter mig upp och skakar på huvudet. Vart är jag..? SEVERUS?! Jag ser mig hastigt omkring men kan inte se någon annan än mig själv i rummet. Jag andas ut en lättad suck över att han inte är fast här. Vart du än är Sev, håll dig undan, dessa människor skojar inte.. Jag vill bara att du ska vara säker. Tänker jag och känner hur tårarna rinner ner för mina kalla kinder.

Jag rycker i dörrens galler,

"SLÄPP UT MIG!" Jag skriker tills halsen gör ont. Då hör jag hastiga steg och en ful och obehaglig man kommer ner för trapporna. Jag backar hastigt när han riktar staven mot mig.

"Var tyst, annars använder jag crucio förbannelsen på dig odåga!" skriker han med sliskig röst mot mig, mitt hjärta bultar och mina ben skakar men jag tar mod till mig.

"Släpp ut mig! Ni kan inte hålla mig här!" utbrister jag, men mannen bara ger mig ett nöjt leende.

Han låser upp dörren och stiger in. Jag backar skräckslaget och snubblar på det ojämna golvet. Jag faller handlöst till marken. Mannen riktar sin stav mot mig,

"Detta ska bli ett sant nöje! CRUCIO!" utbrister han och en oumbärlig smärta sprider sig genom hela min kropp. Jag skriker andlöst ut av smärtan medan min kropp vrider sig på det hårda golvet. Det känns som om mina lemmar ska slitas av och brinna upp samtidigt.

Efter vad som känns som en evighet slutar smärtan då en man ropar från någon plats bortom trappan som leder ner till rummet där jag hålls fången.

"Slingersvans!" ropar rösten,

"Kommer mästare!" ropar den vidriga mannen som står i rummet med mig tillbaka.

"Håll tyst här nere nu!" säger han innan han smäller igen dörren och låser. Jag ligger snyftandes kvar på golvet och kryper ihop till en skakandes liten boll.

"Sev..." mumlar jag mellan snyftningarna.

Jag hör den där galna rösten igen, den följs utav ekandet av klickande skor mot stengolv. Bellatrix vandrar ner för stentrappan som leder till rummet där jag hålls fången.

"Vet du, jag förstår inte vad Snape ser i någon som dig." hissar hon och leker med sin trollstav medan hon lutar sig mot dörren gjord av galler. Jag stirrar trotsigt mot henne och försöker samla ihop mig så gott jag kan. Bellatrix ser tillbaka mot mig,

"Aw, är inte det sött. Lilla flickan försöker se tuff ut." Jag försöker resa mig men det hugger i min mage. Jag lägger armen om den och kvider hjälplöst medan tårarna flödar.

Bellatrix skrattar hissande och illvilligt, det skickar rysningar över min kalla rygg som även den ömmar. Min mage hugger till ännu en gång.

"Åh, jag är sååå ledsen lilla flicka." säger Bellatrix med en nöjd röst. Jag vrider upp mina ilskna och svullna ögon mot henne.

"Jag betvivlar att du har något du är ledsen för, men för nöjets skull, vad fan är du ledsen över?!" skriker jag ut trots smärtan som hugger i mig, i hela min kropp.

"Aww, va gulligt. Det var ju bara planerat med en kidnappning, inte två." säger Bellatrix och slickar sig om läpparna. Orm.

"Vad pratar du om?!" skriker jag andlöst ut och försöker kravla mig upp men det är lönlöst.

"Jag antar att du inte visste?" fortsätter hon hånande och skrattar med ett ännu mer nöjt uttryck i ansiktet.

"Vad fan pratar du om?!" vrålar jag och jag reser mig upp i ren protest mot hennes närvaro. Jag står flåsandes och stirrar på hennes medan blod droppar från min fingrar efter att ha runnit från mina uppskrapade armbågar.

"Du var gravid." säger hon och jag kan se hur det riktigt glimmar i ögon på henne. Glimmar av rent hatiskt nöje.

"Jag är inte gravid!" säger jag och stirrar dumt på henne som om hon är den största idioten jag mött.

"Nej, nej det ÄR du inte. Iiiihihihihih!" tjuter kvinnan och dansar iväg från dörren upp för trappan.

Jag ser efter henne, tårarna strilar ner för mina bleka kinder och det hugger till i min mage. Jag lägger armarna om den. Mina ögon spärras upp.

"Sa hon just Du var gravid..? Som i att jag var men inte är längre...?" Min mage hugger till ännu en gång och allt blir suddigt. Mina ben viker sig och det sista jag känner är hur mitt huvud slår i hårt i det grova stengolvet. Jag var... Jag var... Jag var... Nej...