~Förbjuden Romans - 3 - Något Nytt Blir Slutet~ [HP FF - Snape]

~Kapitel 29 - Severus Perspektiv~

"Hör du henne..?" En röst slingrar sig in, trevar sig fram bland mina tankar.

"Ssser du henne..?" Rösten nästan hissar fram orden, som en orm.

"Kan du känna henne..?" Ren ondska, tagit form i en röst. Mina händer, våta. Mina kinder, tårfläckade. I min famn, en kropp.

"Öppna dina ögon... Ssse på henne.." Den hissande rösten, skoningslös. Jag kramar med mina fingrar, känslan är onekligen bekant. En vindpust, doften utav lavendel, honung och den där doften som jag aldrig kunnat sätta ord på. Doften av, henne... Jag öppnar mina ögon, långsamt. Millimeter efter millimeter. Min blick fäst rakt fram, den möts utav två gula stora ögon som stirrar stint på mig. Två vita tänder, två decimeter långa och sylvassa, glimmar till.

"Ssse på henne... Ssse, vad du har gjort..." Hissandet så blodskylande och isande kallt, kallt från en dödshunger endast matchad utav Döden själv. Mitt huvud sänks. Min blick fäst på henne, liggandes i min famn. Hennes blod fläckar hennes vinterbleka hy, mina grova händer, våra kläder. Klibbar i hennes ljuvligt röd-lila hår.

"Ssse... Ssse, vad du, gjort." Jag kan höra dess massiva kropp slingra sig fram genom mörkret.

"Nej. Jag... Jag har inte gjort det här." min röst ekar och tonas ut i mörkret. Som om den inte håller någon sanning och därför är oförmögen att höras i mörkret.

"Din gåva... Till denna värld, hennesss värld. Döden. Sssmärta. Lidande."

"Nej..."

"Ensssamhet." Jag drar Penelopes sargade kropp hårt in i min famn, hennes andetag raspande lågt.

"Hon är inte död din satans varelse!" Min röst håller genom mörkret, sanning finns i den.

"Jusssst nu..." Hissar ormen och ett hånfullt, ondskefullt skratt färdas genom mörkret medan de gula ögonen försvinner långt bort i det mörka. Dess röst fortfarande klar som om den fanns bredvid mig.

"Du kommer ssskänka även döden, åt henne."

"Aldrig."

"Vänta och ssssssssseee......." Vingslag hörs, skriet utav en fågel ekar genom mitt huvud och jag kan se vassa klor, en näbb och ett par mindre gula ögon. Det kommer rakt mot oss...

Jag sätter mig rakt upp, mitt hjärta bultar. Jag ser på mina händer, de är bleka, inget blod. Vid min sida ligger hon. Orörd och fridfullt sovandes.

"Penelope..." undkommer mig i en låg viskning, "min Penelope..." följer efter. Hon vrider sig lite och drar upp täcket till sin haka. Jag stryker bort en slinga utav hennes hår som är alldeles rufsigt. Mitt hjärta lugnar sig.

Jag lägger mig ner på rygg och trär långsamt in min arm mellan hennes axel och huvud. Hon kryper i sovande tillstånd ända intill mig och lägger sin lilla arm över mitt bröst medan hon lägger sitt ena ben ovanpå och emellan mina båda ben.

"Jag älskar dig..." mumlar jag och stryker hennes hår så att hon hummar nöjt.

"Jag kommer aldrig låta något hända dig. Aldrig." Ingen orm, ingen fågel, ingen trollkarl eller häxa. Aldrig.

Penelope vänder sig om, hon ligger med sin rygg mot mig och jag vrider mig åt samma håll. Mina armar drar in henne i min famn och hennes kropp formar sig efter min. Jag kan känna varje kurva och varje liten form som hennes kropp består utav. Hennes hår doftar ljuvligt utav lavendel, honung och... Den där doften jag aldrig kan sätta ord på. Henne. Jag somnar till ljudet utav hennes andetag, känslan av hennes kropp mot min och hennes doft som fyller mitt inre med lugn.