~Förbjuden Romans - 3 - Något Nytt Blir Slutet~ [HP FF - Snape]

~Kapitel 33~

Porträttet sluter sina ögon och böjer sitt huvud i en mjuk och elegant nick.

"Penelope Lovegood," säger hon, jag ser på henne, "Första gåtan. I vilken stad finns inga byggnader?" Jag ser på porträttet, mina ögonbryn drar ihop sig och skapar ett litet V i min panna.

I vilken stad finns inga byggnader... I vilken stad... Inga byggnader. En stad utan byggnader... Det måste finns någon logisk förklaring... Mina tankar virrar omkring, räknar om alla sorters städer jag kan komma på tyst för mig själv. Nu vet jag.

"Svaret på första gåtan är Eldstaden." Porträttet nickar,

"Korrekt."

"Andra gåtan. Den väger inget, men trots detta förmår inte ens den starkaste mannen att hålla den särskilt länge." Hmm... Den var svårare... Jag funderar ett tag och börjar räkna upp saker som den starkaste och den svagaste kan hålla lika länge. Det tar mig någon minut innan jag kommer fram till svaret.

"Svaret på andra gåtan är Andan." säger jag med säker röst. Porträttet nickar ännu en gång.

Jag andas ut, trots att jag känt mig säker på det svaret.

"Det är korrekt. Tredje gåtan. Jag gör dig hastigt fattig eller rik, lycklig eller olycklig. Får dig att frukta och känna glädje. Men när jag försvinner är allt som förut. Vem är jag?" Jag drar ihop mina ögonbryn. Du måste skämta... Det kan inte vara så lätt som jag tror att det är...

Trots att jag nästan genast får upp svaret i mitt huvud tar jag ett par sekunder till att fundera.

"Svaret på tredje gåtan är Drömmen." svarar jag och ser på porträttet som ler finurligt.

"Det är korrekt." säger hon och faller in i tystnad.

Jag kan känna nervositet ringla sig in över min kropp. Bara säg nästa gåta... Jag vill få det överstökat så fort som möjligt.

"Fjärde gåtan. Vad kan alla språk utan att någonsin ha behövt lära sig dem?" Jag ser fundersamt på porträttet, tack kära pappa för alla de där gåtorna som du ställde mig innan sängdags... De har fått min hjärna att tänka både logiskt och fritt på samma gång. Jag sluter mina ögon och andas ut.

"Svaret på fjärde gåtan är Ekot." Porträttet ser något missnöjt ut. Som om hon hoppas att jag ska svara fel. Som om hon inte vill öppna dörren för mig och det får min mage att knyta sig.

"Femte gåtan, gåtan som öppnar mig." säger porträttet och ser på mig med klara ögon. Som om hon försöker komma på den absolut minst trovärdiga gåtan för mig att lösa.

"I detta rum finns sju personer. Korrekt?" Jag ser frågande på henne,

"Korrekt." svarar jag innan jag kommer på att porträttet kanske räknar sig själv som en person. Jag känner fruktan sprida sig i mig att jag förlorat den sista gåtan. Jag kan känna färgen lämna mitt ansikte.

"Den femte gåtan," lättnad flödar genom mig, "i detta rum har det samma effekt på er alla. Alla sju är begränsade av den, upphöjda av den och blinda för den. Men inte bara ni i detta rum. Alla i världen gör det exakt samtidigt, exakt lika fort, i exakt samma takt. Vad gör ni?" Leendet på porträttet är finurligt och helt öppet hånande. Jag ser mig omkring i rummet.

Severus... McGonagall, Flitwick, Sprout, Dumbledore, Argo och jag. Vad gör vi allihop just nu, exakt samtidigt..? Alla i rummet stirrar tillbaka på mig. De verkar helt förvirrade utav frågan porträttet just ställt mig. Vad gör vi alla just nu... Severus ögon fångar min blick, de driver mig att tänka hårdare, fundera djupare, se mer. Jag stirrar på Dumbledores ansikte, sedan på Severus, sedan på McGonagall och upptäcker en sak. Jag ser ner på mina händer, lena och ungdomliga. Vad gör vi alla just nu... Vi är alla olika, vi har alla olika åldrar men det finns en sak som vi alla gör konstant och exakt lika fort...

Jag vänder mig tillbaka om mot porträttet i dörren.

"Svaret på femte gåtan är Åldras." säger jag och håller andan. Porträttet ser mig rakt i ögonen, hennes är klara och ärliga. Fulla av visdom.

"Det är korrekt." svarar hon och jag kan höra hur alla i rummet släpper ut en suck av lättnad, även jag.

"Penelope..." Severus röst mumlar ut mitt namn i en viskning så låg men ändå så kraftfull. Men min blick är fäst på porträttet.

"Penelope Lovegood. Du har klarat de fyra gåtorna vars svar du behöver bortanför denna dörr. Även den fråga som öppnar denna dörr har du besvarat korrekt. Du har visat dig värdig att träda innanför denna dörr. Om du är en värdig och äkta Ravenclaw kommer du att övervinna vad som ligger bortom... Om inte..."

Porträttet har ärliga ögon och det lugnar mig en smula samtidigt som dess ord sprider skräck och panik inom mig. Jag vet att det finns många sätt att dö på Hogwarts, men vad jag inte vet är om ett eller flera av dessa sätt finns bakom dörren jag just ska passera genom.

Ett handtag uppenbarar sig, identiskt till det på den första dörren. Jag greppar det, men innan jag vrider om det ser jag bakåt på Severus. En tår ringlar ned för min vinterbleka kind och faller ner mot golvet innan den träffar marmorn med ett litet klick. Jag kan se både fruktan och kärlek i hans dansande ögon. Hur de brinner för mig.

Med ett sista djupt andetag vrider jag om handtaget och dörren gnisslar på de uråldriga gångjärnen. Det är becksvart på andra sidan men jag stålsätter mig. Jag älskar dig Severus... Med den tanken stiger jag innanför dörren och den slängs igen bakom mig. Jag befinner mig i totalt mörker och total tystnad. Jag sätter handen bakom mig på jakt efter dörren men det finns inget bakom mig. Jag är alldeles ensam.