~Förbjuden Romans - 3 - Något Nytt Blir Slutet~ [HP FF - Snape]

~Kapitel 40~

När jag vaknar träffar solens strålar mitt ansikte, de har trängt in genom den lilla glipan mellan gardinerna. Det är måndag och jag känner mig utvilad och samtidigt trött. Den där känslan man får precis efter att man vaknat och sömnen inte riktigt släppt taget om ens kropp. Jag gäspar, sträcker på mig och känner att Severus inte ligger bredvid mig. Alltid uppe med tuppen. Jag drar på mig min morgonrock och tassar ner till köket där jag hittar honom vid köksbordet med tidningen framför sig och Ezralié på sin plats i fönstret.

"God morgon raring." säger jag och tassar fram med mina tofflors klappande mot trägolvet. Jag lämnar en kyss på hans tinning.

"God morgon Penelope." svarar han med den där ljuvliga rösten som alltid får det att fladdra till i min mage.

"Tack för att jag fick sova igår... Efter att vi hade pratat." säger jag med något dämpad röst och tar en kopp för att fylla den med tevatten. Severus säger inget, men jag hör honom vända blad i tidningen.

"Så, ska du åka till Hogwarts idag?" frågar jag och vänder min blick mot honom, Severus nickar.

"Säkert att jag inte borde följa med?" Han ser upp på mig,

"Du ska stanna hemma och vila." Hans röst hård men full av tillgivenhet och värme. "Din kropp har gått igenom mycket och jag vill inte utsätta dig för någon mer press eller stress. Tänk på att du börjar arbeta om en vecka." Jag nickar och himlar med ögonen samtidigt. Tankar om att börja jobba igen lyfter mig lite. Jag tycker om mitt jobb och vill gärna fortsätta med det.

När Severus avslutat sin kopp med te så reser han sig upp från stolen och ställer koppen i vasken. Han viker ihop tidningen och placerar den på diskbänken.

"Jag beger mig på en gång så jag kan komma hem fort igen." Jag nickar och följer honom med min blick. Han kommer fram och ger mig en kyss innan han tar en handfull med flampulver och stiger in i vår eldstad i köket. Nästa sekund är han borta.

Jag lutar mig tillbaka i stolen och suckar.

"Jadu Ezralié gubben. Ska vi sätta fart med dagens sysslor?" Min katt ser upp på mig och sätter sig långsamt upp i fönstret. Jag ser på honom,

"Jag håller med dig. Vi struntar i det idag. Vad sägs som att baka istället?" Ett lågt jamande hörs och jag ler.

Jag avslutar min kopp med te och börjar sedan att rota runt i mitt skafferi och mina skåp. Jag plockar fram ingredienser, skålar, formar och slevar.

"Det blir en trevlig överraskning för Severus när han kommer hem..." mumlar jag och med ett flick utav min stav börjar grammofonen att spela en ljuvlig melodi komponerad utav piano, stråkinstrument och mörka trummor. Jag sätter igång med mitt bakande.

Efter ett par timmar är halva diskbänken täckt utav olika sorters bakverk och det doftar i hela huset. Jag hör flammor bryta ut i eldstaden och i nästa sekund står Severus i vårt kök.

"Mmmh... Det doftar underbart Penelope..." mumlar han med sin säregna näsa i luften. Jag fnittrar lite, nöjd över hans reaktion och ännu mer nöjd då jag känner hans armar om min midja medan jag arbetar med disken. Han kysser min nacke.

"Jag kommer bli en fet gubbe snart om du fortsätter att baka sådana ljuvliga små frestelser och fantastiska måltider Duvan..." Ett mjukt skratt rullar över min tunga och jag ger Severus en snabb kyss.

Jag placerar brickan på vardagsrumsbordet. Den är täckt av ett kakfat, två koppar, en tekanna, socker, mjölk och två assietter. Severus sätter sig tungt i sin fåtölj och jag sjunker ned i fåtöljen bredvid som är min. Jag häller upp te i båda våra koppar och placerar en muffin toppad med en fluffig kräm som smakar utav hallon och banan. Severus tar en med toppning av mörk choklad och apelsin. Vi fikar i tystnad, njuter av lugnet som finns för stunden.

Severus berättar för mig vad som hände i Dumbledores kontor då han berättade för honom det jag berättade för Severus. Jag lyssnar och blir föga förvånad då Severus berättar att Dumbledore verkade besviken över att det inte var någon typ utav övermänsklig kunskap som fanns bakom dörren. Men lättnad ringlar sig genom mig. Jag vet vem jag är, jag vet mer om min historia och jag vet mer om min framtid. Jag har också en känsla av att livet kanske blir lite lättare nu. För oss individuellt och för oss som ett par.