~Förbjuden Romans - 3 - Något Nytt Blir Slutet~ [HP FF - Snape]

~Kapitel 28~

"Jag gör det." säger jag med klar röst då jag och Severus återvänt in i husets värme och vardagsrummet. Vi står i dörröppningen, Severus händer på mina axlar och en utav mina händer ovanpå hans ena. Dumbledore ser nöjt på mig medan Coraline har ett fundersamt uttryck i ansiktet och Joshua, nåja, Joshua ser ut som han alltid gör.

"Utmärkt." säger Dumbledore och reser sig upp,

"Men, inte idag." fortsätter jag och håller halvt upp min lediga hand.

Dumbledore stannar mitt i ett steg,

"När?" frågar han bara,

"Jag och Severus pratade om det och det är säkrast att göra det nu under vinterlovet då det är få elever på skolan så imorgon." Dumbledore nickar.

"Jag hittar ut själv, vi ses imorgon förmiddag." säger Dumbledore kort, men innan han hunnit hela vägen ut i hallen vänder han sig halvt om,

"Och tack för teet." säger han innan han lämnar vårt hus och transfererar från vår tomt, förmodligen tillbaka till Hogwarts. Han lämnar en spänd energi efter sig i vårt hus. Även en känsla av tomhet har fäst sig inom mig.

"Ska du verkligen göra det?" frågar Coraline, hon rycker effektivt ut mig ur mina tankar och då jag ser på henne lägger hon huvudet på sned.

"Ja det ska jag, jag måste göra det." svarar jag och går fram till Severus fåtölj och sätter mig på armstödet. Jag kramar en varm kopp mellan mina händer. Brasan sprakar i andra änden utav vardagsrummet.

"Jag måste säga att jag inte riktigt litar på Dumbledore. Jag vet inte riktigt men för mig har han alltid varit så girig..." Coralines röst är lite smått försiktigt. Men vad hon säger känns som sanning.

"Jag vet, jag har haft den känslan jag med men det är inte för honom jag gör det utan för mig. Jag vill se ifall jag verkligen är värdig. Jag vill veta om det stämmer, om jag verkligen är den jag alltid trott mig vara eller någon annan." svarar jag på Coralines oställda fråga. Är jag ens mig själv egentligen? Hade jag varit annorlunda om jag hade haft vetskapen om det här tidigare..? Jag fäster min blick på tevattnet i min kopp.

Joshua kommer in i vardagsrummet och släpper den stora väskan vid sina fötter med en hög duns.

"Älskling, vi måste åka nu om vi ska hinna hem och hämta Felix." säger han medan han vandrar fram till oss båda. Coraline ser upp och nickar.

"Kommer ni och hälsar på någon dag?" frågar Coraline och ser med glada ögon på mig.

"Självklart gumman, klart vi kommer. Eller, jag i alla fall." fnittrar jag fram och tänker på Severus som förmodligen följer med om något år. Han är inte den som gärna vill resa iväg sådär.

"Det låter bra, bara skicka en uggla innan." säger Joshua och ler ner mot mig efter att han kysst Coralines tinning. Jag nickar och ler mot de båda.

Efter att jag sagt hejdå till mina vänner och sett dem försvinna ner längst vägen mot Medova går jag ut till Severus arbetsskjul på baksidan. Jag knackar på dörren och går sedan in, Severus sitter med ryggen mot mig, arbetandes på någon brygd i kitteln framför honom.

"De har åkt nu..." säger jag med lågmäld röst och går fram till honom,

"Redan? Klockan är ju bara lite efter två."

"Ja, redan, de skulle hämta Felix och sådant." Severus verkar helt inne i sitt arbete, jag kysser honom på kinden. Ett hummande bryter ut från hans hals och det får mig att le.

När kvällen kommer och det är dags för natten att skänka vila och lugn så kan jag inte finna ro i min kropp. Jag ligger bredvid Severus och vrider och vänder mig i sängen. Vi har inte pratat mycket idag, mest har jag sysselsatt mig med att städa och baka medan Severus varit ute i sitt skjul och arbetat.

Det har faktiskt varit skönt att få lite egen tid att tänka och fundera efter allt som hänt och alla människor som varit här. Men nu, nu vill jag inte grunna, grubbla eller tänka mer. Nu vill jag få ro och vila inför imorgon men hur jag än vrider mig, vänder mig, vänder på kudden, snurrar på täcket... Inget hjälper.

En suck av djup irritation undkommer mig,

"Penelope... Du kommer få sängen att rasa ihop snart av ditt frenetiska vändande och vridande." säger Severus och jag känner hur han vänder sig mot mig. Hans fingertoppar stryker sidan utav mitt ansikte där jag ligger på rygg och stirrar upp i tyget på vår himmelssäng.

"Vad är det du tänker på?" Severus röst är långsam och låg, den vibrerar sig genom min kropp.

"Jag kan inte somna..."

"Jo, det märker jag..." Jag vrider mitt huvud och ser på honom där han ligger upphöjd på sin armbåge. Hans bröstkorg blottad och jag kan inte hindra mina ögon från att vila någon sekund på hans brösthår. Lika svart som håret som kläder hans huvud.

"Jag bara funderar och tänker på allt som har hänt och allt som kommer hända..." Severus ser på mig med varma ögon, de börjar att dansa, dansa sådär som de gjorde för mig i början... Då allting började.

"Vill du jag ska hjälpa dig att somna..?" viskar Severus i mitt öra, hans röst är så mörk och skrovlig att värme sprider sig genom min kropp. Jag nickar långsamt...

Severus rullar så att han ligger ovanpå mig, hans läppar mjukt mot mina och hans tunga trevandes på jakt efter min som girigt möter hans. Han har sin vikt på armbågarna men hans hand stryker mitt lockiga tjocka hår.

"Sev..." mumlar jag med ett flåsande andetag. Severus stryker med sin fria hand längs med sidan utav min kropp, över min höft, över mitt uppdragna ben... En våg av härlig gåshud färdas över mig.

Jag drar med mina händer över Severus rygg, mina fingrar färdas upp och ner över de hundratals ärren som märrar hans skin. Jag låter dem inte hindra mig även om jag märker att Severus för en sekund stelnar till lite innan han ger vika för min beröring. Våra kroppar tätt tryckta mot varandra. Jag minns den där första gången då jag lutade mig mot honom, då jag la min arm över honom.

Severus fortsätter med vana att smeka min kropp och vi påbörjar en vild dans av kärlek, värme och hetta. Men mina tankar vilar på den där första gången vid stenarna på baksidan utav Hogwarts, efter bron... Jag minns hur smärtan över att ha fått det där brevet, brevet om mina föräldrar, river sig genom mig men hur regnet som faller ner på oss båda i den stunden skänker en sorts tröst. Hur Severus sätter sig bredvid mig, hur jag lutar mig mot honom och hur han efter ett par sekunders tvekan för första gången omfamnar mig. Trots att vi i den stunden var professor och elev, att förhållande mellan professor och elev var och är förbjudet.

Severus kysser mig vilt, det rycker mig tillbaka och jag besvarar honom med samma passion och känner hela hans kropp mot min. Men mina tankar vandrar tillbaka ännu en gång till den där regniga, fruktansvärda dagen. Hur jag frågade Severus vad vi var och hur jag fick svaret att vi aldrig kunde bli något på grund utav vilka vi var. Vilken lång väg vi kommit, va mycket som har ändrats och vilken lycklig kvinna jag är... Min Severus, som blev min trots allt som talade emot det. Trots alla hinder. Det blev vi trots att du aldrig trodde på det...

Jag känner en våg av lycka och jag släpper tankarna på den där dagen för över två år sedan. Jag låter min kropp föra min talan med hettande passion för min man som jag åtrår mer än vad jag någonsin trodde att jag skulle fysiskt kunna åtrå en annan människa...

Efter vår vilda dans under täcket känner jag mig matt i kroppen, på ett otroligt skönt sätt. Jag ger Severus en kyss, svettpärlor smeker hans panna och hans säregna näsa. Jag kan inte hindra mig själv, jag drar med mitt finger längs hans näsrygg och... Han ler faktiskt... Han ler. Som jag saknat det leendet... Det där speciella, vackra leendet...

"Jag älskar dig Severus..." mumlar jag och kryper tätt intill medan Severus lägger armen om mig så att jag kan vila mitt huvud i hålan mellan hans nacke och axel.

"Jag älskar dig min Duva..." mumlar Severus samtidigt som han kysser mitt huvud,

"Sov gott..." fortsätter han och drar täcket upp över min axel medan jag lägger min arm över hans bröstkorg.