~Förbjuden Romans - 3 - Något Nytt Blir Slutet~ [HP FF - Snape]

~Kapitel 18~

Jag vandrar med min hand om Severus arm genom Diagongränden på jakt efter julklappar till Coraline och Joshua. Den packade snön krasar under våra skor och vart vi än går vrider folk sina huvud och stirrar på oss. Vissa viskar och vissa till och med glor med hårda ögon. Åldersskillnaden på 20 år mellan mig och Severus är verkligen påtaglig, jag hade glömt allt det där. I vårt hus på Meadow Lane och i den lilla byn utanför är vi bara ett vanligt par efter så lång tid. Men här, här är det annorlunda.

Jag kramar Severus arm lite hårdare och ler upp mot honom i ett tappert försök att se självsäker ut. Om jag ska gissa från Severus uttryck så misslyckas jag katastrofalt på den fronten. Jag vrider tillbaka mitt huvud mot fönstren till de olika butikerna. Mina ögon får syn på något, jag drar med Severus mot fönstret och där hänger ett vackert och simpelt armband med tre berlocker. Ett hjärta, ett par vingar och en sol.

"Vad tror du om det till Cora?" frågar jag Severus med glad röst, han ser på mig och nickar stelt. Hans beteende liknar det han hade på Hogwarts. Kallt och hårt. Men hans ögon brinner för mig, jag vet att min Severus finns där inne. Sedan gör det ju absolut inget att få se mannen som fick mig på fall... Blandat med mannen jag älskar djupt... Tänker jag och ler lite för mig själv när tankar från tiden på Hogwarts uppkommer.

Alla gånger jag sneglat efter honom, när jag mötte honom i korridoren på väg mot biblioteket och han faktiskt talade frivilligt till mig... Hur hans rock alltid fladdrade när han stormade fram genom korridorerna med ryslig fart, sättet han kunde fängsla mig med sina ord och sin närvaro under lektionerna... Alla de minnena rusar genom mitt huvud medan vi stiger in i den lilla butiken och mina kinder hettar till lite då jag minns den där kvällen inne i det lilla rummet bakom lönnväggen. Severus sneglar ner på mig och som om han kan läsa mina tankar ger han mig det där leendet. Ett Severus-leende.

Efter att jag betalat 3 galleoner för armbandet och fått det inslaget vandrar vi ut ur butiken och vidare längs med den kullerstensbelagda vägen.

"Jag är sugen på något..." mumlar jag, mest för mig själv. Severus ser ner på mig med en liten vridning utav sin nacke. Ett litet leende sprider sig på hans läppar och jag gissar på att det är för hur påpälsad jag är med mössa, halsduk, vinterjacka, kängor, handskar och ett par strumpbyxor under mina jeans. Jag ser ut som en vandrande snögubbe i formen, fast svart och mörklila i färgen.

"Vad?" frågar jag och ger honom ett stort leende.

"Godis?" frågar han bara, Severus röst är låg och mörk, som om han inte alls säger godis egentligen trots att det är det han gör och det han menar. Jag har verkligen vant mig vid rösten du använder hemma... Fast, jag gillar denna rösten... Tänker jag för mig själv och en rosenröd färg sprider sig över mina kalla kinder.

Severus höjer sitt ena ögonbryn sådär som han alltid gör mot mig. Jag känner hur jag blir alldeles varm på insidan och min kropp börjar pirra. Jag nickar lite stelt mot honom och vi vandrar bort till Godisbaronen vars dörr flitigt öppnas och stängs av trollkarlar och häxor i alla åldrar.

Jag har alltid gillat Godisbaronen, både här och i Hogsmeade. Alla färger, alla skratt och den fantastiska doften. Det är ett ljuvligt företag och man lyckas aldrig lämna lokalerna utan att köpa med sig minst en påse. Jag fnittrar lite då jag ser en gammal farbror med tre småttingar springandes runt benen på honom, alldeles upprymda över att vara bland allt godis.

Jag släpper mitt grepp om Severus arm och vandrar runt. Jag slänger en blick mot honom där han står vid öppningen med armarna i kors över bröstet och läpparna i ett stramt streck medan han då och då sneglar ner på de små barnen som springer från sida till sida av butiken. Han passar verkligen inte in i en sådan sprallig och livlig butik, han står ut med sina mörka kläder och sitt hårda ansikte. Men det får mig bara att älska honom ytterligare lite till.