~Förbjuden Romans - 3 - Något Nytt Blir Slutet~ [HP FF - Snape]

~Kapitel 9 - Severus Perspektiv (del 2)~

"Ohyggligt väder." muttrar jag ilsket där jag spatserar fram så att den vattniga leran på marken stänker upp. Jag hade varit tvungen att plocka upp paraplyet halvvägs hem för att undvika att bli dyblöt. Hoppas att Penelope mår bättre nu... Hon såg så blek ut idag på morgonen när jag gick. Helt plötsligt stänker jag ner Penelopes katt som finns framför mig och jamar ilsket medan han vandrar otåligt från sida till sida.

"Ezralié? Vad gör du här ute? Du ska vara med Penelope. Du fick ju i uppgift att skydda henne och hålla koll på henne..." Katten jamar ännu en gång och fräser sedan ilsket. Vad sjutton är det med den här katten nu då? Tänker jag men innan några ytterligare funderingar hinner uppkomma i mitt huvud spärras mina ögon upp.

"Penelope. PENELOPE!" utbrister jag panikartat och slänger paraplyet på marken samtidigt som jag börjar springa mot vårt hem.

När jag svänger in genom staketvalvet ser jag hur dörren står på glänt. Jag drar fram staven ur min blöta rock och går med hastiga steg genom trädgården. Ezralié följer bakom mig, då och då fräsandes medan han reser sin blöta päls i en onaturligt hög ragg. Jag puttar upp dörren och möts av klösmärken på väggarna och tavlor på golvet. Jag vandrar in i vardagsrummet med staven höjd och vatten droppande från mitt hår.

"Penelope?" lyckas jag tvinga fram med låg röst. Men huset ligger tyst. Jag hinner inte lägga någon tanke vid vad som hänt med vårt hem, det är bara Penelope som finns i mitt huvud.

Jag ser mig omkring i rummet. Alla möbler är sönderklösta, bokhyllorna välta och väggarna bär rivmärken.

"Grårygg." mumlar jag ilsket och skrämt samtidigt utan att lägga någon mer tanke vid det. Jag springer upp på övervåningen men Penelope syns inte till någonstans i kaoset. Mitt hjärta slår i hiskelig fart, mina fingrar har domnat bort och allt snurrar. Om Grårygg har varit här så har Bellatrix varit här. Penelope, vad har jag gjort mot dig..?

Jag springer ner för trappan, genom vardagsrummet och vidare ut i hallen. Ezralié sitter vid dörröppningen till köket och ser med otåliga orangea ögon på mig. Hans svans går från sida till sida av otålig irritation och en klump bildas i min mage. Som en sten. Jag vandrar med ostadiga steg genom hallen, staven höjd. På köksgolvet ligger Penelopes favorit kopp, den hon reserverat till regniga och grå dagar som denna... Den är krossad och tevatten har lämnat en gul fläck efter sig på golvet.

Mina ben skakar mer, mina händer börjar skaka och ilska kokar inom mig. Jag vet precis vart de tagit Penelope och jag ska hämta henne. Även om det är en fälla. Om jag så måste dö så ska de inte få ta henne från mig. Aldrig. Jag springer upp på övervåningen, slänger av mig mina kläder från mötet som jag var på och tar på mina svarta byxor, min vita skjorta, min svarta frackrock och min stora svarta rock. Kläderna jag innan alltid bar.

Med staven i min hand transfererar jag från vårt förstörda hem till en grusgång. Gången leder fram till två enorma järnportar, ett svep med min stav och jag vandrar genom det. Framför mig reser sig Malfoys herrgårdshus bland mörka skuggor. Jag kan känna hur ilska, skräck, sorg, rädsla, adrenalin och flertalet andra känslor kokar inom mig.

Men hat är den överväldigande känslan. Jag kan känna hur allt varmt, allt mjukt och allt lyckligt som Penelope senaste två åren fått fram inom mig är som bortblåst. Jag går med bestämda steg upp för stentrapporna och in genom de väldiga dörrarna. Men ingen finns i hallen, jag fortsätter upp för nästa trappa. Jag kommer in i ett stort rum som är nästan helt omöblerat. Det enda som finns är ett avlångt bord med ett flertal stolar.

Jag kan se Bellatrix, Slingersvans, Grårygg, Mohra, Flint, Lucius och Narcissa, Rodolphus, Lestrange, Macnair och Rookwood. De står alla samlade ett, två eller tre steg bakom Voldemort.

"Ah, Severus. Vi har väntat på dig." säger Voldemort och ett grymt leende sprider sig över hans hiskeliga ansikte. Jag står rakryggat framför dem alla och ser på den som en gång hade hela min lojalitet i sin hand.

Men allt är annorlunda nu.

"Vart är hon?" säger jag, min röst hård och kall. Han ser på mig och jag hör Bellatrix hissa i bakgrunden. Det är inte ett gott tecken... Jag vrider min blick mot Bellatrix och sättet hon ser på mig raserar nästintill min värld.

"Hon är säker. Du trodde väl inte att du bara kunde ge dig av sådär Severus?" säger Voldemort och tar ett steg mot mig. Jag vrider tillbaka min blick mot honom.

"SEVERUS!" hör jag Penelope skrika ut och leendet försvinner från Voldemorts ansikte när jag i samma ögonblick drar min stav.

"Släpp henne. Hon har inget med detta att göra."

"Åh, jag håller inte med. Du förstår Severus, jag har upptäckt att vissa människor inte kan plågas tills de ger svar. Vissa är lättare att tvinga fram svar från genom att skada någon eller något annat." säger Voldemort och vandrar tillbaka till mitten av rummet.

"Roligare är det med." hissar Bellatrix fram, Voldemort håller upp sin hand och hon tystnar genast. Alltid redo att behaga sin mästare.

Jag ser på Bellatrix, hennes galna ögon har inget på mig nu. Det enda i mitt huvud är Penelopes plågade röst och jag vill rusa till henne. Det tar all min kraft att behålla fasaden jag satt upp.

"Jag förundras alltid över din blodtörst Bellatrix men detta är mellan mig och Severus." Bellatrix böjer ner sitt huvud och tar ett halvt steg bakåt.

"Så, Severus, ska vi börja?"

"Jag vet inte vad det är du vill."

"Åh, du generar dig själv Severus. Du vet vad du har, vad du stal från mig. Jag vill ha det tillbaka." ryter Voldemort som tappar kontrollen över sitt temperament för en sekund.

Jag höjer mitt ena ögonbryn,

"Bellatrix, ska vi hämta vår gäst kanske?" säger han och ser på henne. Hon slickar glatt sina läppar och går med svajande steg bort mot trappan som leder ner till fängelserummet. Mitt hjärta börjar bulta hårdare och en klump bildas i min hals som jag diskret försöker svälja bort.