~Förbjuden Romans - 3 - Något Nytt Blir Slutet~ [HP FF - Snape]

~Kapitel 38 - Severus Perspektiv~

Dörren öppnas och jag flyger upp från fåtöljen. Vad jag ser får mig att stå still, frusen till marken. Argo står bredvid mig, jag registrerar honom knappt men jag ser att han står lika still som jag. Jag kan knappt andas och mina ögon sticker av det starka blå skenet som omringar kroppen jag skulle känna igen vart som helst.

"Penelope..." min röst en tunn viskning som dör ut i det massiva rummet.

Framför mig hänger Penelope, hon bokstavligen hänger i luften. Hennes huvud böjt, hennes anklar korsade, hennes armar kramandes om något stort och fyrkantigt. Ett blått sken som en flamma omringar henne. Hon svävar, lite upp, lite ned... Jag vet inte om jag ska skrika, gråta eller springa fram till henne. Jag är frusen, fast.

Penelope sjunker långsamt ner till golvet, hon landar mjukt och försiktigt på den vita marmorn. Jag drar mig loss från min frusna position och springer fram till henne. Hon ligger på sidan med ryggen mot mig. Jag vänder henne så hon ligger på sin rygg,

"Penelope...?" Jag stryker bort håret från hennes ansikte och vad jag ser får mig att sjunka ihop och jag är lite i chock.

"Pe-Penelope?" Jag vet inte om hon andas men vad jag vet är att hon har åldrats de två dygnen hon varit borta. Min unga kvinna på lite mer än sjutton år som gick in genom dörren har två dygn senare kommit tillbaka genom samma dörr men ser nu ut att vara närmre tjugotre...

Hennes ögonlock fladdrar, hon öppnar sina ögon och samma ögon som jag så många gånger gått vilse i stirrar tillbaka upp på mig. Men, de är mer världsliga. Djupare.

"Penelope?" Hon blinkar, Penelope, kom igen, snälla, säg mitt namn... Var den samma som innan. Var min Penelope.

"Sev..." hennes röst är svag, klen och så tunn att det skickar rysningar genom mig. Men glädjen över att hon minns mig, över att hon fortfarande är min Penelope är nästintill berusande.

"Åh, Penelope... Jag var så rädd..." mumlar jag och drar upp henne i min famn. Hennes kropp är kall och tung, och den blir tyngre.

"Sev..." Jag ser på henne och hennes ögon stängs, hon blir tung i mina armar och jag känner hur hon driver iväg från mig.

Paniken som ringlar genom mig är påtagbar,

"Penelope..?" Lämna mig inte nu, "Penelope?" Argo kommer fram till oss.

"Severus, hon kommer bli okej. Hon är bara utmattad." Hans ord lugnar mig och jag känner mig mer säker. Jag drar in Penelope i min famn och reser mig upp från golvet. Hennes armar håller fortfarande ett stadigt grepp om det fyrkantiga föremålet som jag nu kan se är en bok. Med Argos bakom mig vandrar jag upp för trapporna till biblioteket. Jag kan känna hur min kropp strejkar mot vikten jag bär och de tunga stegen jag måste ta. Min kropp är inte vad den en gång i tiden var...

Dumbledore möter min blick och jag skakar mitt huvud, han andas ut av lättnad då han förstår att min Penelope inte förlorat sitt liv. Han är vis nog att inte ställa några frågor. Han kommer fram till oss,

"Jag kommer och hälsar på." säger Argo bakom mig och jag nickar utan att se på honom. Dumbledore sätter sin hand på min arm och i nästa sekund transfererar vi från Hogwarts till mitt och Penelopes hem i slutet utav Meadow Lane. En fördel med att vara rektor, den enda som kan transfererar inom Hogwarts murar och den fördelen var jag tacksam för just nu och mer tacksam var jag över att han endast släppt av oss och sedan lämnade oss.

Ezralié spinner då han ligger mellan Penelopes arm och sida. Hon har sovit i flera timmar. Solens morgonstrålar lyser in genom fönstret och får min älskade Penelopes hår att skimra vackert i rött och lila. Jag sätter mig på kanten utav sängen och stryker hennes kind. Hon har nu fått tillbaka sin värme och en lätt rosenröd färg vilar på hennes kinder. Ezralié har inte lämnat hennes sida sedan vi anlände från Hogwarts. Han är en bra katt, ett troget husdjur och jag är ganska säker på att hans närvaro är bra för Penelope.

Jag ser på klockan, visarna berättar för mig att den är halv åtta på morgonen. Det betyder att Penelope sovit i bra mycket mer än tolv timmar. Jag drar med mitt finger över hennes kind, Jag själv har inte sovit en blund sen vi var på Hogwarts. Mina ögonlock är tunga och mina ögon svider. Kanske borde försöka få lite sömn i alla fall... Jag reser mig från sängkanten och drar av mig mina kläder innan jag kryper ner under mitt eget täcke och somnar med min hand på Penelopes arm, försiktigt placerad för att inte störa henne.