Miss Perfect

fem

"Kom ihåg att ringa om det är något", ler farmor när jag har klivit ur bilen nästa morgon.
"Det ska nog inte behövas", svarar jag och försöker låta självsäker trots att jag aldrig varit såhär nervös tidigare.
"Det kommer gå bra!"
"Ja", säger jag. "Vi ses i eftermiddag!"

Jag går iväg mot den stora skolan. Hjärtat slår snabbt och jag får hemska bilder i huvudet av hur alla kommer stirra och skratta åt mig.

Jag rycker upp porten och kollar mig omkring. Ingen verkar ha kommit än.

Efter en stunds letande hittar jag rektorns rum. Jag knackar på och en grön lampa lyser över dörren vilket jag tolkar som 'kom in'.

"Hej", säger en man med grått hår, kavaj och en rutig skjorta.
"Hej, jag heter Melissa. Jag är ny..." börjar jag.
"Jaha, hej! Jag heter Christer", ler han nu. "Jag har hört vad som har hänt, jag beklagar... Men du är mycket välkommen hit jag hoppas du kommer trivas här!"

Han ger mig en medlidande blick.

"Tack", säger jag.

"Här är en nyckel till ditt skåp, nummer 487", han ger mig en gammal nyckel. "Och ditt schema."

"Tack så mycket!" ler jag svagt.
"Om du bara följer korridoren ner och sen tar höger längst bort kommer du till ditt skåp", säger han och pekar med hela armen.
"Okej, jag hittar nog", svarar jag och går mot dörren.
"Lycka till, du kan komma och prata när du vill!"
"Tack"

Jag följer vägen han sa åt mig och hittar mitt skåp. Det går trögt att låsa upp men jag antar att det inte har använts på ett tag.

Jag hänger in min jacka och kollar på schemat. Wow! Slut klockan två varje dag förutom torsdagar halv fyra. Men det är mycket bättre än fyra varje dag som i USA.

Nu fattas bara lite vänner så kanske jag kan trivas här lite i alla fall.

Sakta men säkert fylls korridorerna med elever. Vissa kollar lite extra på mig men ingen fnissar eller viskar som jag tänkt. Vilket såklart är jätteskönt.

Jag tänker på vad farfar sa vid frukosten. Min kusin går tydligen här. Aaron tror jag han hette. Hoppas att han är snäll så jag får hänga med honom om jag inte hittar några andra vänner.

Jag tar upp min mobil och ringer till farmor.

"Hej gumman vad är det?" frågar hon oroligt.
"Jag undrar bara hur Aaron ser ut. Eller heter han så?"
"Ja, han är ganska lång, blond och blåa ögon."

Jag kollar mig omkring.

"Så ser typ alla ut..."
"Jaha men jag skickar en bild!" säger hon. "Ha det så bra!"
"Okej tack! Hejdå."

Min mobil plingar till och jag kollar på bilden. Ungefär som hon beskrev men håret är lite krulligt.

Vi har samma ögon i alla fall. Han är väldigt lik min pappa...

Jag väcks ur tankarna och hoppar till av ett skåp som stängs och jag kollar åt sidan.

En smal kille med väldigt blont hår, gullig näsa, jeans och en blåvit tröja står där.

Han kollar på mig och ler.
"Förlåt, skrämde jag dig?" flinar han gulligt.
"Nej asså jag..."stammar jag nervöst. "Det är lugnt"
"Okej! Är det du som är den nya tjejen från USA?"
"Öh, jaa... Hur vet du det?" frågar jag.
"Vi fick veta i fredags att du skulle börja här och att du var från USA. Hur kommer det sig att du har flyttat hit?"

Jag kollar ner i marken en kort stund men tar ett djupt andetag för att svara.

"Asså jag, mina fö-"
"Jacob!" hörs en röst.

Killen som tydligen heter Jacob vänder sig om.

En kille med ganska långt hår står i en dörr och vinkar åt honom att han ska komma dit.

Jacob ger mig en snabb blick.

"Vi ses", säger han léendes och går iväg.

Okej han var väldigt gullig!