Miss Perfect

sju

Efter skolan stannar jag kvar en stund för att fixa iordning mitt skåp. Jag skickar ett sms till farmor att jag kan gå hem för det är inte så långt.

"Är du fortfarande kvar?" frågar någon helt plötsligt och jag rycker till. Igen.

Det värsta är att det är Jacob. Han tror säkert att jag är en person som är väldigt lättskrämd.

Jag känner att jag blir lite röd i ansiktet.

"Du gillar att skrämma mig..." skrattar jag.
"Det är du som är väldigt rädd av dig", flinar han tillbaka.

Jag ler.

"Men som svar på din fråga, ja jag är fortfarande kvar, jag behövde fixa mitt skåp lite. Du då? Varför är du kvar?" frågar jag.
"Jag hade utvecklingssamtal"
"Jaha"

Han tar på sig sin jacka och lägger i några böcker i en svart väska. Jag är färdigfixad i skåpet nu så jag tar också på mig min jacka.

"Var bor du?" frågar han.
"Eh... Alltså jag vet inte riktigt vad det heter men någonstans vid en mack..."
"Statoil?" frågar han.
"Ja så heter den nog..."
"Jag bor också åt det hållet"

Inom mig är jag jätteglad och varm. Den här känslan är annorlunda mot vad jag känt förut. Samtidigt har jag dåligt samvete för jag har knappt tänkt på Luke på hela dagen. Jag älskar honom men det har aldrig känts såhär när jag är med honom.

"Hur har din första dag varit då?" frågar Jacob och avbryter mina tankar.
"Bra men jag har lite svårt att förstå vad vissa lärare säger när de pratar så snabbt..."
"Jaha, men det är ju inte så konstigt att du tycker det är lite svårt. Det är knappt jag förstår ibland. Men du är väldigt duktig på svenska, man hör knappt någon brytning", ler han.
"Tycker du?" frågar jag förvånat. "Jag har alltid pratat svenska med min pappa..." säger jag och biter mig i läppen.

"Jaha men varför flyttade ni hit? Har dina föräldrar fått jobb här eller något?" frågar han.
"Nej, jag flyttade hit själv. Mina föräldrar är... Döda..."

Jacob stannar upp och kollar på mig.

"Åh förlåt... Det var verkligen inte meningen jag är så ledsen. Förlåt mi-"
"Det är okej, du kunde inte veta det", ler jag.

Resten av vägen blir lite stel men jag är ändå glad att han går med mig annars hade jag inte hittat...

"Jag bor här inne någonstans", säger jag.
"Okej, jag bor lite längre upp", svarar han och gör en gest upp för backen.
"Okej men tack för du gick med mig, jag hade nog gått vilse annars", skrattar jag.
"Inga problem, vi ses imorgon", ler han och går iväg.

Jag kommer in och märker att det luktar nybakt.

"Hej!" ropar jag.
"Hej! Har du haft en bra dag?" frågar farfar och kommer ut från köket med en tidning i handen.
"Ja helt okej. Jag går i samma klass som Aron och han är jättesnäll mot mig. Jag pratade mest med honom och några av hans kompisar."
"Går ni i samma klass? Vad roligt!" ropar farmor och jag kollar in i köket.

Hon står och lägger i bullar i en påse och stoppar den sedan i frysen.

"Vill du ha?" frågar hon och räcker fram en varm.
"Ja tack!"

Jag chockas över hur god den är.

"Den är hur god som helst!" utbrister jag.
"Tycker du? Tack!" ler hon.
"Ja, verkligen!"
"Åh vad snällt! Men du, jag har en fråga. På fredag kväll är vi bjudna till ett par av våra kompisar för mannen, Lars fyller år. Det kommer vara andra ungdomar där från hans släkt men du behöver inte följa med om du inte vill."

Det finns ju inte direkt något roligare att göra...

"Ja men det kan jag väl följa med på", svarar jag.
"Om det blir för tråkigt kan du ju gå hem igen!"
"Ja..."

Jag går till mitt rum och bestämmer mig för att ringa Luke. Hans telefonsvarare går igång så jag testar att ringa Emmy istället men där får jag ingen svar heller...