Miss Perfect

två

Basketmatchen är ovanligt intressant faktiskt. Det händer mycket hela tiden och det är bra för då somnar jag inte.

När den är slut bestämmer vi oss för att åka och äta någonstans.

"Pizza?" frågar Luke.
"Of course, what else?" svarar jag eftersom det nästan alltid blir det när vi får bestämma.

Vi åker till närmaste pizzeria och beställer vår favorit, Hawaii. Sedan sätter vi oss vid ett litet bord och väntar på att de ska lagas.

"What did you think about the game?" frågar han.
"It was funnier than usual..."
"Yeah it happened a lot!"

Vi får våra pizzor och börjar äta under en behaglig tystnad.

Precis när jag ska ta sista tuggan börjar min mobil ringa.

Det är något konstigt nummer men jag bestämmer mig för att svara ändå.

"Hello?" svarar jag som vanligt och glömmer säga vem jag är.
"Hi, is this Melissa Carson?" frågar en man.
"Yes..."
"My name is Edward, I'm a doctor. I am very sorry to tell you this but your parents have been in a car accident", säger han och jag känner hur paniken stiger inom mig.
"What?" halvt skriker jag.
"They are here at the hospital in Chicago and we're doing all that we can to help them. Both of them hurted their heads very hard. I suggest you come here as soon as possible", säger mannen lugnt och sansat.

Jag känner hur tårar rinner ner för mina kinder och jag reser mig upp.

"I'll be there", säger jag och lägger på.

"What happened?" frågar Luke oroligt och reser sig upp han med.
"My parents... They were in a car accident. Can you drive me to the hospital?" frågar jag snabbt.
"Of course, come on!" säger han och skyndar sig ut från pizzerian.

Vi åker under tystnad och jag snyftar till lite då och då.

När vi äntligen är framme springer jag in i förväg och tränger mig längst fram i kön till receptionsluckan.

"Hey! What are you doing?" säger någon man surt men jag bryr mig inte.

"I'm gonna see my parents, Axel and Marie Carson!" säger jag snabbt till kvinnan i luckan.
"What's your name?" frågar hon.
"I'm their fucking daughter just tell me where they are!" skriker jag.

Om jag inte hade varit såhär utom kontroll hade jag aldrig sagt så till en annan människa men just nu hinner jag inte tänka alls.

Kvinnan ser chockat på mig i en halv sekund innan hon kollar på sin dator.

"Third floor, room 364" svarar hon och jag springer iväg.

Naturligtvis är det kö till hissarna med så jag får helt vänta eftersom jag inte hittar några trappor.

Det känns som en evighet innan jag är framme på plan tre.

Jag letar på dörrarna men hör en röst innan jag hinner hitta det.

"Melissa!" Det är en man.

Jag vänder mig om och ser en läkare.

"Melissa", säger han igen och jag tror att det är han jag pratade med i telefonen, Edward.

Han kommer gåendes mot mig och jag kollar oroligt på honom men kan inte döma något från hans neutrala ansiktsuttryck.

"Hey..." säger han och kollar rakt in i mina ögon.

Jag säger inget utan väntar på att han ska fortsätta prata.

"We did everything we could but it wasn't enough..." fortsätter han.
"No. No, no, no, no! It's not true! Where are my parents?" skriker jag.
"Melissa, I'm sorry, they are dead", säger han.

Det känns som om någon försöker slita ut mitt hjärta. Tårarna kommer tillbaka och rinner ner för mina kinder samtidigt som ett högt skrik lämnar min mun.

Helt plötsligt känner jag hur någon kramar om mig bakifrån.

"Mel, I'm so sorry..." hör jag Luke viska.

Jag sjunker ner på golvet och allt blir svart.

_______________

Hej! Jag vill först be hemskt mycket om ursäkt för att jag bara slutade uppdatera mina andra fan-fictions och så... Men jag hade slut på inspiration och nu fick jag ny så den här kommer jag uppdatera så ofta jag kan. Det är bara en vanlig novell alltså den handlar inte om någon speciell kändis eller band. Lite brutal början men det ska ju ske en förändring i Melissas liv. Hoppas ni kommer gilla den här, ni får gärna kommentera kritik och tips och rösta om ni vill :)

xx Emilia